Faller ner i gamla helveten

Lyckliga Hon faller tillbaka i gamla odrägligheter. Kommer med anklagelser mot mig när det är hon som har problem med sin irritation mot dottern. Är fjär och svarar inte på tilltal via mess och mejl. Jag är bortrest och hon ensam hemma. Inga svar på SMS om längtan. Tystnad.

Och tankar. Jobbiga tankar. Jobbiga minnen. Funderingarna om varför hon blivit så anklagande. Minnen av att det betyder att hon döljer något. Och så funderingen om den plötsliga tystnaden om Rocky sen han blev singel. Plötsligt nämns hennes prat med honom inte längre.

Helvete.

Jävla svin!

För mycket tillfälligheter.

För mycket uppfabulerade krav.

Ändå vet jag.

Svårt att stoppa ändå.

Helvete.

Mammaminnen

På besök hos mamma med mina syskon. Hon är borta en dag och jag inser att vi gemensamt delar samma känsla.

Har vi plockat undan tillräckligt, lugnat våra barn tillräckligt, diskat tillräckligt, för att undvika hennes lynniga utbrott eller skäll?

Jag återvänder till tonårens dagdrömmar om råttfällor i hela köket, och tankemetaforer om att inte märkas, inte störa. Det var hemskt då. Men nu är jag immun. Skakar på huvudet. En del saker förändras inte.

* * *

Nånstans. Mamma mår inte bra. Mådde inte bra då. Hon blir delvis behandlad som ett struligt barn.

* * *

Jag tittar på fotoalbum. Behöver inte titta inuti.

Inget är insatt i fotoalbum efter att jag är tolv.

Det sammanfaller med att den positiva barndomen ersattes av den negativa. Den jobbiga.

Det är fler frågor än svar, men det finns definitivt svar.

Mamma, som levde för att vara mamma, behövdes inte längre. Vad hände med henne då? När familjen inte längre var enig. När barn inte längre ville följa med. Vi slutade träffa pappas släkt. Jag märkte att mamma och pappa bråkade. Var det nytt? Eller hade jag inte märkt det?

Stackars mamma. På nåt sätt.

* * *

Jag gör mig gradvis fri. På nåt sätt.

Minnet

Min älskade stängde just dörren och gick.
Hon kom.
Vi åt.
Mat.
Glass.
Vi pratade.
Drack kaffe.
Jag frågade.
Hångla?
Hon kände inte krav idag.
Varför vet jag inte.
När gårdagen bara blev låst.
Av krav.
Det är inte lätt att veta.
Jag var ju samma jag.
I sommarvärme krävs det duscha efteråt.
Därför luktar jag inte av henne.
Men i minnet är hon.
Är vi.
Är vi.

Trött på kriget

Jag är så trött på det krig som pågår mellan Lyckliga Hon och dottern. Dottern är mammig och jagar mammas kärlek och blir svartsjuk och allmänt jobbig. Och Lyckliga Hon blir ibland sitt suckande fräsande jag som hon blir när gränser överskrids. Negativa spiraler flyger som en kulblixt från Tintin genom rummet.

Och jag står bredvid och kan inget göra. Jag har en bättre relation än nånsin med dottern, men som ersättning i det sökande som det kriget är, duger jag inte alls. Utanför mina veckor är jag ignorerad.

Jag ser och förstår rätt mycket av Lyckliga Hons panik. Jag drabbas dessutom av den i form av orättvisa anklagelser om att det är "orättvist". Jag förstår också dotterns övergivenhet i sin överkänslighet över suckar och annat. Men jag håller mig från att välja dotterns sida och kritisera mamma offentligt. Där har jag själv drabbats så många gånger att jag inte tänker hämnas.

Det är jobbigt, och det är en stor risk. Lyckliga Hon är, precis som hon varit förut, mammatrött. Trött på att vara tillgänglig. Tidigare drabbade rätt mycket av den frustrationen mig, som den det gick att slå på. Barn får ju inte drabbas.

Där står vi nu. Lyckliga Hon längtar efter tid med bara mig. Men glömmer berätta om det och visa det. Jag ser bara att hon inte vill träffas. Och jag ser den realistiska risken att hennes skydd av sig själv, sin tid, sin integritet, kan tvinga henne att ge upp. Oss. Mig.

Och så stackars dottern som känner av mammatröttheten. Mitt i att jag har bättre relation än nånsin med dottern kan jag inte nå fram som ersättning när kriget sätter igång. Och bredvid, två pojkar, som får för lite mamma.

Det finns nog bara en lösning. En ren, rak ärlighet om skuldkänslor om otillräcklighet. Massa ord om kärlek och längtan. Och en hel massa kramar.

Och lek. Mycket lek.

Att vara en bra pappa

För första gången i mitt liv kan jag se att jag är en fullödigt bra pappa. Jag är för första gången hela paketet. Jag har i princip gjort upp med min egen svarta pedagogik och vet hur jag kan vara tydlig och ställa rimliga krav och ha kloka regler, men utan att bli maktfokuserad eller stelbent. Jag handlar kläder och skor, fixar picknickkorgar och har minst lika bra koll som Lyckliga Hon på tider och annat. Den busigt, roliga som gärna leker och har små upptåg för mig har jag alltid varit bra som.

Det hade hänt innan separationen men den där lugna pappan förverkligades inte förrän jag fick chansen att verkligen vara själv med dottern. Borta från mammigheten och borta från Lyckliga Hons mästrande, slappnade jag av och blev... mig själv. Och de tankar, de ord som Lyckliga Hon sagt om föräldraskap fick effekt bortanför hennes mästrande ton.

Jag ska ta eget ansvar för där jag ibland varit en dålig förälder. Jag kan inte gömma mig bakom nästan-utbrändheten när dottern var liten. Föräldrar kan inte gömma sig. Jag kan inte gömma mig bakom att jag inte ville, orkade, brydde mig om att göra 50% av familjeprojektets småsaker. Kolla vilka kläder som behöver köpas, köpa, ha koll på picknickmat eller läxor. Jag var inte mina 50%. Jag var lättirriterad, regelfixerad.

Mitt ansvar.

Men, det finns ett men. Jag känner igen det här från fler pappor. Att inte släppas in. En mamma som inte litar på pappan, och som därför blir projektledaren, tröstaren, planeraren. Som stänger ute och inkompetensförklarar, och jag som pappa känner igen mig, från ett behandlas som ett barn av mamma. Inte bra, inte sunt.

Oj vad mycket kritik som liksom alltid funnits där. Från dag ett. Hennes ibland direkt nedlåtande attityd. All denna misstänksamhet mot mig som förälder. Främst om pojkarna, men även om dottern. Att jag kanske fattar något eftersom jag själv är kille. "Nej du, varför?", liksom. Lite "Skulle du fatta nåt. Jag har faktiskt uppfostrat två barn." Så ofta, så mycket. Som hon säkert tyckt att hon skyddat barnen från mig. Så mycket krig mellan oss som drabbat barnen.

Skönt att nu sitta lugn och trots mammighet vara kärleksfull på mina villkor. Visst har jag mina bottennapp. Jag är trots allt människa och inte bara ett bloggnamn.

Dåligt uppvaknande

Jag vaknade i morse hemma hos frun och skulle äta frukost för att cykla till busstationen. Det första som mötte min blick var en märkbart sur Lycklig Hon som skuldbeläggande tittade på mig och påpekade hur dåligt hon sovit för att jag snarkat hela natten. Sen reste hon sig från sängkanten och gick.

Tolv år nu, och jag tror det är första gången hon varit sur för att jag snarkar. Det är just inte mycket att göra åt. Hon var inte helt lättillgänglig för att mötas och sluta fred. Tittade bort och sånt. Det blev jag som fick söka upp henne och söka fred. Kul? När man får surhet och skäll för att man snarkar, ja då kan man veta att det inte var vad det egentligen handlade om.

Är det konstigt att jag undrar om det är något annat? Några andra saker vet jag. Ju.

Lyckliga Hon har nämligen varit rätt lättirriterad och fjär ett tag. Jag har inte sett eller trott att det haft med mig att göra. Jag grubblar och funderar över vad det beror på.

Viktigaste förklaringen tror jag är att Lyckliga Hon och dottern är i krig. Dottern är klängig och småbarnsaktig och Hon är lättirriterad och har panik. Och jag glider vid sidan och får mindre av henne, men får bara dotterns fina sidor. Och Lyckliga Hon blir skuldbeläggande även mot mig och talar om att det är "orättvist".

Jag ser dem tillsammans och förstår bägge.

Jag hoppas att det bara är tillfälligt.

Men förut har den typen av grinighet betytt att hon döljer något. Det har ju varit både otrohet och planer att lämna mig som dolts bakom allmän uppgivenhet och anklagelser mot mig. Så ett litet skav inuti finns, och helt kul är det inte.

Pojkar som inte vet sitt eget bästa

Jag såg en kille komma springande idag. 10 år eller liknande. Gympaskor, träningskläder. På väg någonstans. Jag såg hans stressade ansiktsuttryck, såg hans andfåddhet.

Jag tyckte att jag kände igen honom.

Situationen. Jag är med några lekkamrater om är över mig i rangordning. Äldre, coolare. Vi ska spela fotboll, men jag har fel kläder. Jag säger. "Jag måste hem och hämta andra kläder." Jag tror att jag var stolt över ett par nya gympaskor. Jag vet att jag var rädd för skäll för smutsiga kläder. Jag minns ett par söndriga skor.

Men det är mellan mig och mamma.

Det andra är mellan mig och de äldre, coolare killarna.

Det som handlar bara om en sak. Min desperata jakt på att vara mer än jag var. Högre upp i rangordningen.

Eller om två saker. Min självkänsla. Som var för låg. Som skulle tryckas ner. Och deras. Som skulle höjas upp.

Det var så ofta som jag inte visste vem Jag var. Som förhöll mig, försökte vara till lags, försökte att inte vara till besvär. Mot mamma. Mot pappa. Mot kompisar. Som blev en förljugen jag.

Jag hoppas jag tolkade fel. För killens skull.

Den svarta pedagogiken

Jag har slutat i terapi. Förrförra veckan hade jag en avskedssession med något spirande inuti. Det visade sig stämma eftersom det lugn både jag och Hon längtat efter äntligen har kommit.

Jag fick ett boktips som jag kollade upp och ännu inte har hunnit läsa. Alice Miller har skrivit flera böcker om "Den svarta pedagogiken" om den barnuppfostran som fokuserar på lydnad och vördnad för föräldrarna. Uppfostran fokuserar på att med alla medel internalisera plikt och lydnad hos barnet och därmed undertrycka det kreativa i barnets Jag. Barnet blir inte sig själv, utan blir en förträngd dröm av lydnad och inga önskemål.

När jag jämför mig själv för två år sedan och nu, är den största skillnaden att jag själv väldigt mycket har brutit mitt upprepningstvång att vara mot dottern och sönerna som jag själv blev uppfostrad. Och som det märks på dottern. De onödiga konflikter som hon tar tar hon med mamma (som blir förföljd på ett sätt jag inte blir och som också är mer lättirriterad och gränssättande) tas sällan med mig. Jag blir till och med i positiv bemärkelse medlare i deras konflikter och får dem att be om ursäkt.

Det är skönt att känna mig så mycket lugnare med dottern. Med mig själv också, rättare sagt. Men främst med dottern. Det finns många förklaringar.

Att rota i min egen barndom och minnas all disciplin och lydnad jag tvingades till har gjort mycket. Det är en process på flera år, men som egentligen inte landat förrän den fått effekt i en minskande mammighet och en skön harmoni när jag och dottern är ensamma. Hon är charmig till förbannelse och börjar mogna in alltmer i en skön ironi. En distans till sig själv hon ofta saknat. Vissa bottennapp blir det trötta morgnar (av mig alltså!) men det är så sällan så lite.

Men det var också viktigt att bryta upp från krocken där jag och Lyckliga Hon ständigt låg i krig där jag inte fick vara med och påverka vad som gällde för sönerna, men ändå skulle vara med och betala. Det var ett evigt krig som gjorde mig obalanserad. Jag andas fritt utan det kriget, men vet också att jag inte går med på förljugna dealar nästa gång. Det är ett senare som känns väldigt enkelt att hantera.

Det mesta känns enkelt nu! Jag längtar till semester och sommar och tid att spela badminton, ligga på stränder, svettas på gräsplaner och läsa böcker.

Långt om länge

Efter en tvådagarskonferens med jobbet där projekt avslutats och redovisats har jag slappat idag. Jobbat, jovisst, men inte gjort många knop. Jag har inte ens surfat eller bloggat. Det finns ju saker att skriva om. Viktiga saker. En rubrik och några ord om varje sak.

Lyckliga Hon:
Lugn, glädje, skratt, ömhet, längtan, sexlust, hemma. Ja, kärleken. Visst är något sårbart, och visst känns hon ibland överkänslig. Men det är säkert jag också, och de flesta andra här i världen också. Så som nu vill jag leva.

Dottern:
Trygg och glad med mig. Gjorde om sitt kramdjur till pappa förra fredagen när hon sov hos en kompis. Eftersom det var min vecka. Så hade hon inte gjort för några månader sen.

Jobbet:
Lugna stillsamma veckor med städa skrivbord och läsa det där som fyller på och vill framåt. Det är roligt och ändå lugnt där.

Syskon och mamma och pappa:
Semesterresa bokad, och det kommer att bli bra. Det har vuxit fram en större närhet med svågern. Jag går till semester med större lugn än på många år.

Terapi: Avslutad. Den har hjälpt mig mycket. Jag känner mig ganska flygfärdig.

Kort sagt: Jag gör skäl för mitt bloggnamn.

Tid att hitta lyckan

Lyckliga paret har varit själva, barnfria och rest runt lite.

Vi har haft tid.
Denna viktiga tid.

När ledsenhet blir till ett lite slarvigt ord.
När det övertolkas och gås ut i uppgivenhet.
När vi vaknar och pratar lugnt igen.
Ger tid tid att inse att sånt händer. Det blir fel.

Tid att älska hungrigt och enkelt och komma ut ur skyddande pansar.
Tid att bara prata.
Tid till ett långt vindlande samtal om högt och lågt och viktigt.
Tid att skratta.
Tid att smeka händer.
Tid att klämma rumpor.
Tid att gå långa långa promenader.
Tid att prata ännu mer.
Tid att älska fnittrigt i en obekväm säng.
Tid att vakna.
Tid att prata ännu mer.
Tid att göra vad vi vill.

Tid att känna att det där självklara vindlande samtalet är meningen.
Tid att bara njuta.

En helt fantastisk helg.

Jämförelsen med ett syskon

För ett tag sen hände en lite märklig händelse i familjen. Vi satt jag, Hon, Yngstan och Mellanpojken och spelade ett sällskapsspel som kräver skicklighet. Yngstan är jätteduktig, men med ålderns rätt inte lika duktig som vi andra. Hon hade en specialregel som ofta leder via ett slags rättvisematematik till att hon vinner.

Men när hon fick beröm för hur duktig hon är och Mellan fick beröm för hur duktig han var, sa hon efteråt att hon tycker det är tråkigt med det spelet för hon får alltid höra hur bra Mellan är, och när hon hör det vet hon att han i absolut måttstock är bättre än henne.

Alla de år som skiljer på dem och allt det beröm hon får för den nivå hon befinner sig på hjälper inte. Varje beröm har en förlorare, en som känner sig sämre. Det är en av föräldraskapets helveten.

Och som jag känner igen mig.

Själv är jag tvilling. Jag har inte skrivit mycket om Storebror som den tvillingbror han är. Det innebär att från det att någon lärde sig läsa eller räkna först, när någon sprang snabbare eller när någon fick bättre på ett prov eller ett högre betyg eller fick en tjej som bägge ville ha, så fanns inga undanflykter. Samma ålder, samma gener.

Och en förlorare som jag tror förlorade mer i självbild än den berömde vann. Det föder både tävlingsinstinkt, utmaningar och en total trötthet på jämförelser och rätt uttalade försök att vara tvärtom.

Jag med mina minnen av att inte passa in i pappas önskan om vad jag borde vara. Mer som han. Och mamma som alltid höll honom om ryggen för att jag fick mer uppmärksamhet av andra släktingar.

En viktig del av mina rötter. Tvillingen.

Precis vad jag behövde

Hur många kan rada upp det som skapar lycka sådär på rak arm? Rada upp saker som skulle kunna hända närmaste dagarna som kan skapa den där känslan i dig som är mer än nöjdhet. Vad skulle kunna göra dig lycklig? Att öka det och minska det som ger negativa känslor är väl nånstans det jäkla syftet med livet. Bortanför "lugn" och "vardag" och "kickar" och "skratt" söker vi alla efter lycka.

Jag fick en sån stund igår.

Nej, det var inte sex. Sex hade jag med Hon, och det var leende och närvarande. Det var riktigt bra. Men Lyckan kom några timmar tidigare.

Några SMS. Kanske tio fram och tillbaka. Där vi i korta meningar kunde berätta om det jobbiga. Hennes om oförutsägbarheten att jag är lynnig. Så konstigt, svarade jag, när du är en uppspänd fjäder som inte är det minsta lugn, och där varje ledsenhet av mig kan leda till total uppgivenhet och isolering i flera dagar. Vem kan vara lugn då? Ständigt under hot. Och i alla dessa ord väcktes ingen panik. Ovanligt. Faktiskt. Istället fanns hela tiden ett lugn, en närvaro och små små ord som ville träffas på kvällen. Som visste att det blir bra.

Och det blev bra. Tio SMS slår 10 på sexRichterskalan. Även om jag tror Lyckliga Hon fick utslag på nåt slags skala sen. Och det är också lycka. Förstås. Stor. Själv var jag i skalans utkant. Men där. Var jag.

Men till den lycka som ett verkligt möte ger, kom det inte.

Kärlek, liksom.

Tid att tänka

Och en enda tanke återkommer.

Har jag sårats, isolerats, nejats, tagits för given och behandlats som skit en gång för mycket?

Det var nånting med det där att bara "Jag vill inte träffa dig på hela helgen" som fick mig över en gräns. En gång för mycket.

Det kom en insikt om att man inte kan göra så. Till slut. Jag ser hur hon skyddar sig. Ser hur det sårar mig.

Funderar vidare.

Försöker sätta på mig.

Vi får väl se

En mysig helg med Jag och Hon och min familj och en massa barn.
En massa liv,
en massa vanlighet
men också gamla vanliga nej där jag föredragit något ja.

Livet vandrar vidare.
Och ingen är på väg bort.
Och jag undrar.
Är livet ett "Sen"?
Det är alltid så mycket "sen".
Sen bättre.
Sen lugn.
Sen sex.
Blir inte den som ständigt tänker "Sen",
någon som tror att det inte kan vara bra Nu?
Som nöjer sig med mindre.

Och den som aldrig är nöjd
lever i sen,
fast på motsatt sätt.

Visst, "inte bråttom" och allting sånt.
Men det är något med Nu som är viktigt.

Två ledsna

Jag kan inte annat än undra.

Vad hade hänt igår kväll?
Om vi bägge sett på varandra som en människa vi gjort ledsen.
En som vill ha vår kärlek.
Trots att det ledsna ibland
Gör oss jobbiga.

Två veckor sen.
Enades vi om det som vårt mantra.

Se den andre som en person som är ledsen.

Annorlunda.
Blir det.

Samma gamla skit

Ibland tänker jag att jag inte borde åka hem till Lyckliga Hon när Hon har barnen.
Särskilt inte när hon bara har dottern.

Det är då det blir fel. Det är då det ligger något anspänt i luften. När hon sitter och snor sitt hår sådär nervöst mer än vanligt. När kylan ligger i luften. Då känner jag mig inte välkommen. Och då blir det lätt fel.

Som igår.

Jag kom till henne med värme inuti av min bräckliga, nya sexlust, men var livrädd för att mötas av det kalla asexuella. Det som väcker mitt skydd.

Jag kom dit med en längtan efter att prata, om vardagen, jobbet, livet i stort. Men jag vågar inte av rädsla för att Hon ska säga nej. Att mötas av hennes kalla skal.

All denna längtan efter att få komma innanför skalet på henne. Få vara hudlösa, ärliga, stöttande, starka, svaga.

Jag gjorde det riskfria. Jag frågade om vi kunde se en film. Så slapp jag risken att få nej på att prata.

Sen kom vi till sängs och det var lite för sent.
Och hon ville läsa bok.
Och jag längtade så efter att mitt vackra skulle få komma ut.
Så jag regisserade fram hennes panik.
Inte högljutt eller jobbigt.
Utan som en pysande sorglig längtan efter gemenskap.
Efter sex.
Efter prat.

Och hennes höjda röst.
Och hennes uppgivenhet.
Och samma gamla somna trött och uppgiven.
Och samma gamla somna ensam och övergiven.

Mitt upprepningstvång.
Hennes överkänslighet.

Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte.

Men tråkigt är det.

Voffo? Liksom.

Nånting väcktes av ett leende

Synen av Lyckliga Hon i min säng.
Lekfull.
Glad.
Med öppna ögon.

Fattar ni vad öppna ögon betyder.
Vad ett leende betyder.

Inte de slutna.
Så många slutna Lyckliga Honögon när vi haft sex.
Så mycket frånvaro.

Men igår.
Öppna ögon.
Leendet.
Mod av mig.
Modet att vilja.
Och en film.

Det är öppet mellan oss.
Äntligen får jag vara rak.
Två är sedda.
Jag är sedd för första gången på länge.
Kan jag vara ärlig.

Då vågade jag väckas.
Några små trumpeter.
Och en stor puka.
Där och då.
Bra det.

Snart vågar jag nog vara mig själv.

Nånting fattas i mig

Jag tror jag är som en kvinna med min sexlust.
Som kvinna som säger.
Åh, det spelar ingen roll att jag inte kom.
Det var skönt ändå.
Bara närheten.
Det är så.
Hon säger att det är så skönt.
Nej. Jag kan inte säga det.
Mysigt.
Är det.

Ibland närmar det sig förtrollande.
Hennes ord.

Jag vill.
Tänker.
Men både själv.
Och med Lyckliga Hon.
Det är något som fattas.

Vill.
Men jag saknar.
Saknar fanfarer.

Närhet är fint.
Men den stora tändningen.
Den är död.
Nu. Är den det.

Och jag trivs inte.
Trivs inte med dött.
Något vackert dött.

Saknar delat.
Saknar längtan.
Skratt.
Bara med henne har jag känt det.
Bara en idiot skulle inte sakna.

Jag är inte mig själv.
Och jag gillar mig som mig själv.

Drama

Lyckliga Hon säger hela tiden.
”Sluta skapa sånt drama.”

Nej du.
Jag tar inte emot den.
Eftersom det inte är så.
Förr.
Ja. Förr.
Och gnällighet och trumpenhet är sitt eget drama.
Också.

Dessutom.
Vem är det som.
Höjer rösten.
Bara går iväg och smäller i dörrar.
Säger ”Men stick då”. (Och menar ”Då lämnar jag dig”)
Går ut i Den Stora Uppgivenheten om jag är ledsen för något hon gjort.
Får panik av romantik.
Slänger på lurar.
Bara går ut i tigande.
Plötsligt inte vill träffas en helg.
Som inte ens kan svara på frågan ”Är det slut”.

Vad hade hänt om jag gjort allt det?
Jag borde förstås fråga Lyckliga Hon den frågan.
Och sen lämna över dramadrottningkronan dit den hör hemma.

Och vi borde sluta använda ordet drama.
Förstås.
Sluta med ord som retar.
Inte ha någon krona.

Vad är kärlek?

Vi ska "bjuda upp", som vår terapeut sa.
Samtala klokt är att dansa tillsammans.
Pardans, antar jag.
Där bägge styr.

Jag har försökt bjuda upp flera gånger nu.
Inofficiellt.
Officiellt.

Vad är kärlek? Vad är älska? Vad är älskas?
För mig?
För dig?

En enkel fråga.
Det tar säkert en halvtimme.

Än så länge har bara svar kommit.
Abstrakt.
Ännu inget prat.
Igår såg vi Johan Glans istället.
Och skrattade.

Men snart ska vi prata.
Då ska jag berätta.
Om
nyfikenhet
villkorslöshet
anpassning
respekt
integritet
och
åtrå.

Det är inget färdigt svar.
Men det är bra ord att börja med.