Att vara en bra pappa

För första gången i mitt liv kan jag se att jag är en fullödigt bra pappa. Jag är för första gången hela paketet. Jag har i princip gjort upp med min egen svarta pedagogik och vet hur jag kan vara tydlig och ställa rimliga krav och ha kloka regler, men utan att bli maktfokuserad eller stelbent. Jag handlar kläder och skor, fixar picknickkorgar och har minst lika bra koll som Lyckliga Hon på tider och annat. Den busigt, roliga som gärna leker och har små upptåg för mig har jag alltid varit bra som.

Det hade hänt innan separationen men den där lugna pappan förverkligades inte förrän jag fick chansen att verkligen vara själv med dottern. Borta från mammigheten och borta från Lyckliga Hons mästrande, slappnade jag av och blev... mig själv. Och de tankar, de ord som Lyckliga Hon sagt om föräldraskap fick effekt bortanför hennes mästrande ton.

Jag ska ta eget ansvar för där jag ibland varit en dålig förälder. Jag kan inte gömma mig bakom nästan-utbrändheten när dottern var liten. Föräldrar kan inte gömma sig. Jag kan inte gömma mig bakom att jag inte ville, orkade, brydde mig om att göra 50% av familjeprojektets småsaker. Kolla vilka kläder som behöver köpas, köpa, ha koll på picknickmat eller läxor. Jag var inte mina 50%. Jag var lättirriterad, regelfixerad.

Mitt ansvar.

Men, det finns ett men. Jag känner igen det här från fler pappor. Att inte släppas in. En mamma som inte litar på pappan, och som därför blir projektledaren, tröstaren, planeraren. Som stänger ute och inkompetensförklarar, och jag som pappa känner igen mig, från ett behandlas som ett barn av mamma. Inte bra, inte sunt.

Oj vad mycket kritik som liksom alltid funnits där. Från dag ett. Hennes ibland direkt nedlåtande attityd. All denna misstänksamhet mot mig som förälder. Främst om pojkarna, men även om dottern. Att jag kanske fattar något eftersom jag själv är kille. "Nej du, varför?", liksom. Lite "Skulle du fatta nåt. Jag har faktiskt uppfostrat två barn." Så ofta, så mycket. Som hon säkert tyckt att hon skyddat barnen från mig. Så mycket krig mellan oss som drabbat barnen.

Skönt att nu sitta lugn och trots mammighet vara kärleksfull på mina villkor. Visst har jag mina bottennapp. Jag är trots allt människa och inte bara ett bloggnamn.