Jag såg en kille komma springande idag. 10 år eller liknande. Gympaskor, träningskläder. På väg någonstans. Jag såg hans stressade ansiktsuttryck, såg hans andfåddhet.
Jag tyckte att jag kände igen honom.
Situationen. Jag är med några lekkamrater om är över mig i rangordning. Äldre, coolare. Vi ska spela fotboll, men jag har fel kläder. Jag säger. "Jag måste hem och hämta andra kläder." Jag tror att jag var stolt över ett par nya gympaskor. Jag vet att jag var rädd för skäll för smutsiga kläder. Jag minns ett par söndriga skor.
Men det är mellan mig och mamma.
Det andra är mellan mig och de äldre, coolare killarna.
Det som handlar bara om en sak. Min desperata jakt på att vara mer än jag var. Högre upp i rangordningen.
Eller om två saker. Min självkänsla. Som var för låg. Som skulle tryckas ner. Och deras. Som skulle höjas upp.
Det var så ofta som jag inte visste vem Jag var. Som förhöll mig, försökte vara till lags, försökte att inte vara till besvär. Mot mamma. Mot pappa. Mot kompisar. Som blev en förljugen jag.
Jag hoppas jag tolkade fel. För killens skull.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar