Har vi plockat undan tillräckligt, lugnat våra barn tillräckligt, diskat tillräckligt, för att undvika hennes lynniga utbrott eller skäll?
Jag återvänder till tonårens dagdrömmar om råttfällor i hela köket, och tankemetaforer om att inte märkas, inte störa. Det var hemskt då. Men nu är jag immun. Skakar på huvudet. En del saker förändras inte.
* * *
Nånstans. Mamma mår inte bra. Mådde inte bra då. Hon blir delvis behandlad som ett struligt barn.
* * *
Jag tittar på fotoalbum. Behöver inte titta inuti.
Inget är insatt i fotoalbum efter att jag är tolv.
Det sammanfaller med att den positiva barndomen ersattes av den negativa. Den jobbiga.
Det är fler frågor än svar, men det finns definitivt svar.
Mamma, som levde för att vara mamma, behövdes inte längre. Vad hände med henne då? När familjen inte längre var enig. När barn inte längre ville följa med. Vi slutade träffa pappas släkt. Jag märkte att mamma och pappa bråkade. Var det nytt? Eller hade jag inte märkt det?
Stackars mamma. På nåt sätt.
Jag gör mig gradvis fri. På nåt sätt.
Inget är insatt i fotoalbum efter att jag är tolv.
Det sammanfaller med att den positiva barndomen ersattes av den negativa. Den jobbiga.
Det är fler frågor än svar, men det finns definitivt svar.
Mamma, som levde för att vara mamma, behövdes inte längre. Vad hände med henne då? När familjen inte längre var enig. När barn inte längre ville följa med. Vi slutade träffa pappas släkt. Jag märkte att mamma och pappa bråkade. Var det nytt? Eller hade jag inte märkt det?
Stackars mamma. På nåt sätt.
* * *
Jag gör mig gradvis fri. På nåt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar