Och en enda tanke återkommer.
Har jag sårats, isolerats, nejats, tagits för given och behandlats som skit en gång för mycket?
Det var nånting med det där att bara "Jag vill inte träffa dig på hela helgen" som fick mig över en gräns. En gång för mycket.
Det kom en insikt om att man inte kan göra så. Till slut. Jag ser hur hon skyddar sig. Ser hur det sårar mig.
Funderar vidare.
Försöker sätta på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner igen mig i det du skriver.. Inga lätta frågor det där och tyvärr kommer du kanske alltid undra om du gjorde rätt
SvaraRaderaEn sån situation kräver tålamod.
SvaraRaderaAllt, precis allt, kan vara av övergående natur, om man ser över tillräckligt lång tid.
Det finns så väldigt många tänkbara skäl till att det är som det är: slutsatserna blir olika för de olika skälen, men man kan sällan ta redan på vad det gäller förrän problemet gått över. Om det gör det.
En allmän reaktion är väl att du kastar dig från djup olust till himlastormande lycka på kort tid. Väldigt kort tid, ibland.
Coolers, please!
Nog kan du leva med sexuella inskränkningar i ett år eller så?