Trött på kriget

Jag är så trött på det krig som pågår mellan Lyckliga Hon och dottern. Dottern är mammig och jagar mammas kärlek och blir svartsjuk och allmänt jobbig. Och Lyckliga Hon blir ibland sitt suckande fräsande jag som hon blir när gränser överskrids. Negativa spiraler flyger som en kulblixt från Tintin genom rummet.

Och jag står bredvid och kan inget göra. Jag har en bättre relation än nånsin med dottern, men som ersättning i det sökande som det kriget är, duger jag inte alls. Utanför mina veckor är jag ignorerad.

Jag ser och förstår rätt mycket av Lyckliga Hons panik. Jag drabbas dessutom av den i form av orättvisa anklagelser om att det är "orättvist". Jag förstår också dotterns övergivenhet i sin överkänslighet över suckar och annat. Men jag håller mig från att välja dotterns sida och kritisera mamma offentligt. Där har jag själv drabbats så många gånger att jag inte tänker hämnas.

Det är jobbigt, och det är en stor risk. Lyckliga Hon är, precis som hon varit förut, mammatrött. Trött på att vara tillgänglig. Tidigare drabbade rätt mycket av den frustrationen mig, som den det gick att slå på. Barn får ju inte drabbas.

Där står vi nu. Lyckliga Hon längtar efter tid med bara mig. Men glömmer berätta om det och visa det. Jag ser bara att hon inte vill träffas. Och jag ser den realistiska risken att hennes skydd av sig själv, sin tid, sin integritet, kan tvinga henne att ge upp. Oss. Mig.

Och så stackars dottern som känner av mammatröttheten. Mitt i att jag har bättre relation än nånsin med dottern kan jag inte nå fram som ersättning när kriget sätter igång. Och bredvid, två pojkar, som får för lite mamma.

Det finns nog bara en lösning. En ren, rak ärlighet om skuldkänslor om otillräcklighet. Massa ord om kärlek och längtan. Och en hel massa kramar.

Och lek. Mycket lek.