Att förändra sig

"Den enda jag kan förändra är mig själv". Ja, det är en klok devis för förändringar i livet. Jag har behov av den just nu.

Men jag läste något klokt om en forskare som skrivit om familjerådgivningsböcker. Slutsatsen var att många böcker fokuserar just på den frågan, men att man därmed konserverar könsroller. En vanlig konflikt är att mannen städar för lite. Kvinnan är missnöjd med det. "Den enda hon kan förändra är sig själv." Mannen görs till en sån som bara tycker om att sitta lugn i soffan och läsa tidning. Kvinnan vill städa. Och den enda hon kan förändra är sig själv. Ni förstår va. Städa och tig, så slipper ni konflikter i familjen. Den enda du kan förändra är dig själv.

Den som är mest envis i att inte vilja förändras kan fortsätta med sitt underfungerande, medan den kompromissvillige åläggs att förändra sig för att slippa undan konflikten. Mannens lathet skyddas.

Det blir väldigt lätt fel med "Den enda du kan förändra är dig själv".

Tänker på det nu när jag försöker vara stark. Lägga mig åt sidan och stötta Lyckliga Hon. Vara lugn trots att massor är som jag inte vill.

Lyckliga Hon mår inte bra. Hon och dottern är i krig. Dottern söker kärlek, Lyckliga Hon söker distans. Och när Lyckliga Hon känner sig otillräcklig eller misslyckad hamnar hon i krig med alla. Hon säger exakt samma saker som för ungefär ett år sen. "Behov av lugn". "Måste". Och hon vill inte ha tröst. Istället kan ledsenhet bli till stor klagosång mot mig. Nåja.

Jag ska inte lära mig att leva med att Lyckliga Hon säger att vi ska något, att hon ska komma en tid, eller annat. Men att det inte gäller. Inte lära mig att leva med lynnigt humör och griniga anklagelser. Inte Hon heller.

Det är bra att lära sig att lugnt stå ut med det. Men nånstans hoppas jag på något annat.

Annars blir det fel.

Drar mig

Jag borde ringa till Lyckliga Hon men vågar inte. Hon har kompisar hemma och jag behöver ringa henne i ett praktiskt ärende. Min storasyster ska låna en sak som finns hos Lyckliga Hon. Jag behöver få henne att leta upp den men är rädd för att drabbas av hennes irritation för att störa och inte låta henne vara ifred. Hon är superkänslig där.

Det är tragiskt med både min rädsla och hennes överkänslighet. Rädslan för att frun ska bli irriterad på mig och känslan av att hon är missnöjd är själva vardagen nu. Resan bort blev sordinerad av hennes utbrott i förväg. Och så vidare. Uppgivenheten och suckandet om hur jag klagar är bara ett samtal om vardagen bort.

Jag tycker man måste kunna ha ett samtal om vardagen. Säga vad man vill och kunna ta oenighet. Inte förljugen tystnad.

Jag anar att hon känner samma. Som att inte dryfta i förväg om pojkarna över sommaren (Jag vill prioritera att vara så mycket som möjligt med pojkarna i sommar.) utan inte förrän det är bestämt (Så här blir det!).

Men det pratar vi inte om. Eftersom vi inte pratar. Vi gör och är. Mycket är bra och självklart. Annat känns anspänt och lite tomt. Inte minst känslan av att vi inte längre vågar kommunicera.

Mycket tankar. Är det.

Önskemål

Ibland önskar jag att mina känslor för frun bara försvann. Då skulle jag slippa de där humörsvängningarna när hon plötsligt går från glad till iskall eller bestraffande bara sådär. Slippa att varje oenighet alltid måste lösas upp genom att jag först erkänner att det är mitt fel, och att vi först efteråt kan landa i att bägge gör fel.

Jag vill slippa de spiralerna. Vill hitta ett sätt att prata om det som går fel. Lugnt.

Men sen händer sånt som igår. När hon är "sig själv". Ler mot mig och är glad. Den bestraffande surpuppan bortblåst. Jag och dottern kommer dit och hon är plötsligt på bra humör igen. Blåbärspaj och sen ett avsnitt Coupling. Och sen somna bredvid. Varför är hon inte sån oftare?

Då vet jag att det inte går att lämna. Hon är verkligen fantastisk den kvinnan. Suck. Den värmen är det finaste jag upplevt. Armar som vill ligga bredvid på natten. Småprat. Jag har verkligen inga höga krav just nu. Bara inte surt och straff.

Resten får komma sen.

Torr-tellini

"Om det heter Tortellini, borde det inte kallas Blötellini när man kokat den?"

Dottern stal mitt skämt.

Jo du, det märks

Vi har grälat halvt om helt senaste veckan. Direkt när vi kom hem från resan med mina syskon, märktes hennes stress. Det märktes på kantighet, frånvaro, bortvända blickar och allmänt ointresse att hon ville slippa både mig och barnen. Kantigare mot både mig och dottern. Avmätt mot fysiska inviter, mindre uppsökande med ömhet och prat.

Det märks.

Sen har vi tjafsat om varför min hela familj (jag, dottern och frun) inte räknas och varför saker bestäms över mitt huvud utan att jag är inblandad (hon agerar som om hon är singel), och om skillnaden mellan att gemensamt sakna vårt sexliv (skulle jag vilja att vi var överens om) och att tjafsa om vem som är normal (vilket är helt meningslöst).

Och hon öser på om hur gnällig och missnöjd jag är.

Men att det direkt efter hemkomsten märktes att hon var kantig och lättirriterad. Det råder total omedvetenhet om. Allt måste göras till mitt fel.

Och det är det fanimej inte.

Men trist är det.

Dotterns önskemål

Underbara, roliga, skrattiga, charmiga, mammiga, drama queeniga dottern. Vi var hemma hos mig och vattnade blommor och röjde lite inför att vi alla ska bo här. En vecka. Inte mer. Sen kommer pojkar igen. Av den veckan ska frun träffa kompisar två kvällar.

Dottern visade tydlig besvikelse. Hon blev förvånad när jag sa att storebröderna ska komma igen om en vecka. Hon var inte införstådd, och hade inte fått veta.

Det är synd att frun inte vågar fråga dottern vad hon tycker. Själv märker jag ju att hon trivs med bara mig och mamma. Utan anpassning, utan syskonkonkurrens.

Men det vågar jag knappt säga.

Allt är som vanligt

Allt är som vanligt i paret, på så många sätt. Det är tjafsigt nu, och tyvärr är det återkommande saker vi tjafsar om.

Det är ju semester och semester innebär mysigt och lugnt, men också samma gamla familjekrockar. Innan semestern försöker jag alltid få klart vilka veckor det är pojkar och inte pojkar. Då kan man fundera och planera och prata med folk om att åka och hälsa på eller bjuda hem med bara dottern. Lyckliga Hon säger att inget är bestämt och glider undan. Jag frågar igen, och sen bara blir det. Plötsligt är det bestämt.

I år blir det så att av fem veckors semester blir vi jag, frun och dottern knappt en vecka. Resten av tiden har frun åtminstone någon av pojkarna. Allt bestämt över mitt huvud. Som det brukar vara.

Och det är samma gamla konflikter. Gemensam kassa "för att det är enklast så", och därmed samma gamla konflikter om tonåringar som ska passas upp men inte gör ett skit hemma.

Och när jag säger något, rullar stora anklagelseakterna upp med skuldbelägganden om tonårsmammans otillräcklighet, klagande på att jag vill slippa sönerna och så vidare. Ord efter ord av bitterhet. Jag förstår henne.

Men det där med att dryfta saker innan beslut. Står jag fast vid. Att allas åsikter är lika mycket värda.

Och allt jag vill är att få ha en rimlig andel av semestern med min hela familj. Jag, frun och dottern. Kompromisslöst, utan syskonsvartsjuka och anpassning. Få lugn och ro att planera, bjuda, bjudas, göra saker. Jag längtar. Inte bort från pojkar. Till. Till det som frun tycker är ett halvtomt glas. Till det. Och att bli tillfrågad innan. Inte bara få veta när saker bestämts. Det har jag fått nog av.

Sen är det det gamla vanliga också. Längtan i monolog.

Trött. Är jag.

Fula sommarkläder

Det finns kläder jag aldrig skulle bära. Ibland för att det bara inte är jag, ibland för att jag tycker det är så fult att hjärtat får problem att slå i normal rytm. Och det är definitivt något med sommaren som drar fram det sämsta i kläder. I alla fall mäns kläder.

Inte min smak, snarare tvärtom
Det här är kläder som ni aldrig får se mig i. Nåt slags motsats till mig.

- Nedstoppad skjorta i shorts.
Jag har ibland skjorta, och till kavaj har jag skjortan nedstoppad. Annars har jag alltid varit skjortan utanpå-typen. Modet har bara hunnit ikapp mig. Det är året runt. Men till sommaren kommer ni aldrig att få se mig med skjortan nedstoppad i shortsen. Och så bälte. Det ger lite gubbigt uppdraget mot bröstkorgen-utseende. En man kan se tio år äldre ut genom att stoppa ner skjortan i sina shorts. Eller, tio år yngre genom att inte, då.

- Pikétröja.
Bara inte. Motivering överflödig. Inte ens utanpå. Det är välklädda nördars och brats normplagg. Mina fiender. ;-)

Ge mig en tablett som sänker hjärtrytmen
Det här är kläder som kan väcka en skammens rodnad eller skrattparoxysmer så att jag får andnöd. Jag bör absolut inte se det här när jag kör bil.

- Foppatofflor
Dottern har. Okej. Min mamma har. Okej. Kvinnor kan ha. Okej. Men män?

Men så fort jag ser Crocs på en vuxen man händer något. Jag känner förakt. Gjuten plast ska inte sitta på vuxna mäns fötter. Jag har inte problem med "gayig" look. Ibland ängsligt, men oftast coolt. Men Crocs går vid sidan av det. Det är bara fult på män. Ganska fult på kvinnor också. Faktiskt. Jag förstår det praktiska, men har inte fallit för det. Alls.

Jag såg en man på semestern. Runt 30, vältränad, coola jeans, rätt tajt t-shirt. Jag kan känna en viss litenhet mot såna män. Men sen såg jag de rosa foppatofflorna på fötterna och kände mig cool igen. Livet är enkelt med tydlig sortering. Han borde byta skor.

- Jalusi-solglasögon
Ni har sett dem. De fanns på 80-talet när jag var tonåring. Glasögon som inte har genomskinligt glas utan istället horisontellt jalusimönster.

Jag har sett tonåringar och små barn. Rosa eller gula. Det är lite kul, lite ironiskt. Men jag sett vuxna med dem. Nej. Och åter nej.

Livet kanske inte är mer

Hemma från semester med min släkt. Underbart med Mellan, dottern och jag och frun. Minimalt med tjafs. Och de tjafs som blev gick över fort och blev ett pinsamt minne.

Det kunde gått illa. Lyckliga Hon inledde resan med att dagen innan prestera ett rättarting av klagande på mig runt min släkt. Jag gick på helspänn då och då under resan och kände att Lyckliga Hon var sådär bestraffande missnöjd men tigande om att jag är för snäll eller konflikträdd eller generös mot min släkt. Nåt om att hon inte får det, gissar jag. Men hon verkar ha varit nöjd på riktigt och inte bara på låtsas. Inget hände. Vi hade det trevligt som familj. Jag och Mellanpojken har en skön relation nu. Dottern är lite mammig men älskar sina kusiner.

Det innebär alltså att det är fint nu. Som det varit ett tag. Vi gör saker, vi kan skratta och har det allmänt bra. Det känns väldigt fint.

Men inte sex. Ingen sexlust hos Lyckliga Hon. Den sexlust som alltid vilkorats till att vi "tjafsar så", "vill ha lugn" och sånt. Nu tjafsas inte och det är lugnt. Men icke. Men nu är det tigande tystnad om jag söker kontakt sexuellt. Det är miner av avsmak om jag försöker kyssa henne. Jag går och vågar inte vara mig själv eftersom jag är rädd för att skapa panik och krav.

Det är långt borta från vårt raljerande för alla år sen om de par som bara blivit kompisar. Vi är det vi aldrig skulle bli. Eller, inte jag, egentligen.

Det saknas något väldigt viktigt. Det är lite ledset. Kommunikationen om det som är ledset hos oss bägge är inte bra.

Men väldigt mycket är också bra. Såklart. Massor är bra. Fast mer som vänskap då. Men när det ska bli Riktigt Bra, det undrar jag. Dessutom kan jag ha fel. Livet kanske inte är bättre än så här. Det kanske inte går att få allt.

Men det är jobbigt när man en gång haft det. Och rent allmänt förtretligt att om något blir bra, så måste nåt annat bli dåligt.

Det blir fel ibland, men livet fortsätter

Vår manlige familjeterapeut sa något väldigt klokt som ett ingångsvärde i vår terapi. Även om massor blev fel eftersom Lyckliga Hon använde hela terapin som ett sätt att hota sig till förändring av mig för att slippa ta tag i sig själv, fanns det mycket klokt han sa. Med mina ord, här är en av de klokaste.

Det kommer att bli konflikter, det kommer att bli fel, osams, grinigt. I princip varje dag. Låt inte det förstöra livet.

För Lyckliga Hon som är konflikträdd är lärdomen desto viktigare. Terapeuten fortsatte, och tyckte att man inte ska gå och muttra och vara sur för det som hänt mer än en kort stund. Sen kan man vara som vanligt igen, och senare ägna en liten stund åt att prata om det. Sen.

Igår gick det fel. På väg till stranden skulle jag förklara en sak för Lyckliga Hon. Hon gick i lås, och jag fortsatte reda ut mot bättre vetande. Jag vet att det går åt helvete. Då ska man bara ge upp på henne och gå åt ett annat håll. Jag har en ibland destruktiv övertro på min pedagogiska förmåga. När hon gick in i sin irriterade röst och surt hävdade att jag totalt missförstått tappade jag mig. Jag höjde rösten. Och hon blev ledsen.

Sen inträffade två saker, enligt väl känt manus.

Ett. Jag skäms för att jag gjort henne ledsen.

Två. Hon kan aldrig inse eller erkänna att hon gjort fel. Att hon faktiskt Är dålig på att lyssna, och att stress med mera gör henne direkt otrevlig när hon pratar.

Det tog rätt många timmar av halvt avtrubbat men rätt normalt umgänge, innan vi med dottern som iakttagare pratade om bägges överkänslighet mot den andres irritation och ilska. Det var så vackert att änglar spelade trumpet. Efter en kvarts lugnt prat som ville förstå var allt lugnt och fint, och det var som om det som hänt inte hade hänt. Att inte två människor hade gjort fel.

Jag försöker leva efter den devisen.
Det går fel ibland.
Därför att människor gör fel.
Därför att alla är människor.
Låt inte det förstöra livet.
Jag försöker göra så lite som möjligt av det.

Desto mer av lugn och kärlek och umgänge.
Gör jag.

Bara korta ord

Potatisfrossa.
Skrattande barn.
Sol.
Umgänge.
Familjeliv.
Kärlek.