Allt är som vanligt i paret, på så många sätt. Det är tjafsigt nu, och tyvärr är det återkommande saker vi tjafsar om.
Det är ju semester och semester innebär mysigt och lugnt, men också samma gamla familjekrockar. Innan semestern försöker jag alltid få klart vilka veckor det är pojkar och inte pojkar. Då kan man fundera och planera och prata med folk om att åka och hälsa på eller bjuda hem med bara dottern. Lyckliga Hon säger att inget är bestämt och glider undan. Jag frågar igen, och sen bara blir det. Plötsligt är det bestämt.
I år blir det så att av fem veckors semester blir vi jag, frun och dottern knappt en vecka. Resten av tiden har frun åtminstone någon av pojkarna. Allt bestämt över mitt huvud. Som det brukar vara.
Och det är samma gamla konflikter. Gemensam kassa "för att det är enklast så", och därmed samma gamla konflikter om tonåringar som ska passas upp men inte gör ett skit hemma.
Och när jag säger något, rullar stora anklagelseakterna upp med skuldbelägganden om tonårsmammans otillräcklighet, klagande på att jag vill slippa sönerna och så vidare. Ord efter ord av bitterhet. Jag förstår henne.
Men det där med att dryfta saker innan beslut. Står jag fast vid. Att allas åsikter är lika mycket värda.
Och allt jag vill är att få ha en rimlig andel av semestern med min hela familj. Jag, frun och dottern. Kompromisslöst, utan syskonsvartsjuka och anpassning. Få lugn och ro att planera, bjuda, bjudas, göra saker. Jag längtar. Inte bort från pojkar. Till. Till det som frun tycker är ett halvtomt glas. Till det. Och att bli tillfrågad innan. Inte bara få veta när saker bestämts. Det har jag fått nog av.
Sen är det det gamla vanliga också. Längtan i monolog.
Trött. Är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hade jag varit henne hade jag uppskattat om så stora delar som möjligt av semestern var med hela min familj, det kan du väl bjussa på? Ska hon avstå från två av sina barn, nä.
SvaraRaderaDet är ganska allvarligt att du inte ser hennes barn som en integrerad del av din egen personliga familj.
SvaraRaderaDet är så: hela paketet eller inget alls.
Att du måste få vara med och bestämma, det är en annan sak.
Bägge:
SvaraRaderaHennes barn är en del av min familj. Hon försöker hävda motsatsen men har fel. Det är fredligare och lugnare än nånsin. Men jag kan tänka mig att hon ger förvridna bilder på sin blogg.
Men bara jag, frun och dottern är en hel familj också. Också. Det tycker inte hon. Och det gör ont att halva vårt gemensamma liv är ett halvtomt glas.
Dottern blev paff när hon insåg att det blir bara jag, hon och mamma typ fem dagar av hela semestern.
Jag frågade frun vad som skulle hända om barnen ville bo heltid hos henne. Skulle hon någonsin komma på besök till mig? I mitt hem.
Du behöver inte spekulera i vad hon skriver i sin blogg, för det är _du som ger de där vibbarna om att det är två läger. Flera gånger om ger du de vibbarna. För henne är inte tre av fem en hel familj, det kan jag tro. För det är nog inte så många som räknar bort delar av sina barn delar av sitt liv.
SvaraRaderaCaroline. Jag spekulerar eftersom hon är så otydlig mot mig.
SvaraRaderaEn viktig sak är att för mig är tre stycken en hel familj. Och det är lika mycket värt som hennes hela familj. Vi måste vara en hel familj hela tiden, annars går det inte. Det är väldigt mycket för dotterns skull, för att hon ska få vara total huvudperson oftare.
Vi måste lära oss hantera detta, och då kan hon inte köra över mig. Om jag hade träffat henne och såg fram mot att leva ihop hade jag varit väldigt fundersam om hon hade varit så här oförutsägbar och opålitlig om sina barn. Hon agerar delvis som om hon är singel.
Hon pratar om att man ska vara raka och säga vad man tycker. Det gör hon inte. När det är jobbigt berättar hon så sent som möjligt eller efter att det är bestämt. Det funkar inte.
Jag ryser när du skriver "min hela familj" och menar bara 3 av 5....
SvaraRaderaDin hela familj består också av hennes 2 pojkar. Bara för att du inte är biologisk pappa kan du ju inte välja bort dem så där..
Tänk om ni hade ett adopterat barn och ett biologiskt. Skulle du då vilja ha semester med enbart din hela äkta familj, och sedan kunde det adopterade barnet få vara med i andra sammanhang.... Så att det biologiska fick vara huvudperson ibland och inte ha konkurens av det andra barnet?
Hjälp säger jag! Hur i allsindar har du lyckats få in de här tankarna i ditt huvud.
Du kanske inte skulle ha valt en kvinna som redan hade barn...