Drar mig

Jag borde ringa till Lyckliga Hon men vågar inte. Hon har kompisar hemma och jag behöver ringa henne i ett praktiskt ärende. Min storasyster ska låna en sak som finns hos Lyckliga Hon. Jag behöver få henne att leta upp den men är rädd för att drabbas av hennes irritation för att störa och inte låta henne vara ifred. Hon är superkänslig där.

Det är tragiskt med både min rädsla och hennes överkänslighet. Rädslan för att frun ska bli irriterad på mig och känslan av att hon är missnöjd är själva vardagen nu. Resan bort blev sordinerad av hennes utbrott i förväg. Och så vidare. Uppgivenheten och suckandet om hur jag klagar är bara ett samtal om vardagen bort.

Jag tycker man måste kunna ha ett samtal om vardagen. Säga vad man vill och kunna ta oenighet. Inte förljugen tystnad.

Jag anar att hon känner samma. Som att inte dryfta i förväg om pojkarna över sommaren (Jag vill prioritera att vara så mycket som möjligt med pojkarna i sommar.) utan inte förrän det är bestämt (Så här blir det!).

Men det pratar vi inte om. Eftersom vi inte pratar. Vi gör och är. Mycket är bra och självklart. Annat känns anspänt och lite tomt. Inte minst känslan av att vi inte längre vågar kommunicera.

Mycket tankar. Är det.