Vi har grälat halvt om helt senaste veckan. Direkt när vi kom hem från resan med mina syskon, märktes hennes stress. Det märktes på kantighet, frånvaro, bortvända blickar och allmänt ointresse att hon ville slippa både mig och barnen. Kantigare mot både mig och dottern. Avmätt mot fysiska inviter, mindre uppsökande med ömhet och prat.
Det märks.
Sen har vi tjafsat om varför min hela familj (jag, dottern och frun) inte räknas och varför saker bestäms över mitt huvud utan att jag är inblandad (hon agerar som om hon är singel), och om skillnaden mellan att gemensamt sakna vårt sexliv (skulle jag vilja att vi var överens om) och att tjafsa om vem som är normal (vilket är helt meningslöst).
Och hon öser på om hur gnällig och missnöjd jag är.
Men att det direkt efter hemkomsten märktes att hon var kantig och lättirriterad. Det råder total omedvetenhet om. Allt måste göras till mitt fel.
Och det är det fanimej inte.
Men trist är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men låt henne vara då, när ni kommer hem!! Om hon inte söker upp dig så kanske hon vill vara med sig?
SvaraRaderaDet kanske behövs en stund, själv. Sen kanske hon kommer.
Som om jag inte gör det. :-)
SvaraRaderaJag är främst väldigt trött på att hon förnekar sin egen trubbighet när hon blivit sån.
Men måste man bekräfta att man är trubbig? Kan man inte bara få vara det - ifred? Måste varje känsla och tillfälle få ett ord? Gör ni inte varandra bara skada genom att ge varje sinnesstämning en anledning och en alldeles för väl definierad lösning?
SvaraRadera