Livet kanske inte är mer

Hemma från semester med min släkt. Underbart med Mellan, dottern och jag och frun. Minimalt med tjafs. Och de tjafs som blev gick över fort och blev ett pinsamt minne.

Det kunde gått illa. Lyckliga Hon inledde resan med att dagen innan prestera ett rättarting av klagande på mig runt min släkt. Jag gick på helspänn då och då under resan och kände att Lyckliga Hon var sådär bestraffande missnöjd men tigande om att jag är för snäll eller konflikträdd eller generös mot min släkt. Nåt om att hon inte får det, gissar jag. Men hon verkar ha varit nöjd på riktigt och inte bara på låtsas. Inget hände. Vi hade det trevligt som familj. Jag och Mellanpojken har en skön relation nu. Dottern är lite mammig men älskar sina kusiner.

Det innebär alltså att det är fint nu. Som det varit ett tag. Vi gör saker, vi kan skratta och har det allmänt bra. Det känns väldigt fint.

Men inte sex. Ingen sexlust hos Lyckliga Hon. Den sexlust som alltid vilkorats till att vi "tjafsar så", "vill ha lugn" och sånt. Nu tjafsas inte och det är lugnt. Men icke. Men nu är det tigande tystnad om jag söker kontakt sexuellt. Det är miner av avsmak om jag försöker kyssa henne. Jag går och vågar inte vara mig själv eftersom jag är rädd för att skapa panik och krav.

Det är långt borta från vårt raljerande för alla år sen om de par som bara blivit kompisar. Vi är det vi aldrig skulle bli. Eller, inte jag, egentligen.

Det saknas något väldigt viktigt. Det är lite ledset. Kommunikationen om det som är ledset hos oss bägge är inte bra.

Men väldigt mycket är också bra. Såklart. Massor är bra. Fast mer som vänskap då. Men när det ska bli Riktigt Bra, det undrar jag. Dessutom kan jag ha fel. Livet kanske inte är bättre än så här. Det kanske inte går att få allt.

Men det är jobbigt när man en gång haft det. Och rent allmänt förtretligt att om något blir bra, så måste nåt annat bli dåligt.