Men hallå

Det är en utmanande vardag att ständigt gå och vara rädd för hur Lyckliga Hon ska reagera. Hon ser sig som så lugn, men då och då kommer helt oförutsägbara reaktioner. Det kan vara ledsenhet, det kan vara irritation, eller bara totalt autistisk slutenhet. När vi har det konfliktfritt och rätt lugnt, när bägge litar på att vi är här för att vi vill det, när det mesta förutom sex flyter rätt lugnt.

När allt är så lugnt, borde Lyckliga Hon bli lite stabilare. Men icke.

Hon hade varit ute och gjort ett ärende. Då passade hon på att mata min katt.
Jag sa utan surhet: Men det hade du ju inte behövt. Jag ska ju hem senare.
Resultat? Storgråt.

Nej, hon visste inte att jag skulle hem. Ja, det var snällt mot katten. Jag var tacksam.

Jag tröstade, såklart. Jag frågade och hon sa att hon kände sig som att hon gjort något onödigt. Skuld verkade tynga henne. Hon tyckte jag tackade för dåligt. Suck, hon som nästan aldrig säger tack. Sen kom något om att hon är känslig för att inte vara positivt sedd av mig.

Så. Gjort. Nu går vi vidare med att jag är ännu mer ansträngt rädd för vilken oförutsägbar reaktion som kan komma från henne.

Jag ser att hon inte mår bra. Men exakt vad det beror på eller vad hon vill, det vet jag inte. Eftersom vi i princip aldrig pratar om allvarliga saker längre. "Det är inget", blir svaret.

Pizzaskinka

Jag försöker verkligen förstå hur det går till på ett slakteri och ett ställe som röker skinka.

Jag tänker mig att sortering sker på bägge ställen. Det som ska bli riktigt fin skinka klassas i klass ett, billig kokt skinka i klass två, och pizzaskinka i klass tre. Samma på rökeriet. Rök den fina skinkan först, den enkla sen och häll på saltlage och rökpulver på pizzaskinkan.

Jag har nästan slutat beställa pizzor med skinka på. Anledningen är att jag äcklas över de senor och broskbitar jag ibland avfärdar som "krydda?". Visst finns det grader i helvetet. Precis som med osten finns det olika kvalitet på pizzeriornas skinka.

Jag vill inte veta varifrån den enklaste skinkan kommer. Men jag funderar. Jag funderar.

Sex är nåt gemensamt

Plötsligt efter flera dagars tystnad.
En kyss.
Händer som rörde.
Jag förstod vad hon ville.
Men hos mig var det dött.
Surprise liksom.

Det går att väcka mig.
Låg och väntade på att hon skulle visa.
Låg och vågade inte.
Jag har sårat mig för ofta genom att våga.
Skrämt henne för ofta genom att bara älska.
Åtrå.
Det vackra som varit så fult för henne.
Är snart dött.

Det blev inget.

Vi pratade.
Om rädslan.
Som hon inte förstod.
Alls.

Hon sa: "Jag gjorde bara det som kändes bra för mig"
Jag som trodde sex var något gemensamt.
Vad som känns bra för mig.
Och dig.
Samtidigt.
Viljan att ge.

Modet att fråga.

Onani med sällskap.
Eller ensidigt.
Är väl också sex.
Förstås.

Vad jag vill?
Jag har glömt.
Det är mellan mig och mig.
Hon är bara en dröm.
Men hon är välkommen.
Att fråga.

Jag vet att du älskar mig pappa

Dottern och jag pratade. Ett av de där samtalen som når fram och bränner. Om hennes beteende att ständigt jaga mamma och vara klängig.

Dottern: Jag är inte rädd för att du inte älskar mig. Det är bara mamma.

Det finns något att glädjas åt, att min kärlek nåt fram och är trygg. Jag är inte längre den dumma som inte duger, som får det jobbiga och bestraffande. Men Lyckliga Hon är genuint misstrodd av dottern.

Det är jobbigt att Lyckliga Hon sitter i den situationen. Jobbigt att dottern är så tyngd av rädsla och skuldkänslor för att vara besvärlig och klängig. Att dottern är så rädd för att inte vara älskad. Att Lyckliga Hons trötta suckar när dottern har "ont" (som i uppmärksamhetsont) och mamma inte kommer till henne med tröst jämförs med Mellan som får tröst direkt. Men också Hon som ständigt är granskad av dottern som jämför och söker kärlek. Dottern har rätt i sina känslor, men också fel. Jag sa det till henne, att hon är älskad men att mamma tyngs av att så sällan få en andningspaus från dottern. Som jag känner med den lilla och önskar att all denna förvirring när mamma lämnade och kom tillbaka, ska landa i trygghet.

Men rent krasst. Hade jag sett en ny kvinna, tilltänkt partner, vara som Lyckliga Hon ibland varit mot dottern, hade jag kunnat dra mig ur. Å andra sidan har samma gällt mig ibland när livet varit för mycket och dottern bara ignorerat mig. Men det är synd om dottern. Jag vet. Det är inte helt ovanligt att barn är flera år "yngre" med mamma och pappa än i skolan. Vi försöker jobba på att minska det glappet. Jag känner att jag gör rätt just nu. Oftast...

Orden på låtsas som trasat sönder språket

”Jag längtar efter att vara nära dig.”
Skriver Lyckliga Hon.
”Spirande lust”.
Skriver hon.
Jag borde vara glad.
Borde vara glad för att det jag längtat efter äntligen.
Sägs, liksom.

Det som sägs finns inte mer än troll finns.
Berättelsen om trollen är på riktigt.
Görandet återstår.

När orden ska bli verklighet.
Är hon hemma och jag här.
Sonen som skulle komma till henne kom aldrig.
Men där är hon.
Gömd bakom ord om något som inte är.

Jag tar hellre en bra historia än tystnad.
Men verkligheten slår dikten nio gånger av tio.
Och detta känns inte som den tionde.
Det känns som.
Ord.

Det kan bero på det där med låtsasspråket.
Alla gånger hon sa ”älskar”.
Men menade ”retar mig på”
Menade ”har inte bestämt mig för att lämna dig”
”Än”
Sa ”Jag är sann” men ljög.
Sa ”längtar” men sökte slingrigt efter anledningar.
Menade bara att skaffa sig en tankepaus.
I väntan på lämnandet eller stannandet.
Låtsasspråket så användbart.
Ställd inför sanningen hade jag lämnat henne.

Det gör att alla ”längtar”
Förtjänar att förverkligas
För att bygga verkligt språk
På andra sidan det trasiga.
Språket mellan oss har trasats söner.

Och det är tyvärr på riktigt.

Vi eller jag

Vi kom i gräl. Det handlade - åter - om att hon absolut inte förstår hur det är att vara extrapappa. Eller vad som är rimligt. Om att påverka och lyssna. Det var gamla ord i ledsen tappning. Inget stort eller uppslitande, utan mest lite sorgligt meningslöst tjafs. Bägge missförstod, och det viktiga - empatiskt rollövertagande - saknades. Så känner i alla fall jag.

Till slut slutade vi. Nåt slags utmattning. Ett replikskifte.

Jag: Varför kände vi behov av det här grälet?
Hon: I alla fall hade du det.

Nej. Det är inte rätt sak att säga där. Det där ofelbarhetskriget kör slut på mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Fest och skoj

Det har varit fest. Med hög musik träffades jag, Lyckliga Hon, Mumindalen, närmsta vännen Laptop äntligen på besök, och så några av hans kompisar. Med god mat, hög musik och massor av skoj blev allt sådär bra som det bara kan bli.

Känslan när jag såg Lyckliga hon och Mumindalen prata, skratta och fnittra var vacker. Att veta att jag inte hade gjort något förbjudet och att Lyckliga Hons svartsjuka där bara var hennes fåniga vanföreställningar. Fint att ha fått en gemensam vän, och fint att vi även träffat henne med dottern och hennes barn.

Och känslan när vi alla samlades i den gemenskap som bara vänskap, alkohol och väldigt hög musik kan ge. Det fanns ett tillfälle när vi blev som barn på nytt. Jag tror ni minns känslan, när allt bara är glädje och skratt på det där euforiska sättet. Då flödade allt över av skratt som bubblade, kramar, leenden, och det finns några foton som är helt oemotståndliga. Det var definitivt en stund att längta tillbaka till.

Öka det som skapar lycka och minska det som skapar lidande, som buddhister säger.

Vem är du, vem är jag, levande charader

Jag är förvirrad i livet. Jag lever i en mer konfliktfri relation än på jättelänge, men det är ett problem. Jag undrar vem min fru egentligen är.

Lyckliga Hon är gulligare och kramigare och pussigare än hon varit sen vi träffades. Kryper nära i sängen och sånt. Sex har vi inte. Det är stendött, och numer även hos mig. Men gosigt är det. Trevligt har vi ibland, men det är nåt lite avmätt över umgänget. Bägge har smågrubbel om varför vi inte trivs på jobbet och så. Det märks. Lyckliga Hon har haft sin rädsla för sjukdom och har rent allmänt mått dåligt.

Och jag tycker hon känns falsk.

Varför är jag inte bara nöjd med hennes nya ömhet? Och nöjd med att hon verkligen l ä n g t a r efter mig. Hon som alltid behövt visa distans. Det är ju sånt jag velat ha länge. Sånt som hon tyckt varit tramsigt sökande efter bekräftelse. Jag skulle ju vilja bara njuta och ge även jag. Men istället känns hon förställd och oäkta. Som "Jag vet att vi inte har sex och försöker vara på ett sätt som gör att han inte lämnar mig". Jag försöker ställa in mig på att det är sån här hon "egentligen" är. Men tanken om att hon är utstuderad och genomtänkt har svårt att lämna mig.

Jag vet att hon är den griniga, bestraffande isolerande också, som ligger där under ytan och bubblar. De bitarna kommer upp ibland, även om de senaste veckorna varit rätt lugna. Och om jag försöker prata om hur hon varit så ofta senaste halvåret är det locket på. Jag hatar locket på.

Och en tanke till. Om/När vi åter hittar vårt sexliv. Är överdoser av de negativa sidorna en del av det paketet?

Livet är ganska enkelt. E g e n t l i g e n. Men ändå inte. Suck.

Jag då? Det är som om jag lever med ett filter på mina känslor. Jag känner mig avstängd och lite avmätt. Och det kanske är bra. Mer cowboyhatt och mindre prat. Men jag vet inte.

Jag är positivt överraskad. Inte

Jag har grubblat mycket över det här med överraskningar i min relation.

Det är ett odiskutabelt faktum att Lyckliga Hon mycket oftare överraskar mig negativt nu för tiden. Saker hon säger, saker vi lovar, har en större sannolikhet att inte gå att lita på. Saker bestäms oftare utan samråd, och det bemöts med ilska om jag säger att vi kanske borde prata om saker innan de bestäms.

Jag gillar att leva ett liv där människor går att lita på. Just pålitligheten gör mig flexibel. Om jag litar på att Lyckliga Hon ska komma när hon sagt att hon ska det, är det lugnt om hon någon gång inte gör det. Men när allt ska omförhandlas varje gång blir jag...

Ja, vad blir jag. Bra på att hantera det opålitliga. Eller oförutsägbara om jag ska uttrycka mig mer neutralt.

Men positiva överraskningar då? Nja, det har mer varit min grej i relationen. Att fixa fest, överraska med något roligt en vardagkväll eller förföra partnern med ett leende, är inte hennes grej. Där börjar jag förlika mig.

Men det där med att det blir fler och fler negativa överraskningar, det skaver. Förr var hon förutsägbar och pålitlig. Efter senaste årens gräl och otrohet och separation, allt mer oförutsägbar och opålitlig. (Nej, jag tror inte hon har något förbjudet på gång.)

Men det där med relationen mellan positiva och negativa överraskningar. Jag tror jag är något på spåren där.

Något som är viktigt för mig.