Jag vet att du älskar mig pappa

Dottern och jag pratade. Ett av de där samtalen som når fram och bränner. Om hennes beteende att ständigt jaga mamma och vara klängig.

Dottern: Jag är inte rädd för att du inte älskar mig. Det är bara mamma.

Det finns något att glädjas åt, att min kärlek nåt fram och är trygg. Jag är inte längre den dumma som inte duger, som får det jobbiga och bestraffande. Men Lyckliga Hon är genuint misstrodd av dottern.

Det är jobbigt att Lyckliga Hon sitter i den situationen. Jobbigt att dottern är så tyngd av rädsla och skuldkänslor för att vara besvärlig och klängig. Att dottern är så rädd för att inte vara älskad. Att Lyckliga Hons trötta suckar när dottern har "ont" (som i uppmärksamhetsont) och mamma inte kommer till henne med tröst jämförs med Mellan som får tröst direkt. Men också Hon som ständigt är granskad av dottern som jämför och söker kärlek. Dottern har rätt i sina känslor, men också fel. Jag sa det till henne, att hon är älskad men att mamma tyngs av att så sällan få en andningspaus från dottern. Som jag känner med den lilla och önskar att all denna förvirring när mamma lämnade och kom tillbaka, ska landa i trygghet.

Men rent krasst. Hade jag sett en ny kvinna, tilltänkt partner, vara som Lyckliga Hon ibland varit mot dottern, hade jag kunnat dra mig ur. Å andra sidan har samma gällt mig ibland när livet varit för mycket och dottern bara ignorerat mig. Men det är synd om dottern. Jag vet. Det är inte helt ovanligt att barn är flera år "yngre" med mamma och pappa än i skolan. Vi försöker jobba på att minska det glappet. Jag känner att jag gör rätt just nu. Oftast...