Det är en utmanande vardag att ständigt gå och vara rädd för hur Lyckliga Hon ska reagera. Hon ser sig som så lugn, men då och då kommer helt oförutsägbara reaktioner. Det kan vara ledsenhet, det kan vara irritation, eller bara totalt autistisk slutenhet. När vi har det konfliktfritt och rätt lugnt, när bägge litar på att vi är här för att vi vill det, när det mesta förutom sex flyter rätt lugnt.
När allt är så lugnt, borde Lyckliga Hon bli lite stabilare. Men icke.
Hon hade varit ute och gjort ett ärende. Då passade hon på att mata min katt.
Jag sa utan surhet: Men det hade du ju inte behövt. Jag ska ju hem senare.
Resultat? Storgråt.
Nej, hon visste inte att jag skulle hem. Ja, det var snällt mot katten. Jag var tacksam.
Jag tröstade, såklart. Jag frågade och hon sa att hon kände sig som att hon gjort något onödigt. Skuld verkade tynga henne. Hon tyckte jag tackade för dåligt. Suck, hon som nästan aldrig säger tack. Sen kom något om att hon är känslig för att inte vara positivt sedd av mig.
Så. Gjort. Nu går vi vidare med att jag är ännu mer ansträngt rädd för vilken oförutsägbar reaktion som kan komma från henne.
Jag ser att hon inte mår bra. Men exakt vad det beror på eller vad hon vill, det vet jag inte. Eftersom vi i princip aldrig pratar om allvarliga saker längre. "Det är inget", blir svaret.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
du får f o m nu komma ihåg att säga: "Det var gulligt! Blev kisse glad?" åså ignorera det där med att det var inte nödvändigt. det var det inte, kanske, men det var väldigt snällt!
SvaraRaderaAlla jag känner skulle bli ledsna av vad du sa där.
Inser jag medan jag funderar.
Nästan så att du är värd ett litet "fy".
Hennes reaktion enligt din beskrivning var faktiskt helt rimlig, t o m. storgråt och allt.
Och jag försäkrar att jag är en helt normal heterosexuell man med lätt macho-betonade intressen.
Fel fel fel, faktiskt. Jag sa det med bra humör och inte ett dugg pikande. Men hon h ö r d e något annat, vilket i sig är skäl att ta det på allvar. Och hon måste ta ansvar för att inte släppa ut sina känslor direkt.
SvaraRaderaJag (och i ännu större utsträckning Lyckliga Hon) är uppvuxen med att man hela tiden ber om ursäkt om någon hjälper dig, för att slippa känna skuld. "Inte hade du behövt" är bara en ritual. Vissa saker säger vi bara som språkliga ritualer, intränade formuleringar.
Jag överraskar ibland Lyckliga Hon med en kopp the eller en chokladbit eller vad som helst som jag anar gör henne glad. Gissa vad hon säger?
- Inte hade du väl behövt göra det?
Men med ett leende. Vilket jag gjorde.
Epilog: Fråga Lyckliga Hon hur hon själv är på att säga tack. Jag tror att även hon skulle säga "Alldeles för dålig". Det är en av hennes sämre grenar.
Nuff said. Jag tar hennes reaktion på allvar. Men vägrar känna skuld för det jag sa.
Jag undrar varför ni inte går i familjeterapi, parsamtal, eller vad det nu kallas?
SvaraRaderaNi var väl på gång att göra det? Jag tror att det är ett bra sätt att förstå varandra. Ni pratar bara förbi varandra nu, och en tredje part skulle kunna hjälpa er att nå fram. Förstå varandra och er själva.
Ni skulle få hjälp att ta er ur det här ekorrhjulet som ni fastnat i.
Det kanske tar tid och kostar pengar??
SvaraRaderadu hade kunnat säja: "Inte hade du behövt det! Vad snäll du är!"
SvaraRaderaL:
SvaraRaderaJag har sagt att jag vill gå i familjerådgivning nu men inte fått svar. Jag är rädd för att Lyckliga Hon inser att hon kommer att få kritik och därför skyggar från frågan.
Jag tänker så här. Förra gången och förrförra, kunde hon ju genom att hota med att lämna mig och utnyttja min vilja att rädda relationen, förvrida majoriteten av familjerådgivningen till att kritisera mig och kräva att jag skulle ändra på mig. Det funkar inte den här gången. Det är den ingång jag går in med i familjerådgivningen.
Jag är rädd för att maktbalansen skrämmer henne. Men det vet jag inte. Jag vet bara att jag vill prata om det som inte är bra. Vilket hon inte vill. När vi börjar mejla tystnar hon så fort det närmar sig jobbiga saker.
Andningskutym:
Jag sa att hon var snäll. Inte i samma mening, men i anslutning. Jag vägrar gå med på att det var mitt fel.
det är ju viktigt, förstås. :-)
SvaraRaderaKan du inte ta upp det igen? Vara bestämd och stark och tuff och säga att det här är vad som gäller?
SvaraRaderaDu får inte vara rädd för att om du tuffar till dig lämnar hon dig.... Det kan ju lika gärna vara tvärtom?
Ni når inte fram til varnadra. Punkt slut. Något måste ske. Jag tror säkert att hon också vill att det skall bli bra mellan er. Det kanske gör lite ont att blanda in en tredje part, men jag tror det är den enda vägen . Till ett lyckligt slut.
Jag har inga som helst tvivel på att vi behöver familjerådgivning för att lära oss nya knep för att kommunicera. Jag känner att Lyckliga Hon vill gå runt och låtsas att allt är bra, och inte vill prata om det allvarliga och jobbiga.
SvaraRaderaKort. Det funkar inte. Inte med mig och inte för en sund relation.
Ärligt. Jag undrar faktiskt vad hon håller på med. Hypotesen jag har är att hon låser sig så för att inte hamna i lägen där hon får (berättigad) kritik av mig.
Men varför kritiserar ni varandra hela tiden då? Kan ni inte leva med varandra som ni är? Varför ska hon behöva vara rädd för kritik från dig? Måste hon vara annorlunda än sig för att slippa din kritik? Har du alltid kritiserat henne? Har ni alltid haft det så här? Liksom bökigt och svårt och krångligt och fullt med missförstånd?
SvaraRaderaJag skriver inte följande som påståenden som så ni ska vara utan som frågor till dig för att jag undrar dem. Om skillnaden går att utläsa.