Jag är förvirrad i livet. Jag lever i en mer konfliktfri relation än på jättelänge, men det är ett problem. Jag undrar vem min fru egentligen är.
Lyckliga Hon är gulligare och kramigare och pussigare än hon varit sen vi träffades. Kryper nära i sängen och sånt. Sex har vi inte. Det är stendött, och numer även hos mig. Men gosigt är det. Trevligt har vi ibland, men det är nåt lite avmätt över umgänget. Bägge har smågrubbel om varför vi inte trivs på jobbet och så. Det märks. Lyckliga Hon har haft sin rädsla för sjukdom och har rent allmänt mått dåligt.
Och jag tycker hon känns falsk.
Varför är jag inte bara nöjd med hennes nya ömhet? Och nöjd med att hon verkligen l ä n g t a r efter mig. Hon som alltid behövt visa distans. Det är ju sånt jag velat ha länge. Sånt som hon tyckt varit tramsigt sökande efter bekräftelse. Jag skulle ju vilja bara njuta och ge även jag. Men istället känns hon förställd och oäkta. Som "Jag vet att vi inte har sex och försöker vara på ett sätt som gör att han inte lämnar mig". Jag försöker ställa in mig på att det är sån här hon "egentligen" är. Men tanken om att hon är utstuderad och genomtänkt har svårt att lämna mig.
Jag vet att hon är den griniga, bestraffande isolerande också, som ligger där under ytan och bubblar. De bitarna kommer upp ibland, även om de senaste veckorna varit rätt lugna. Och om jag försöker prata om hur hon varit så ofta senaste halvåret är det locket på. Jag hatar locket på.
Och en tanke till. Om/När vi åter hittar vårt sexliv. Är överdoser av de negativa sidorna en del av det paketet?
Livet är ganska enkelt. E g e n t l i g e n. Men ändå inte. Suck.
Jag då? Det är som om jag lever med ett filter på mina känslor. Jag känner mig avstängd och lite avmätt. Och det kanske är bra. Mer cowboyhatt och mindre prat. Men jag vet inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Han var så missnöjd med vår relation. Han startade bråk efter bråk. Räknade alla mina insatser i relationen, fast egentligen bara jag inte gjorde och aldrig vad jag faktiskt gjorde. Han kunde göra en sak och han räknade den, men min respons räknades inte om den inte var som han på förhand hade tänkt ut att den skulle vara.
SvaraRaderaEn lång kris. Månader. Igen och igen, bråk. Igen och igen. Han startade dem alla. Många tårar, alla var mina. Han har brutit flera gånger. Så i sommar blev det än mer, han bröt förlovningen och sa att det nu är över, på riktigt över.
Men vi är vi nu ändå. En vecka isär och hans många samtal med sin familj och sina tankar med sig själv. Han säger att allt är annorlunda nu. Han säger att han njuter och att han är nöjd, att det känns på ett nytt sätt för honom.
Men jag har varit värdelös och dålig så länge, inte han. Han kan känna skillnaden i sig, inte jag. Han har gått från helvete till fint, inte jag. Min resa var mycket kortare. Jag sitter där med grubbel och undran. Jag försöker spela med. Jag försöker krama när jag kan. Jag vill bara ha lite frid, kanske som din cowboyhatt. Men vad jag egentligen tycker om vår relation nu, det vet jag faktiskt inte.
Idag kände jag igen mig lite i ditt inlägg på något vis. Inte rakt av och inte i sett bakåt i historien, men idag.
Jag tror att alla människor gillar att känna autonomi, eller med annat ord, makten att påverka, livet och vardagen. När vi blir lämnade av en partner mot vår vilja och de sen kommer tillbaka är det (även om kommandet tillbaka är ett ömsesidigt beslut) en obalans i den känslan. Det är i alla lägen jobbigt.
SvaraRaderaJag blir berörd av det du skriver om granska och kritisera. Jag känner tyvärr igen mig från båda sidorna. Både att ha kritiserat och varit kritiserad. Det är extra jobbigt eftersom en fin partner är viktig för oss, och vi söker gillandet hos de som är viktiga för oss. Kritiken gör ondare och det positiva ger oss desto mer.
Idag trivs jag bättre. Igår fick jag en hudlös Lyckliga Hon. Hon pratade till och med om all lust hon känner. Det är inget jag märkt. Förrän igår då. Efter det hudlösa.
När jag var 10-11 år, så hade mina föräldrar en riktig kris. Det var skillsmässa på gång, och jag höll på att gå under av skräck. Hela min värld föll samman. Jag bad till gud (som jag inte trodde på) att mina föräldrar skulle börja älska varandra igen. Att de inte skulle separera. Jag skulle bli världens lyckligaste lilla flicka, och jag skulle bli så snäll och bra på alla sätt. Bara de inte separerade.
SvaraRaderaEfter en tid förändrades allt. De hittade tillbaka till varandra. Delade sovrum igen, vägg i vägg med mitt rum. Jag kunde höra dem fnissa och skoja på kvällen när jag skulle somna.
Och jag var inte lycklig...
Jaha.... de har det bra de... Tänker inte på mig. Här ligger jag ensam.
På något konstigt sätt blev jag inte alls lycklig och glad över att min önskan gått i uppfyllelse. Jag kände mig ganska tom.
Mindes denna känsla när jag läste ditt inlägg.
Synd om man blir så stukad av ständiga nej ( i st för hjälp att hitta bättre tillfällen och hjälp att göra rätt ) att man till slut inte svarar på de tafatta inviter som kommer mer eller mindre av misstag.
SvaraRaderaSjälvkänslan är ett monster.