Vi kom i gräl. Det handlade - åter - om att hon absolut inte förstår hur det är att vara extrapappa. Eller vad som är rimligt. Om att påverka och lyssna. Det var gamla ord i ledsen tappning. Inget stort eller uppslitande, utan mest lite sorgligt meningslöst tjafs. Bägge missförstod, och det viktiga - empatiskt rollövertagande - saknades. Så känner i alla fall jag.
Till slut slutade vi. Nåt slags utmattning. Ett replikskifte.
Jag: Varför kände vi behov av det här grälet?
Hon: I alla fall hade du det.
Nej. Det är inte rätt sak att säga där. Det där ofelbarhetskriget kör slut på mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hur är det att vara extrapappa?
SvaraRaderaOch hur är det för Yngstan att vara deltidssyskon?
SvaraRaderaOch hur är det för hennes äldre barn att bara vara välkomna ibland?
SvaraRaderaOch hur är det för hennes äldre barn att bara vara välkomna ibland när det "passar" för deras styvpappa?
SvaraRaderaDu inser väl hur illa det låter?
Caroline:
SvaraRaderaDet är svårt att vara extrapappa. Den naturliga kontakten saknas alltid, åtminstone som berättelse om blodets viktighet, och det är jobbigt. Och det är jobbigt att vara aktiv, uppfostrande förälder. Lättare att backa undan helt. Själv hamnade jag i att jag skulle betala för dem men fick inte uppfostra. Det var inte den deal vi slöt och det var väldigt dumt att Lyckliga Hon agerade så. Så vill jag inte ha det igen. Att vara förälder är en helhet.
Andningskutym:
Har varit mer förvirrat att vara deltidssyskon för Yngstan, men ju äldre hon blir, desto mer förstår hon av tid och längtan, och hanterar både variation och avsked bättre.
Men när vi är hos Lyckliga Hon finns ständigt en anpassning och en svartsjuka mot syskonen som gör henne ibland hiskeligt klängig på mamma. Det är jobbigt för både dottern, mig och Lyckliga Hon.
Och i motsvarande grad finns ett totalt fokus och ingen anpassning när vi är hos mig och bara vi tre. Det lugnet saknade både jag och Yngstan i somras.
Att bara kunna gå ut eller göra något utan att ha en storebror att anpassa till. Det är skönt. Det lugnet i min "hela" familj, vill jag leva med varannan vecka. Och jag vill leva fint och ha min relation med hennes pojkar de veckor som de är hos henne.
L och Anonym:
Låter illa? Jag förstår inte alls. Se ovan. Att hennes äldre barn bara är välkomna ibland är inte sant. Men barnen bor varannan vecka med sin riktiga pappa. Det här handlar om flera personers önskemål som måste ställas mot varandra. Jag vet att Lyckliga Hon börjat tröttna på Äldstens nycker om var han ska vara och inte. Jag har det definitivt. Det betyder inte att han inte är välkommen. Men det finns andra personer han måste anpassa sig till.
Rent allmänt har jag under alla år betalt för hyra och mat och allting för hennes barn utan att knota. Lyckliga Hon har varit respektlös när jag velat ha inflytande över familjen och hur vi ska leva. Det har hon insett efteråt. Men det glömmer hon också rejält när stora skuldbeläggandet går igång om att jag inte älskar hennes barn och sånt. Fånigt värre.
Det är ett tragiskt minne vilken stress vi utsatt vår styvfamilj för genom att inte reda ut den obalansen under alla år. Ingen har, rent krasst, trivts med det som varit.
Angående uppfostran så är pengar bara pengar. Strunt samma om pengar! Varför är det så viktigt för dig? Dela ut ungefär lika mycket "uppfostran" till dem som du delar ut kärlek till dem kanske? Är inte det en ganska rimlig väg?
SvaraRaderaCaroline, pengarna är inte det viktiga. Men känslan av helhet är. Det går inte att vara extrapappa när man är utestängd från helheten. När hela planeringen och upplägget av vardagen ligger på henne. Då gör hon oss till en familj med mig som gäst trots att vi bor ihop. Så blev det för oss, ganska snart.
SvaraRaderaDet var bra och fanns möjligheter i början, men så fort det blev lite motgångar i diskussionerna om vad som skulle gälla, stängde Lyckliga Hon dörren och gjorde mig delvis till gäst i mitt eget hem.
Nu är det fint mellan mig och pojkarna, men Lyckliga Hon klarar enligt mig fortfarande inte av gemensamt beslutsfattande. Nu agerar hon som om hon är singel.
Men är det inte så att hon måste bestämma hur pojkarna skall uppfostras med deras pappa? Det är väl de som är föräldrar som tar de viktigaste besluten om barnens uppfostran?
SvaraRaderaSen att du skall vara med och bestämma hur vardagen skall se tycker jag är själklart. Typ vilka sysslor barnen skall hjälpa till med hemma, hur man uppför sig mot varandra, regler för dator och TV osv.
L:
SvaraRaderaDet andra, hjälpa till hemma, regler för dator, hur man uppför sig för att få det trevlig och läggdags och sånt, har jag varit i princip helt utesluten från att bestämma över för pojkarna. Och det tycker jag är fullständigt orimligt.
Hon och barnens pappa har haft rätt lite samordning av uppfostring och regler. Annars har du självklart rätt. Men ska man vara "en hel familj" behöver nog styvföräldern vara delaktig både med kärlek och uppfostran. Det är en helhet att leva med ett barn. Att gå bredvid är varken kärlek eller uppfostran, att bara uppfostra är bara stränghet.
Jag håller med dig. Skall ni leva i samma familj måste du få vara med och bestämma hur det skall fungera i din familj. Absolut.
SvaraRaderaNu är det ju delvis inaktuellt eftersom hon försörjer pojkarna. Det dök upp delvis i somras. Lata är dom. :-)
SvaraRaderaFör mig handlar det där om gränsdragningen mellan "vår" och "hennes" familj om just den där vardagen. När min önskan om att vara tre-familjen står mot hennes önskan om att maximera tiden med fem-familjen, måste vi hitta en balans bägge trivs med. Det är ett gemensamt beslutsrum där vi måste enas utifrån att förstå den andres åsikt.
För mig är det självklart, och där bägges längtan är värd respekt. Men hon accepterar inte min längtan som giltig, utan skuldbelägger mig för att jag tycker så. Jobbigt.