Jag vet inte om jag får

Ibland hamnar jag i väldigt jobbiga situationer. Dottern SMS:ar en fråga. "När kommer du pappa?" Utan övriga kommentarer, som svar på ett SMS att jag saknar henne.

Hon är hos mamma. Och jag kan inte svara eftersom jag bestämt mig för att inte tränga mig på, och någon fråga om jag vill komma har inte kommit. Som vanligt alltså. Således: Jag är inte välkommen till Lyckliga Hon.

Jag bestämmer mig för att inte svara på SMS:et. Reda ut det med Lyckliga Hon först.

Då ringer dottern och frågar "När kommer du pappa?" och jag säger "Jag vet inte för ingen har frågat mig.". "Då frågar jag dig nu" svarar dottern, och jag svarar att jag gärna kommer om jag är välkommen, och efter att ha ropat till mamma säger dottern "Mamma pratar med dig om det sen." Och därmed vet jag att jag e g e n t l i g e n inte är välkommen.

Det här är inte bra. Inte bra alls.

Jag tänker inte låtsas mot dottern att jag inte vill träffa henne. Och samtidigt känner jag hur fel det blir. Så jag försöker ge korrekta svar men vet också att det finns bättre lösningar.

Till exempel att ge dottern klara besked om vilka dagar vi träffas och inte. Sluta med det här maktspelet med att inte bjuda in och att säga nej om Hon blir hembjuden till mig. Jag är så trött på det här armbågsavståndet som Lyckliga Hon ständigt ska hålla.

Dottern vantrivs med att inte veta. Tycker jag.

Finhöst

Hösten har kommit till min stad, allt enligt definitionen att morgnarna kräver vantar.
Utanför mitt arbetsfönster i en annan stad syns de första små stegen av den korta process som skapandet och bortblåsandet av höstfärger på träden är.
Än så länge är det mest bokar och björkar som börjat gulna.
I solen skiner träden i en så skimrande vacker färgskala att jag bara vill lämna kontoret och springa ut och gå en lång promenad.
Packa varmaste kaffetermosen.
Ta på en lagom tjock jacka.
Trycka ner picknickfilten.
Ta med digitalkameran.
Lägga ner dagboken.
Och sen gå ut och njuta av de fria tankar som tänks i vacker höstmiljö.
Sällan flyger tankar friare.
Sällan är blicken öppnare.
Färgen kan ju vara borta imorgon.

Gärna med Lyckliga Hon.
Höstpromenader är en favorit vi sällan gör.
Som sällan blir.
Som jag tror vi behöver.
Vi behöver allt.
Men inget blir.
Att hålla löven kvar på träden.
Är det vad vi försökt.
Dags att blåsa bort och växa nytt.

Nu ska jag gå på möte.

Per definition

Hennes gamla ord som sagts utan mening förr är kloka och vill framåt.

Mina är "ältande" och hon avbryter samtalet.

Härskarteknik.

Samma ord

Det är sån misstro det här. Samma ord kastas fram och tillbaka mellan oss och vi vill möta, men vi försvarar oss bara eftersom vi är rädda.

När Hon skriver "bli bättre på att ta ansvar för att få det vi vill ha och mår bra av" har hon sagt det förr, och då menade hon att hålla på och flirta med Rocky eller ljuga om Barista. Bottennappet. När jag grät av ledsenhet om att jag anade att hon inte hade kontroll över känslorna för Rocky och hon hånfullt sa "Du får faktiskt ta ansvar för ditt eget mående" var ett gravt missbruk av ett klokt uttryck.

När Hon skriver "säga sånt som är sant som ingen frågar efter" vet jag exakt hur elak och anklagande mot mig hon kan vara när hon säger sanningar. Sanningar ska sägas om sig själv, inte vara anklagelser om någon annan. Men sanning är i sig fint. Det är ju bra om vi är överens där.

Och när "Ta för mig och följa min egen kompass" dyker upp, då slänger jag igen dörren och springer. Det är som att Hon inte fattar ett skvatt att jag är trött på hennes egoistiska ångvältsbeteende där hon fullständigt struntar i vad jag tycker och vill. Att jag faktiskt inte vill leva med en partner som uppför sig så.

Ja, ja, ja. Jag vet att alla meningarna har en framsida.

En klok idé är nog att ta enstaka meningar, samla sig till dessa, och sedan be att få dem välvilligt tolkade av partnern. Samtidigt som man själv ska ha ödmjukheten att inse att man missbrukat meningen förut.

Språket är ett farligt, viktigt redskap som ska nå fram för att fungera.

Precis som kärlek. Kärlek är ett verb. Det räcker långt med bara den meningen.

Saknad

Nu när vi verkar dela en känsla av att det är fantamej allvar, kris, och bägge kan lämna om vi inte vårdar detta, kan det funka. Då kan man tycka att det är ömtåligt. Att det kanske är läge att bjuda in.

Jag saknar min älskade dotter. Jag hade velat bli tillfrågad om att komma hem och få vara en familj ikväll. Självklart har ingen fråga kommit. Jag kommer i princip bara hem till Lyckliga Hon om jag själv frågat. Men det gör jag inte.

Och om hon frågar sådär sent som hon brukar, framåt fyratiden samma dag, kommer jag att säga nej. Jag accepterar inte längre att vara mannen i byrån som hon kan plocka upp när det behövs.

Men jag saknar min dotter. Jag gillar inte känslan av att jag inte får ha något inflytande över när jag träffar min dotter Lyckliga Hons veckor, trots att vi är ett par. Allt för att Lyckliga Hon känner nån slags jävla panik.

Jag kan inte säga att jag saknar Lyckliga Hon. Hon har varit så bitter och hemsk på slutet att jag alltid är på helspänn för vad skit jag kan komma att få höra. Och samtidigt vet jag att det just nu kan vara annorlunda nu. Samt att vara ifrån varandra är bra.

Men jag kan inte göra något åt att jag saknar min dotter.

Dottern ringde

Det brukar bli en halvtimme efter hennes läggdags första kvällen hon är hos Lyckliga Hon. Dottern ringer och vill prata med mig. Lite ledsen men inget farligt. Hon saknar mig, saknar nog främst den godnattkram hon vill ha av oss bägge. Saknar den känsla som vår gemenskap är, mamma och pappa i samma lägenhet.

Jag vill så gärna säga "Vi ses imorgon", men det kan jag aldrig. Det innebär nämligen att Hon har sagt att jag är välkommen.

Men det har hon ju sällan.

Om jag frågar "Är jag välkommen till dig nåt nu i veckan?" skapar jag panik.

Om jag säger till dottern "Vill du att jag ska komma till er imorgon?" vänder jag dottern emot Lyckliga Hon.

Så jag säger ingenting om sånt.

Dottern skulle må bra av att veta när jag kommer. Vet jag. Då skulle hon inte ringa. I alla fall inte från sängen.

Tankar från dagboken

För. Emot.

* * *

Mitt i ett samtal som började bli viktigt.

Tio gånger sa hon det. Tio. Maniskt "Varför påminner du mig om en sak när jag inte svarat på den?" Tio gånger. I rad.

Kan det där att inte svara vara en relevant fråga? Alla tusentals kloka tankar som hon bara ignorerat.

* * *

Hon säger till mig.

"Du ska inte var demonstrativ"

Demonstrativ isolering eller teatraliskt surhet är alltså inte demonstrativt.

Vem bestämmer sånt?

* * *

När sa hon senast "Jag älskar dig?" och inte som svar.

* * *

Allt skrivet som inte hälsar.

Och det som gör det.

* * *

Tystnaden som svar på alla ord om att hon är fin.

* * *

"Jag berättar väl inte om alla vänner jag träffar."

Jo, Lyckliga Hon, det gör du. Det bubblar ur dig.

Men inte om Barista. Aldrig om Barista. Ingenting om Barista.

* * *

Jag vet när hennes kärlek tog slut. Samma dag som jag "tvingade henne" att säga upp kontakten med Barista. Det beslut hon själv fattade, som en följd av det kaos hon själv skapat genom att ljuga. Som att hon valde den känslomässiga bindningen till honom.

Då slutade hon vara vän till mig också.

Efter det har vi knappt haft ett vettigt samtal om relationen. Mest irriterat "Jag vill inte prata".

Vem är du och vem är jag?

* * *

Det där samtalet där vi sa "Sån här är jag och jag förstår att jag är jobbig."

Igår.

Så fint.

Kris.

* * *

Så lätt att lämna henne när jag är själv.

Så sorgset ömsint att ligga bredvid när vi är tillsammans.

* * *

Viktig princip för mig.

Inte lämna förrän vi har gett det chansen med familjerådgivning.

* * *

Känslan av att inte vilja vara vän sen. Att jag är trött på hennes ointresse. Hennes uppgift att visa om hon är en vän.

Drömde om otrohet

Det är sällan jag minns mina drömmar. Men de senaste veckorna har jag mints fler drömmar. Jobbiga drömmar.

Jag har drömt om att Lyckliga Hon dubbelspelar och är otrogen med Barista och Rocky. Att hon söker ett alternativ och inte orkar lämna förrän hon har något nytt klart. Som förra hösten. Men det har varit vaga drömmar, inget tydligt. Mer en känsla som jag tror att jag projicerat in i drömmarna än att de exakt handlat om det.

Men i morse vaknade jag och mindes en dröm tydligt.

Jag var otrogen. Jag vaknade mitt i ett kristallklart minne av mig i en trappuppgång med en annan kvinna. Jag skulle kunna göra en polisskiss av hennes utseende.

Jag träffade henne på ett jobbmöte tror jag. Hon var typ femton år yngre. En heldag där vi hade trevligt tillsammans och vi pratade mycket, om oromantiska partners och längtan. Det var inte flirtigt i sig, utan en nyfiken vänskapskänsla av närvaren nyfikenhet.

Sen gick vi hemåt bägge två och pratade och skrattade. När vi plötsligt råkade röra varandras händer blev vi stående stilla en stund. Sen kysstes vi. Först prövande och sedan allt hetsigare. I den känslan trivdes jag, ville vara, njöt av Jag minns att jag mest bara ville få röra hennes bröst. Ville inget mer. Men när hon föreslog att vi skulle gå in i en öppen trapp och ställa oss i en hiss, följde jag med. Utan kondom åkte byxor ner och en klänning upp.

Jag vaknade med minnet av närvaro och kåthet men också minnen av nervositet och en viss frånvaro. Realistiskt. Men mest en känsla av fel.

Hur ska jag tolka det? Jag drömmer sällan om sex och minns. Jag kan inte minnas att jag någonsin drömt om sex med en kvinna som jag minns utseendet på.

Drömmen är något att ta på allvar. Men frågan är vad det allvarliga är. Det är lätt att tolka det som att mitt inre lämnat Lyckliga Hon, att jag längtar efter den positiva känsla som ömsesidig kärlek, lust och förälskelse ger.

Det var i alla fall uppenbart att mitt stränga överjag straffade mig redan i drömmen. Jag vaknade med känslan av att ha gjort fel. I det går inte att hitta en inre vilja att såra Lyckliga Hon genom att göra hennes fel. Jag vill inte bli som Hon.

Jag funderar vidare.

Förberedd

Ofta är det klokt att vara en mental Skalman. Ni vet att alltid vara förberedd på vad som kan hända och ha en manick som hjälper. Fast vi mentala Skalmans vägrar bli överraskade eftersom vi haft hyfsad koll på vad som ska hända.

Orsaken är såklart att Lyckliga Hon träffar vännen Genus. Hon träffar kanske någon annan också, det vet jag inte, och hon berättar ju inte för mig.

Nu är det tyvärr så att två saker alltid händer när Lyckliga Hon träffar vänner. Genus är nog faktiskt ett extra tydligt fall här med tanke på otroheten.

Ett. Hon blir kantig och på dåligt humör mot mig. Under de senaste åren är detta en av de rödaste trådarna. Hon säger att hon blir glad och mår bra av att träffa andra, men hon blir ännu mer oresonlig och iskallt arg mot mig som hon påstår sig älska. Jag fattar inte. Jag tror nämligen att människor som mår bra är generösa. Det är lite common sense för mig.

Två. Lyckliga Hon vill inte träffas. Enligt Lyckliga Hons logik är det nämligen så att de alldeles ensamma dagarna är konstanta. Det innebär att om tre dagar åtgår till att träffa vänner så tas dessa dagar från den tid hon vill tillbringa med sin familj. Andra har annan logik, och vill träffa sina nära när de varit borta från dem några dagar. Jag har ibland funderat på hur detta skulle se ut om vi vore sambos. Att säga till sitt barn att "jag orkar inte leka med dig det förstår du väl, jag har ju varit bortrest tre dagar".

Jag är förberedd. Jag är till och med förberedd på att vi inte längre är ett par i slutet av nästa vecka. Nej, jag tänker inte göra slut, jag vill försöka vända det här eftersom vårt fina är värt det.

Jag hoppas att jag har fel. Insikter kan födas på märkliga sätt och solar gå upp på andra ställen.

Kloka dottern

Jag pratade med dottern om det som hände. Ett fint samtal fyllt av kärlek.

Den här helgen slipper jag min bittra fru. Det är ganska skönt. Även om jag mest av allt faktiskt saknar att få ge dottern en vanlig lugn helg med både mamma och pappa som håller sams och har roligt tillsammans.

Men nu njuter jag av min älskade dotter.

Förlåta mot bättre vetande

Lyckliga Hons "Du vänder mitt barn emot mig" var nog det enskilt elakaste min fru någonsin sagt till mig. Maken till förnekande elakhet har hon nog aldrig sagt.

Så, hur reagerade jag? Jag kunde cyklat iväg. Jag kunde sagt "Dra åt helvete", men allt det hade varit att svika både min dotter och min fru. Och jag gör inte så. Jag stöttade igår.

Och idag har jag försökt få kontakt, få gehör för att vi måste samarbeta för dotterns skull. Lägga vårt krig åt sidan för att inte förstöra hennes mående. Inga svar mer än suckande uppgivenheter.

Då vågade jag ta steget. Jag skrev att jag förlåter henne för det elaka hon sa.

Hon svarade att då orkar hon sånt, för hon klarar inte av att ta att jag är missnöjd med henne och känna skuld mot mig.

Inte ett ord om "Förlåt att jag sa så dumt". Inget. Bara ett litet, försynt att hon såg att jag stod stark mitt i det jobbiga.

Så, nu har jag förlåtit mot bättre vetande än en gång. Fast jag vet att hon kommer att anklaga mig lika hutlöst nästa gång samma sak händer. Det är en statistisk sannolikhet byggt på de senaste två årens beteende och samtal. Jag är beredd.

Jag gör det för att jag hoppas hon ska nå ro med sina skulddemoner och sluta kasta över dem på mig.

En hyfsad morgon

Frun var urlakad och tom. Och när jag sa att vi måste stötta och hjälpas åt i dotterns jobbiga kom den anklagande tonen. Det här är mitt fel som bad henne ta dottern och mitt fel som var där. Uppenbarligen tänker hon så.

Att inkompetensförklara vår kloka dotter som två gånger på en vecka fått veta på en dags varsel att mamma inte ska träffa henne som planerat är värre. Dottern har så mycket kloka ord att säga om sina känslor.

Jag tar inte åt mig. Men jag ser det tragiska för vår relation i att Lyckliga Hon tänker på det sättet.

Efter en stunds surande hade vi faktiskt en trevlig och nästan fnittrig frukost. Det kändes bra.

En sällsynt usel kväll

Det kunde blivit en så bra kväll. Lyckliga Hon visade för första gången på flera veckor ett möte, en ödmjukhet i ett mejl. Papper kommer från familjerådgivningen. Fin känsla.

Det blev en helveteskväll. Jag var på ett möte på kvällen och Lyckliga Hon tog dottern från aktiviteten och åkte hem till sig. Jag dök upp vid läggdags och vi läste saga tillsammans. Mysigt och fint. Sen var dottern missnöjd eftersom det inte "blev en vanlig nattning". Det blev gråt.

Mamma blev sittande vid köksbordet utanför dörren och efter ett tag hördes dottern gråta. Prestigekampen började.

Mamma: "Berätta vad det är"
Dottern: "Gråt"
Mamma: "Jag kommer om du berättar vad det är"
Dottern: "Hulk"

Volymen höjdes bit för bit och till slut satt en gapande dotter på toaletten och storgrät och mamma satt i köket och sa att hon inte orkar. Jag försökte få kontakt med en dotter som bara ville ha mamma.

Hon har pratat om det i en hel vecka nu att hon saknar mamma. Hon har känt sig ratad av att mamma valde att ha bara pojkarna förra helgen. Dottern artikulerade det denna ledsna helveteskväll: "Jag vill bara ha mamma", "Mamma är dum" och "Jag har saknat mamma".

Hela tiden satt jag och visste vad dottern ville. Höra "Har du saknat mig?" av mamma. Men jag visste också att Lyckliga Hon aldrig skulle säga så.

Det fanns massor av kloka försök från Lyckliga Hon mitt i allt det fruktlösa, jobbiga. Men inget som nådde fram.

Jag gick till Lyckliga Hon och ville visa att vi stöttade varandra i det jobbiga. Hon var sluten och anklagande. "Här hjälper man dig och får bara skit för det". Jag sa att jag tror dottern saknat dig, att det blev konstigt i helgen. Det skulle jag inte sagt.

Hon fräste ur sig ett: "Och du bara skuldbelägger mig". Nej, att berätta om den saknad som dottern artikulerat, berättat om dagligen i en hel vecka, är inte att skuldbelägga. Sen fortsatte hon med: "Det är dina ord som kommer ur hennes mun", "Du vänder mitt barn emot mig" och "Du kan ta ditt barn och åka hem, jag vill inte ha henne här" (till mig). Jag svarade "Vill du verkligen det?" och Hon sa "Nej, det vill jag inte".

I dessa meningar sammanfattades mycket, och inte var det kärlek.

Tids nog fick jag dottern i en kram och kunde ligga en stund bredvid henne i sängen och lugna henne. Det slutade med att hon fick gå och lägga sig bredvid en bängtrött mamma i mammas säng. Jag stoppade om dem bägge och pussade dem godnatt. Jag ska strax lägga mig i dotterns säng hos mamma och läsa. Det blir nog många kapitel.

Det hemskaste skriver jag inte. Det som dottern sa.

Har jag någon roll i det som hände? Ska en förälder resonera om varför barnet är ledsen? Jag borde väl inte gjort det såklart. Men Lyckliga Hon har fel. I våras fanns det ett enstaka tillfälle när jag projicerade min känsla in i dottern om mamma. Men inte längre. Jag säger det korrekta "Jag vet inte" om alla de gånger jag inte vet när eller om Lyckliga Hon ska komma. Jag berättar sällan att jag frågat Lyckliga Hon när hon sagt nej, och svarar att "mamma behöver vara själv" om dottern frågar. Vilket hon gör ofta.

Men jag märker att Lyckliga Hon inte tror mig. Det är tragiskt.

Jag går och lägger mig med minnet av att jag la en extra filt på min frysande fru och gav henne en godnattpuss på kinden och sa "Jag älskar dig" och fick samma tillbaka, för att sedan mötas av dotterns utsträckta händer och en godnattkrampuss.

Stackars Lyckliga Hon. Stackars Dottern. Jag älskar er bägge.

Det finns en sak till att glädjas åt. Jag stod stark ikväll.

Snälla familjerådgivaren, hjälp oss att förlåta

Familjerådgivning ja. Varför.

Lyckliga hon skriver besatt om att prata om Nuet. Att inte älta i Dået.

Den rådgivare vi hade första vändan tänkte så här. Det som blir en konflikt idag har sina rötter tillbaka i tiden. Det kan vara något som hände för en vecka sen, eller en månad eller femton år eller längre. Han försökte få oss att se oss själva i ljuset av vad vi upplevt själva och tillsammans. Det är klokt som fan.

Och han kom med massor av konkreta tips som vi bägge struntar i. Gå aldrig och var sur mer än en halvtimme. Kom sen tillbaka och var normal igen. (Ack, vad mycket isolering och tigande som aldrig skulle hända då.) Man får i grund vad man förtjänar i en relation. Det ligger normalt något i det partnern säger. Backa undan, se varandra. Men våga stiga fram och beröra. Massor av bra saker som jag ännu minns, men som vi inte klarade av att göra något med då. Vi vet ju hur det gick en vecka senare.

Jag tror att vare sig jag eller Lyckliga Hon har förlåtit den andre för synder i det förflutna. Och jag tror att den förlamande känslan gör att vi undermedvetet och medvetet ursäktar våra egna beteenden i nuet, blir såna som krigar för att undvika att stå för att vi gör fel, gjort fel, kommer göra fel. Flyr, skyller ifrån oss, fegar.

Det vill jag få oss ur, bägge två.

Förlåtandet eller ansvarstagandet är en ömsesidigt skapande process. Då tror jag vi kan förstå mer av varför som gemensamt skapad förståelse och inte som hårdnackat framkrigade erkännanden.

Det kanske skulle kunna finnas poänger med renodlad KBT-familjerådgivning, men sån var inte den rådgivare vi gick hos. Och det gillar jag.

Papper kommer, ska in snart.

Problem med ordningsmakten

Jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan. Nära kronofogden har jag varit, men aldrig någonsin har jag haft med polisen att göra. Jag har gjort saker som kunde renderat mig kontakt med dem, men det är avskrivet som pojkstreck.

Men en gång var det nära, på ett rätt löjligt sätt. Jag var ung, och satt på cykeln på väg till universitetet. Jag genade över en fil för att göra en vänstersväng. En bil bakom mig tutade till på ett otrevligt sätt. Jag slängde bak högernäven och gjorde tecken mot bilen.

Sen såg jag att det var en polisbil. Jag såg deras uppretade ögon (Sant) och cyklade snabbare. Polisbilen svängde efter och jag insåg att dom ville prata med mig. Jag trampade på jättefort och dom närmade sig. En grind räddade mig och jag cyklade hysteriskt fort genom ett sjukhusområde innan jag parkerade cykeln utanför föreläsningslokalen.

Jag brast ut i ett gapskratt. Det fanns just inget annat att göra.

I efterhand har jag funderat på om dom verkligen körde efter mig. Ja, det gjorde dom. Men jag tror att dom skrattade minst lika högt som jag gjorde.

En nejmänniska

Vissa människor har en tendens att alltid säga nej. Ni som läst "Ja-trollet och Nej-trollet" har sett detta gestaltat som barns nejsägandes logiska konsekvens. "Tackar du månne nej till lite kaka?" "Nej", tvingas nejtrollet svara och äta kakan.

Jag inser att jag med Lyckliga Hon har fastnat i att hon alltid säger nej. Hennes kommunikation mot mig handlar om "nej", "inte", "Du är inte välkommen", "Jag vill inte komma", "Jag kommer inte" eller att helt enkelt dyka upp sent eller boka om sent.

Det här blir som att sitta i en ny relation och ständigt tänka på om man visar för mycket intresse. Rädslan att skrämma bort finns där. Jag visar inget så får hon bjuda mig, så får jag veta att hon är intresserad.

Jag tycker att en relation som bygger på "vill" och "ja" är mycket trevligare än en relation som bygger på nejsägande och inte. Jag har svårt att tro att det finns några som tycker annorlunda.

Jag vill inte leva så i min relation. Jag är en inbjudande människa. Jag berättar att jag tycker om och berättar vad jag vill. Lyckliga Hon är välkommen hem till mig. Det säger jag. Sen får hon välja att komma eller inte. När vi inte träffats på några dagar berättar jag att hon är välkommen. För att jag vill det och dottern vill det.

Svaret blir såklart "Nej" för det mesta. Ju mer hon träffat andra desto mindre behöver hon träffa oss. Snacka om att dottern har svårt att förstå logiken, och att det sätter sig på mammarelationen att det så tydligt inte längtas från mamma.

Det jag skulle vilja ha är såklart samma från henne. Slippa alla dessa gränser, alla avståndstaganden.

Jag inser att jag sitter i ett upprepningstvång. Jag regisserar ständigt upp situationer där jag får känna mig övergiven. Men vad gör man? Jag pratar med Mumindalen om det här, och hon tycker som jag. Varför spela med i ett sånt tråkigt spel av ignorerande för att locka fram intresse? Nej, istället berätta vad man vill och att man tycker om.

Därmed gör man sig sårbar för nejmänniskor. Får känna sig övergiven när man väntar på svar, eller får nej till svar.

Nejmänniskor? Ja. Jag tror att det finns nejmänniskor. Såna borde umgås med varandra.

Varför jag tror mig fatta nåt om att vara en nejmänniska? Därför att jag varit en. Så ofta jag både mot barn och Lyckliga Hon sagt nej eftersom jag trodde att jag blev starkare inuti av att göra så. För att få bestämma. Grinig och ifrågasättande. Jag har det kvar mot min mamma. Det är dumt av mig.

Roligt

Svininfluensan behöver förlösande skratt.

Ett av de sämre skämten är att man i Mexico delade ut munskydd för att förhindra spridning mellan grisar och människor. I Texas delade man ut kondomer.

Skratta gott. Och kom gärna med fler grissjukeskämt.

Ironi och tragedi

Jag har ibland skrivit om Lyckliga Hons dubbla personlighet.

Hon som resonerar, kan erkänna att hon har fel och försöker mötas som står i motsats till den arga som timmen senare kan säga raka motsatsen. Vad tycker hon? Eller hon som säger en sak tvärsäkert tills dess hon plötsligt tycker motsatsen eller berättar något hon dolt.

Men ironin i dubbla budskap de senaste dagarna slår alla rekord.

Idag, efter en gemensam bussresa.

Jag är inte speciellt pessimistisk om oss.

Och från de senaste dagarna.

Jag är så slut och trött av konflikter att jag inte orkar kämpa mer just nu.

Vet inte vad jag ska göra.

Jag tror tyvärr inte att det går.

Det hade varit lättare att tro på henne om det hade funnits fler optimismer för att uppväga alla pessimismer.

Säga ifrån

Till slut gjorde jag det. Sa ifrån. Jag vet hur ofta jag backat undan när Lyckliga Hon blir sitt irriterade jag. Att jag inte står upp för mitt. Så jag skrev att Lyckliga Hon faktiskt är jobbig och att dottern drabbas av hennes oförutsägbarhet.

Idag hade jag helst inte haft med henne hemma hos min syster. Ville vara med människor som bryr sig om hur jag mår. Som inte isolerar och ignorerar och ljuger.

Det pinsamma på bussen. Sen kom ett mejl från Lyckliga Hon. Det påstods svara på sånt jag skrivit. Det skrev bara samma som vanligt. "Jag, jag, jag", "bara dåligt". Samma som alltid.

Nu skrev jag ifrån. Orädd för om hon skullke säga "skilsmässa" direkt. Mest för dotterns skull. Men också för att det inte är nån idé om det är sån här hon vill vara.

Jag är fruktansvärt trött på det här just nu. Trött på att du bara tiger och tystar ner och inte ger besked och sen gör dig maktlös och säger att du inte vet vad du ska göra. Känner för att bara ge upp. Pröva att behandla mig som en vän, se på mig som en ny vän. Gör ett empatiskt rollövertagande och försök ta reda på vad jag känner.

Vill det här, men är mest utmattad nu.

Och som reaktion ett SMS, det första på länge som inte är irriterat eller anklagande. "Sov gott älskade du. Förlåt att jag är så jobbig"

Egentligen vill jag inte träffa henne den här veckan. Jag vill inte träffa henne förrän hon börjar uppföra sig någorlunda vettigt. Förrän hon slutar med "Jag vet inte vad jag ska göra". Men jag inser att för dotterns skull måste vi träffas eftersom Hon är borta även nästa helg.

Mitt svar: "Ja, det är du verkligen. Älskar dig"

Jag tittade på det. Sen skickade jag ett SMS till: "Jag vill bara hitta lite ömsesidig snällhet. Jag vet inte vad du håller på med, vad du tänker. Men jag känner igen dig. Det är inte roliga minnen. Kram, älskade du"

Min älskade dotter

I sängen ligger dottern. Hon kramar min skjorta innanför sin arm. Bredvid ligger en av mammas använda tröjor. Dottern var ledsen och saknade mamma. Grät stort. Prat med mamma. Tröst av mig. Lite kläder att lukta på gjorde susen.

Lyckliga Hon är inte här ikväll, trots att det var bestämt så. Pojkar. Men den där bussresan hem från min storasyster när allt jag visste var att hon skulle med till mig sa hon: "Det ska jag inte". Sen började hon väsa "Sluta nu" när jag sa att hon faktiskt inte berättat det.

Tack och lov att dottern visste att mamma ändrat sig. Jag hade sett henne gråta och krama mamma tidigare. "Visste" som i anade, även om Lyckliga Hon sällan berättar sånt.

Dottern gillar inte när mamma ändrar sig. Om någon undrar.

Dottern var ledsen. Jobbig helg. Det skulle bytas helg. Vad dottern inte förstår är varför hon byttes bort. Bara pojkar skulle det vara för mamma. Dottern ledsen och ratad. Och vad Lyckliga Hon än säger, vad för skuldbelägganden mot mig hon ger sig på. Nej, jag har inte "fyllt" dottern med nånting. Hon artikulerar sin känsla. "Mamma. Varför?" Gråt. Jag säger att jag förstår mamma som vill få en helg med bara pojkarna. Enas med dottern om att vår helg med trevliga vänner, Mumindalen med barn, syster och småkusiner, var mysig.

I allt detta blir magen varm av att min skjorta är innanför dotterns arm. Skönt.

Hur dags?

Ibland har vi bilder av oss själva som något vi kanske varit eller vill vara. Min älskade fru har bilden av sig som punktlig.

En gång i tiden var hon det. Tydlig, rak och pålitlig.

Nu?

Inget väcker en sån tystnad som frågan "När kommer du?"

Inget gör dottern så frustrerad som att ständigt behöva fråga "När kommer mamma?"

Jag vet aldrig. Det är ett enda stort "Sen".

Har hon blivit italienare?

Respektlös?

En orsak.

Vad är svårt med att säga "Halv sex"?

Städmusik

Jag städar till Kents Du och jag döden.

Plockar upp skräp och småsaker till Den döda vinkeln.
Dammsuger till Palace and main.
Vattnar blommor till Mannen i vita hatten.
Flow.

Tankar flyger om hur olika allt är jag är, mot gymnasiet. Då, krama en kudde. Nu, lukta på en tröja.

Jag minns allt som naglarna mot glas 
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt 
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns 
Att det är långt hem 
Snart finns det inga tårar kvar 
De var våra att ge vem som helst
Antligen 
De är de dyrbaraste smycken vi har 
Så be aldrig om ursäkt igen 
Äntligen 
Sätter du själv dina gränser 

Lättare att vara mig själv idag. Mycket.

Förberedd

När jag frågade Lyckliga Hon om hon vill detta, svarade hon "Ja". Hon sa att hon inte sagt något annat. Uppenbarligen betyder mantrat "Jag orkar inte mer" inte vad jag tror.

Då är frågan. Tror jag på henne?

Det ena svaret. Ja. Jag tror hon vill detta i teorin. Hon ser oss som en självklarhet, nånstans. Att hon inser hur mycket gemenskap och vänskap vi delar, och att hon trivs i det. Men snarare med Lyckliga Han - vännen, helt utan relationens och föräldraskapets ömsesidiga ansvarstaganden och vardagliga anpassningar. Men allt det finns ju i ett gemensamt föräldraskap tänker jag. Bara att lära sig leva med. Det som finns i det gemensamma föräldraskapet är också dottern, som agerar som kitt mellan oss. Tar bort förhastade beslut.

Andra svaret. Nej. Förra hösten sa hon fram till dagen innan hon gjorde slut att hon ville detta. Sen ville hon inte och började ljuga om vad hon hade och gjorde. Jag vore en totalt känslomässigt masochistisk människa om jag trodde på henne. Det är inte för att hon pratar med Barista eller åter ska "hitta modet" hos tjejerna. Nix. Det är för att hon ger upp. Hon gör sig maktlös i relationen och säger hela tiden sånt som "Jag orkar inte", "Jag vill inte", "Jag vet inte vad jag ska göra" och annat. Samma uppgivenhet i att se sina möjligheter att göra något. Därför tror jag inte henne.

Eller, tror är fel ord. Jag har alltid handlingsberedskap för hennes nycker och kaotiska beteende. Vilket skapar ett rätt stort lugn i mig, även om jag hellre skulle slippa. Jag har vant mig vid att leva med denna känsla att hon gett upp på relationen, och att saker som bestämts bokas av. Jag vet ju att alla dagar utom en (Undantaget alla hot om att lämna eller ge upp) så har hon inte lämnat. Känslan i mig handlar inte om det. Den främsta orsaken är att hon ser sig som maktlös i att kunna göra relationen bra. Därmed säger hon att allt är mitt ansvar.

Dessa två svar finns ständigt i mig. Jag vill så gärna tro att vi bägge har viljan att gå varandra till mötes och lära oss leva bredvid varandra. Familjerådgivning, såklart. Jag vill komma dit och mötas av ärlighet. Då tror jag det går.

(Vill jag? Ja. Men jag skulle inte fortsatt dejta någon som uppförde sig så mot mig. Konstaterat torrt och med ett leende.)

Badkläder

Dottern sa en rolig sak när vi satt tillsammans och såg Doobidoo.

"Dom hade silverfärgade badkläder" om två kvinnor i tajta dräkter med paljettkläder (Och Anders Glenmark som astronaut).

Badkläder? Sen insåg jag att hon sett simdräkter på TV. Som hon snappar upp saker den stora.

Tillsammans

Själv med dottern. Fantastiska fina dottern. Inte det minsta ensam. Det är mycket finare med bara dottern när vi bägge slipper distansen från mamma Hon. Det är så mycket som blir gnälligt och jobbigare med dottern. Men inte nu. Nu är det kramigare och lugnare.

Fin kväll. Imorgon ska vi träffa mamma Hon och göra lite praktiska saker. Och imorgon kväll kommer Mumindalen med två pojkar hit för TV-spelsbonanza för barnen.

En helg där jag hastigt fick anpassa mig när Lyckliga Hon ändrade planerna och inte ville träffas. Finfint!

Trevlig helg!

Sluter ögonen

och ser Lyckliga Hon framför mina ögon.

Fångar känslan, drömmarna, min längtan.
Samtal, roliga och kloka.
Hjärnan stimulerad av ett samtalsämne som tänker nytt.
Världens mjukaste hud.
Mjukaste läppar.
Tankar dyker upp om såren, sårandet.
Jag styr undan.
Ser hennes bakgrund.
Den hon var med mamman, storebror.
Styr mig dit och håller mig där.
Vill kramas och stanna i den kramen.
Det kan jag.

Scenskräck

Dottern har "scenskräck", och gör en stor grej av denna rädsla. "Jag är till och med blyg inför klassen". Hon vill inte börja i fotboll eller gymnastik eftersom "andra tittar när jag gör saker". Jag berättar om att jag var likadan när jag var liten. Om alla gånger jag fick hjärtklappning, svettades, trodde att alla skulle skratta. Men också om gånger jag vågade prata, att det som fick mig ur blygheten (Den tynger mig fortfarande, men jag vågar.) var att våga räcka upp händer, spela teater, bli patrulledare i scouterna. Sånt. Jag vågade i allt utom ta kontakt med tjejer.

Den som gömmer sig bakom sina problem kan aldrig utmana och komma förbi. Men det var mycket andtäppa och svettdroppar på vägen. Men väldigt få uppfyllda farhågor.

Jag tror vår relation är likadan. Vi har scenskräck.

Frun lever i en förvirring om vad hon vill. Jag också.

Att träffas mycket är mysigt, är att våga, är att bevisa att vi är fina. Att vi Är. Kan. I vardagslunken kan vi rätt bra. När vi träffas hela helger, har gäster, handlar tillsammans, städar hemma hos varandra, gör saker ihop. Liv.

Men risken är att det blir fel, att vi går och blänger eller än värre, grälar. Eller att bli anklagad för att förstöra den fina stämningen hemma hos henne och liknande. Då är det bättre att inte träffas. Landa i sig. Längta.

Vi resonerade om hur vi ska göra och jag föreslog att vi skulle våga. Hon sa ett tveksamt ja, men jag vet inte vad hon egentligen vill. Jag vet inte vad jag vill heller.

Vi har det ganska svårt att ha det roligt nu. Delvis stress på jobb som vi inte öppnar oss om. Men vi misstänker. Tystnad och bokläsning tolkas som surhet, glädje och prat blir att "ta över".

Vi visar att klassen faktiskt skrattar åt oss när vi öppnar munnen.

Då är det inte lätt att våga.

En sten, eller grustag, eller surdeg

Jag vet inte om det var att jag gav henne cred för ärligheten eller vad det var. Men plötsligt vid läggdags efter en rätt vardagstråkig kväll fylld av små missförstånd, tassande, kom något som kan vända det här. En låsning från flera år var plötsligt upplöst.

Utan att landa i självgodhet eller klagande finns det några historieskrivningar som jag inte accepterar som grund för samtalen i relationen. En är att det är jag som klagar och tillför mest negativ energi. Igår vände det.

Historieskrivningen om vem som klagar är nu ömsesidigt överenskommen och i lugn och inte i bitterhet. För några år sen var det definitivt så att jag var mer verbal med mitt missnöje, men också mer optimist och artikulerad med det positiva. Men de senaste åren har frun börjat klaga allt mer och dessutom isolera mig allt mer, men utan ett ökat flöde av något positivt. Hon bara sa "Ja, jag inser det". Så som hon stridit i den frågan och som den låst oss. Fint som fan.

Hon är fortfarande deppig och pessimist och säger sånt som "Jag vet inte hur vi ska kunna", "Jag är så trött" och liknande uppgivenheter. Men hon säger (sa faktiskt det igår) att hon vill det här. Jag måste försöka våga lita där.

Vi var en gång överens om en bra slogan. "Mer bra och mindre dålig." Den är fan inte dum. Vi är sämre mot varandra än mot våra vänner. Bägge två.

Jag tänker i alla fall köra nu.

Jag.

En viktig fråga

Jag ställde en viktig fråga, en som lite resignerat burits inom mig nu och som bygger på tidigare minnen.

Jag vill försöka vända detta och vill göra min del. Men det kräver en viktig sak.

Känner mig inte trygg i att du vill försöka. Jag vill gärna få ett klart besked att du vill rädda detta och inte separera. Önskar klart besked så jag kan slappna av där. Jag vill rädda.

Förra hösten sa hon att hon ville rädda. Tills hon sa att hon ville separera.

Jag vill veta om det är någon idé. Jag har blivit överraskad av Lyckliga Hon lite väl många gånger.

Anna Anka

Det finns tillfällen när jag hittar texter som visar vad jag tycker. Bodil Malmsten kan få mig att känna igen intensivt eller känna engagemanget pulsera i kroppen. Flera debattörer eller kulturskribenter likaså.

Sen finns det tillfällen som är raka motsatsen, som lyckas kombinera antifeminism, egoism, total omedvetenhet och slavarbete på ett sätt som får mig att tänka. Det kan vara rabiat amerikansk kristen höger eller rabiata islamister. Då blir det precis tvärtom i varje enskilt ord.

Jag har nog aldrig läst en text som är så totalt korkad som detta. Borgarklassens och den utseendefixerade mediebimbons diskreta charm. Läs och bilda dig en egen uppfattning. Jag häpnar i tystnad.

Artikeln från Newsmill av Anna Anka, som vare sig är gift med Kalle, Arne eller Joakim von, utan Paul. Klicka här för att läsa.

"Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor

I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Det skriver Anna Anka, hemmafru i Los Angeles."

Krishantering

Apropå att L skrev att något var lurt, kom det ett klokt svar av L.

Då jag också varit utsatt för otrohet förstår jag hur det känns. När någon man litar på har en annan. Sen har jag själv varit otrogen också, och kan även se den sidan av saken. Varför det kan ske. Det är i stort sett alltid något i relationen som är orsaken till otroheten. Enligt mig. Att en är otrogen är oftast bådas fel. Anser jag.

Vi är helt överens. Det är i ett ödmjukt möte mellan bägge parter som man kan gå klokare och starkare ur en kris. Tyvärr har vi gjort misstag förr.

Om vi återvänder till för sju år sen eller nåt, när jag hånglade med vännens fru. Det var jättedumt. Jag skämdes och tog mitt ansvar även om vi inte pratade om det jobbiga. Och vi pratade ännu mindre om vad jag tyckte var jobbigt. Det var först hösten efter frisex-projektet som det ens öppnades en liten dörr på glänt för den frågan. Först då vågade Lyckliga Hon släppa ut sin frustration, delvis berättigat och delvis orättvist. Och först då klarade jag av att skydda mig från det ständigt upprepade skuldbeläggande som Lyckliga Hon körde med och kör med.

Den hösten fanns ett embryo till sådana samtal, en frid i relationen som sedan försvann. Sen förstördes den av svartsjukegrälen om Rocky och sedermera otroheten.

Där kunde det blivit ett möte mellan oss, en ömsesidig lärdom om vad vi bägge inte trivdes med i relation byggt på att vi bägge hade gjort dumma saker och att bägge inte trivdes. Men istället blev det nåt slags förvirrad ny maktbalans där jag blev arg om hon åter försökte skuldbelägga mig om jag ville prata om hur jobbig hon var.

Jag tänker att allt det berodde på att vi inte hade rett ut det som hände många år tidigare. Den bitterheten låg outredd mellan oss. Jag trivdes inte i relationen och hon trivdes inte, och aldrig möttes vi.

Och i den tragiska förvirrade maktbalansen har vi blvit kvar. Förorättad stolthet istället för ödmjukhet. Lyckliga Hons reaktion efter otroheten blev att överfokusera på att jag skulle förstå, vilket gjorde mig förbannad eftersom det gamla jag gjort fortfarande inte var förlåtet av henne. Samt att min svartsjuka också skulle förstås i samma utsträckning.

Jag läser i Tomas Böhms bok och i andra böcker om kriser, och alla skriver samma sak. Den som gjort fel måste stå för det för att kurera frustrationen och ilskan i ett inledande skede. Vad i mig fick mig att göra så? Sedan måste partnern ödmjukt ta emot det förlåtet och förståelsen. Jag ser ditt ansvar och förlåter dig. Varpå en process av ömsesidig förståelse och ärliga samtal tar vid om vad man vill och inte vill i relationen. Vad berodde på mig och vad berodde på dig? Skuldbeläggande av den drabbade förstör processen, halsstarriga krav på mer förlåtelse likaså. Ömsesidig ödmjukhet om den egna rollen är utveckling. Då kan den viktiga frågan komma. Vad vill jag och vem är jag? Vad vill du och vem är du?

Jag uppfattar att mitt fel ligger mest i att ständigt kräva mer ansvar, och hennes i att skuldbelägga tillbaka istället för ta ansvar. Bägge gör det, tror jag, för att slippa konfrontera våra mest pinsamma tankar och sidor.

Vilket innebär att vi håller på att köra iväg den människa vi tycker mest om. Om vi ska rädda detta måste vi föra samtal utan bitterheter om det förflutna som genomsyrar oss bägge. Tror jag. Jag tror vi måste förstå det förflutna och Lyckliga Hon tror att vi absolut inte ska prata om det förflutna.

Det är sådana möten av ödmjuk självkritik som möts av nyfiken förståelse som inte bara gör relationen starkare, utan också gör båda parter starkare. Det är det enda jag vill just nu. Att försöka göra rätt i en krishanteringsprocess den här gången.

Försöka, tänker jag.

Försöka

Försöka fortsätta skriva dråpliga historier i SMS även om de ignoreras.
Försöka för det är rätt.
Försöka vara trevlig partner på alla sätt.
Försöka tänka väluppfostrad är jag i alla fall.
Försöka tänka det rätta.
Försöka bortse.
Försöka stoppa undan jobbigt och åka vara trevligaste jag oavsett hon.
Försöka snäll.
Försöka snällt.
Försöka tänka väluppfostrad är jag i alla fall.
Försöka tänka modigt.
Försöka våga gå nära.
Försöka våga röra.
Försöka vara jag.
Försöka bli jag.
Försöka.

Dölja

Försöker förstå hur det känns.

Radera webhistorik, radera meddelanden, planera, säga när han kan ringa och inte, ringa när maken är borta.

Det är rätt tragiskt för den som håller på så.

Mumindalen sa: Lär man sig att stoppa undan skulden man känner?

Jag kan inte svara eftersom jag aldrig dolt kontakt med en människa. Men jag har dolt andra spår och tankar. Jag lärde mig aldrig. Och var därför tvungen att klaga.

Det är en lärdom som gör att jag tror på ärligheten som förhållningssätt.

Jag gör verkligen det.

Inte gå i familjerådgivning

Jag vill gå i familjerådgivning. Men det skulle vara totalt meningslöst att gå dit nu. Lyckliga Hon är helt panikslagen, hotar och distanserar sig, och får total panik mot allting som antyder att jag vill saker, att hon också måste ta tag i och konfrontera sina jobbiga sidor.

Det innebär att det skulle vara helt meningslöst att gå i familjerådgivning nu. Det skulle ju bli exakt samma hon-hotar-med-att-lämna-och-jag-står-anklagad som första gången och andra gången.

Och det är rätt meningslöst.

Visst kommer det att dröja ett bra tag innan vi kommer dit. Men jag känner det som att om hon får läsa vad jag tycker, så ger hon upp och vill lämna mig direkt.

Men imorgon kanske jag är modigare.

Samma som vanligt

Upprepningstvång.

***

Jag prövade igår. Försökta säga fina ord. "Hej fina du", "Hej snygging", berättade om varm förälskelsekänsla när jag ligger nära i sängen. För att värma.

Ensamheten i hennes är påtaglig. Hon ger inte.

Ger jag för att få?

***

Vi befinner oss åter i att jag söker samförstånd, visar positivt, försöker rädda relationen, visa möjligheter, försöker peka på att bägge måste bli bättre. Känner och vet att "Jag orkar inte längre. Jag vill skiljas" är så nära.

Hon hotar och jag anpassar mig.

Hon klagar på mig. Tycker jag är hela felet. Trots att hon ljugit, gått bakom ryggen.

Varför hamnar vi alltid här?

Vad är jag ute efter?

Varför låter jag henne göra så?

***

För att jag älskar?

För att jag fortfarande kan bli magisk av att hon kramar mig och viskar "Jag tycker om dig".

För att det känns tomt utan henne.

Men ändå.

***

De gånger hon varit riktigt kärleksfull senaste åren:

När jag hade flirt med Mumindalen och Lyckliga on kom tillbaka, underbar och kärleksfull.

När jag var direkt arg efter otroheten och hon la hela sitt klagande åt sidan och mötte mig.

Verkligen.

Tragiska slutsatser. Ömsesidigt hotande skulle vända relationen.

Jag vägrar.

Brev

Många repeatknappar är det nu.

Förlåt för att jag var jobbig i morse. Det är jobbigt i mig nu efter att du åter ljugit och att du blir irriterad på mig istället för att bara rakt av stå för det. Som om du inte inser att tilliten åter blir sargad. Sår rivs upp. Det blir ännu jobbigare när du inte verkar förstå hur hård och arg du var mot mig i min ledsenhet i våras. Gör inte om misstaget nu. Snälla. Nog om det.

Jag tar med mig känslan från köksbordet och glömmer grälkänslan. Du har en fantastisk förmåga att få mig att känna mig som världens tryggaste och finaste människa när du gör sånt. När du kramar mig och säger snälla ord. Jag känner mig trygg och fantastisk. Som mitt ensamma inre saknar de fina orden, som jag längtar.

Liksom du.

Minns du? "Med dig får jag vara svag, och just därför riktigt stark." Själva essensen är att ge den rättigheten i vetskap om att den inte missbrukas, men att det alltid tas emot med kärlek om den andre är svag.

Om vi bägge är ödmjuka och inser att den andres känsla av att vara kritiserad och inte känna sig älskad är relevant. Att inse att vi älskar dåligt. Då vänder vi detta. Men om vi fortsätter se den andres problem som låg självkänsla och vårt eget som den andres kärlekslöshet, då kör vi slut på oss. Snabbt.

I det - att visa kärlek - tror jag framtiden ligger. Vi längtar oss fördärvade efter att få det vi är dåliga på att ge.

Du är den finaste människa jag träffat. Och ingen har någonsin gjort mig mer illa heller. Den minuten vid köksbordet fick mig att verkligen tro på det här igen. Jag fick tillbaka känslan av att du fortfarande kan vara fin mot mig på det där magiska sättet. Om du vill veta vad du ska göra, som du så ofta säger, att du saknar redskap. Gör sånt.

Jag älskar dig.

Jag, Hon, Vi.

Möt mig som första gången
Möt mig med blicken och frågorna
Möt mig med ögonen som såg mig och förstod
De ögon såg mitt svaga och mitt starka
Som älskade en otillräcklig person
Just därför
Möt mig med som vill veta
Med allt du vet men ändå vill förstå mer om
Med insikten om att du kan ha fel
Möt mig med orden som förstår
Som vill först
Möt mig med de ord som når ditt innerst
Där allt är livsfarligt
Men också så otroligt ensamt
Där vi vill ha besök och vila tillsammans
Så som du gjort
Så som du kan
Så som jag vill möta dig med nyfiken blick
Så som jag vill fråga dig och lyssna
Se på dig med förståelsens överslätande värme
Och mötas av stolthetens rakryggade Förlåt
Så som vi inte gjort
Så som vi borde vilja
Möt mig och våga tro att jag älskar
Möt mig och våga älska själv
Möt mig som första gången

Så lägligt

Jag läser Anna Kåvers "Om känslor" och försöker fånga vad jag verkligen känner just nu för att inte blanda ihop. Försöka fånga och förstå. Inte blanda ihop. Varje känsla och dess ursprung. Jag försöker fånga.

Ledsen
Den omedelbara känslan är inte arg utan ledsen. Hon gör det igen. I ett läge där vi haft det bräckligt valde hon att återigen fokusera på sig, bara sig. Gråter.

Arg
Arg blir jag när hon berättar och inte ber om ursäkt. När hon gjort fel men försöker anklaga mig enligt nån "Vad-fan-skulle-jag-göra?"-logik. Eller när mina misstag ska hudflängas i flera år, men jag ska bara "Vara vuxen nu" varje gång hon gjort något dumt. Hon bara försöker och försöker trycka över sina känslor av skuld till mig. Det är så nedlåtande att jag blir direkt förbannad.

Besviken
Varför ska jag försöka när hon ständigt sviker? Jag tappar sugen eftersom jag verkligen har jobbat hårt i min terapi under våren och även sen för att våga lita på henne. Precis som jag vågade lita på henne om Rocky förra våren och blev lurad av henne. Vågade lita på att hon såg mig och sade upp kontakten med Barista i våras. Jag har varit godtrogen så många gånger. Och nu gör hon det igen.

Känslan inför framtiden
Jag gillar Spanarna i radio. Det krävs tre observationer för att få till en spaning. Det är svårt att inte göra det med hypotesen "är Lyckliga Hon en tvångsmässig lögnare?". En, två, tre, mängder. Något är sjukt med en person som gör på det sättet. Tvångsmässigt är inte kul att leva med. Det är svårt att vara optimist i det här.

Vill så gärna

Jag minns ett tillfälle efter att Hon hade berättat om otroheten. Jag grät och var helt katatonisk. Jag bara stötte bort henne och gick in på toaletten för att vara ifred. Hon följde efter och kramade mig mot mina händer som försökte putta bort. Det är ett av få tillfällen när hon verkligen stöttat mig helt hudlöst. Jag är säker på att med mer av sånt hade otroheten lagts bakom. Nu fick jag försöka förlika mig med det som hänt samtidigt som anklagelserna om mitt hångel sex år tidigare eller det frihetsprojekt jag "utsatt henne för".

Jag vet att det just nu är min framtid, att det är huvudspåret. Jag har faktiskt ledsnat nu.

Men ändå finns det där, hoppet om något nytt. Inte det som varit utan nytt. Jag hoppas alltid när sånt här händer att det ska komma en eftertanke. Något nytt i det destruktiva. Mindre av den eviga misstron mot mig och mer av ödmjukhet. Mer hudlöshet. Mer öppenhet och närhet i pratandet. Det jag saknat så under en längre tid. Det hon bara gett till och sökt med andra. Mötet.

Ser jag en förändring? Nej, inget nytt i tonfallet. Hon blir ganska kall om jag är ledsen och arg och tystnar om jag visar att jag är besviken. Inget ändrat trots att hon tämligen objektivt har gjort fel genom att för attonde gången ljuga för mig i en fråga där man inte ska ljuga. Raserat ännu mer tillit.

Samma tonfall. Det är jag som ska förändra mig, för hon vill inte känna "skam". Men skam är väl hennes känsla? Jag tycker hon ska ta ansvar och stå för det hon gjort och försöka inte göra om det. Då kan vi lära oss tillsammans, hamna där vi inte varit, i något nytt. Den skuldallergi som låser henne så måste pratas om.

Det senaste uttrycket nu är att hon "inte gjort något hon skäms för sen maj förra året". Jag har frågat vad hon menar, men det verkar att hon tycker att allt detta ljugande är okej. Eller att "en separation jag aldrig själv skulle vilja utsättas för" också är okej. Eller också tar hon bara i och tänker inte efter.

Jag vill hålla fast vid att inte bryta upp förrän vi gett det en chans i familjerådgivning. Jag vill så gärna. Jag vill förlåta. Men jag vill faktiskt att Lyckliga Hon visar något nytt. Slutar ställa mig mot skranket som den jobbige. Om anklagelserna mot mig fortsätter ger jag upp.

Men jag tror att vi kan hjälpas åt. Jag tror att hon kan våga något nytt.

Försöker

stoppa undan tanken att hon försöker driva mig till att göra slut. Så kan hon bli offret som kan säga till dottern "Pappa lämnade mig".

En lögnare och en idiot

Lyckliga Hon har hela tiden haft kontakt med Barista.

Jag har anat, men stoppat undan tanken, sagt att jag bara är dum. Som med hennes otrohetsdrömmar med Rocky.

Hon berättade idag. Triumfartat snarare än ursäktande. För att visa att han inte gjort vår relation sämre. Hur ska jag veta det när hennes sexlust varit död just under den tiden, och hon konstant satt och sätter gränser mot mig och halvt kör iväg mig? Hur kan hon veta?

Hon vill att jag ska lita på henne.

Hon är uppenbarligen en total idiot.

Hon förnekar begreppet upprepningstvång.

Jaja.

Uppenbarligen vill hon prata känslor och vara ärlig med män.

Bara inte med mig.

Märkligt.

En drömmardröm

"Jag kan inte träffas nästa helg, för Rocky kommer till stan och ska sova hos mig över helgen."

Så drömde jag att Hon sa.
Helt absurt förstås.
Men så trovärdigt.
Jag vet inte hur det gick.

Ett möte, fyllt av rädsla, men ändå ett möte

Lyckliga Hon kom till sängen tydligt nervös. Rörelserna var lite ryckiga. Hon inledde med ett ganska dumt försök att tillskriva mig svartsjuka. Vi la oss nära och hon vred bort huvudet. Efter ett tag kysstes vi med små korn av ömhet men också mycket reserverat pansar. Jag frågade vad det är hon egentligen känner om sin o-lust, och det kom total tystnad. Total.

Ni vet en så lång tystnad så att ”Jag vill skiljas” är ett logiskt svar. Det kom inte, såklart, men det kräver mycket kraft att vänta.

Till slut pratade vi och det är ju så svårt. Det är sån rädsla och sån närhet till irritation och panik hos henne att jag blir utmattad. Det som borde vara så enkelt. Att jag ens öppnar munnen och resonerar eller frågar leder till långa haranger av ord om att jag avbryter. Klagandet på mig är bara en öppen mun bort. Plötsligt kom något som liknade ärlighet med det jag anat. Om det avstängda kalla skyddande.

Hon vågar inte längre släppa mig nära, vågar inte vara ärlig med sig själv, vågar inte vara svag mot mig. Jag greppar mobilen, sitter och känner på ord och fångar min längtan efter ett möte och en ärlighet. Det möte i själar utan vilket vi är ytliga vänner med gemensamma intressen och ett gemensamt barn.

Jag vet inte vad som rör sig i dig och varför du är så rädd för att åter älska och älskas. Men jag förstod igår att det är en lång resa kvar innan vi kan mötas som både svaga och just därför starka bägge två. Mötas som helt ärliga, älskade just för oss själva, och med modet att älska.

Dit vill jag. Det vill jag prata om massor. Ödmjukt och älskande och bortanför bitterhet. Älskar dig

Hon skriver att det inte är långt borta. Optimism är fint. Något kan vara på väg att vända. Vi har nu vid två tillfällen gjort det vi måste. Hon har lämnat sin totala tystnad. Lämnat sina mantran av upprepade skydd och börjat säga ord som betyder. Vi har pratat, börjat försöka förstå vilka vi är just nu men också vad som egentligen hänt. Ingen människa är historielös.

Om jag inte får veta vem Hon är Nu, och vad hon lärt sig av allt som hänt, så vågar jag inte älska jag heller.

Och om inte bägge vågar blir det inget.

Jag är livrädd för att höra på det, för jag vet hur ofta det bara blir att hon anklagar mig för sin egen obalans. Hon är antagligen lika rädd för att höra vad jag har att säga.

Längtan efter det allra enklaste

Jag fick frågan i en kommentar om varför jag vill leva med Lyckliga Hon trots allt skav och jobbigt. När jag är borta med jobbet i helgen vet jag svaret. Bara en enda fin kväll och en vacker morgon gör att skavet glöms och ersätts av längtan.

Jag längtar efter tid. Vuxentid.

Som den korta resan vi gjorde innan semestern. En bil. Vi. Natur. Glädje. Lust. Där var allting enkelt. Det finns fler tillfällen. När tillfälle ges. Lite kultur. En kväll. Ett café. En film. Sånt. Prat.

I de stunder där vi lämnar skaven bakom oss är umgänget enkelt, spirituellt och roligt. Jag skulle aldrig vilja vara utan det.

Eller dagens morgon.

Leenden och lust.

Det är maktkamperna som gör ont. De tillfällen när beslut inte fattas för att man vill. Utan för att den andre inte vill. Barn, sex, tid. Ta bort.

Färskt minne - historiskt presens

Jag vågar
Låter händer
fingrar
läppar
röra lugnt
Vågar väcka
Ler

Vågar le
Vågar röra
Går emot tvekan

Jag erbjuder ord
berättar
fantiserar
trollar
och plötsligt
är jag innanför skalet
där läppar möts på riktigt
gär jag ger på riktigt

Citat:
Det var skönt.
Slut citat.

Jag fick ge
och togs emot bortanför rädslan.
Som mig själv
och inte ett vandrande missförstånd.

Jag stoppar undan tanken att det var sista gången.

Om Lyckliga Hon fick en magisk lampa

tror jag att hon skulle förtrolla mig till en homosexuell kompis som älskade att leka med hennes barn. Riskfri. En intellektuell samtalspartner som ställer frågor, tycker om och bryr sig och som är rolig att dela musikprat och -filer med, eller se filmer eller gå på museum.

Bara en torr insikt som kom över mig. Måttligt upplyftande, men man ska ju inte skämmas över sina tankar.

Vad tror ni läsare? Skulle hon välja att göra mig till gay eller trolla fram sin sexlust? Jag har inte en aning.

Men hon skulle välja konfliktlöshet eller total anpassning framför bägge.

Ord är svårt

- På vilket sätt är jag annorlunda idag jämfört med igår?

Orden sades (ungefär så):
- hösten 2007 när hon åter sökt kontakt med Rocky. Hon började direkt längta och planera otrohet.
- sommaren 2008 när hon just berättat om otroheten.
- i våras när hon åter sökt kontakt med Barista, och genast blev hårdare och mer oresonlig mot mig om våra problem. Jag återvänder till dagboken. Ja. Minnet stämmer.
- igår, om att hon åter sökt kontakt med Barista.

Tankar:
Det är inte lätt med ord.
Det är lätt att ladda med betydelser byggt på kunskap.
Det är ju samma mening.
Det är samma mening.
Ibland kan ny kunskap förändra bilden av en person.
Vissa beslut borde aldrig fattats.

Jag söker trygghet och lugn.
Meningarna sades i olika ilska.
Från arg till lugnare i kronologisk ordning.
Det är ju ett bra tecken.

Vad två personer saknar

Efter en tigande kväll där vi bägge var på spänn.
Inget otrevligt, men mötet, rörandet, närheten, vågade ingen.
Mythbusters och bokläsning är fint liv i rätt sällskap.

Läggdags.
"Varför är du så sur idag?"
Så sa hon, när vi bägge varit identiska.
"Du stirrar bara tomt rakt ut."
Nej, älskade Lyckliga Hon.
Hon stal min replik.
Hon log inte ett dugg mer än jag.
Ingen sa något otrevligt.
Men ingen vågade komma nära.
Heller.

Sen pratade vi.
Lite jobbigt först.
Det höll på att bli fel.
Om det gemensamma.
Om rädsla och språkbruk.
Om sår.
Jag fick vända vid stängda dörrar ibland.

Men sen plötsligt.
"Jag vågar inte säga ärligheter till dig, för du plattar till mig."
"Jag känner mig så kritiserad."
Sa hon.
Men det är ju min känsla.
Mina ord.
Nånstans där.
Kanske vi kan mötas.

Fem minuter.
Sa jag.
Fem minuter av ord varför vi är bra nu.
Inte som ett då, eller ett sen.
Behöver vi då och då.
Måste vi säga.
Berätta måste vi.
Fråga.
Röra.
Ur såna ord vände samtalet.

Plötsligt skrattade Lyckliga Hon.
Nära sömnen.
Kom ett glatt skratt åt något vi sa.
Förtrollande skrattet.
Jag släppte en lyckotår.
Och somnade gott.

Bra läge att avgöra

Lyckliga Hon är envis och trotsig. Precis som hon tycker att hon ska planera hela semestern utifrån sina barns nycker, eller att bara hon ska bestämma när vi ska träffas och när oberoende av min vilja, precis likadant tänker hon strunta i att det är jobbigt att hon ska dryfta vår relation med sitt förrahöstenex Barista.

Det blir ett bra test för mig. Det är skitjobbigt. Från det att hon fick kontakt med honom och hela vägen igenom att hon hade kontakt med honom, var hon konstant och konsekvent ganska avskyvärd mot mig. En avskyvärdhet som hon i efterhand förnekar. Liksom hon förnekar det som stod på hennes förra blogg, nämligen att hon bara dagarna innan hon ville ha mig igen, med sorg konstaterade att hon och Barista var ur fas och därför inte kunde få ett liv ihop. Sånt gör ont.

Det kan vara jättelugnt i mig det här, jag vet inte. Men det kom som en överraskning eftersom jag verkligen trodde hon hade lagt honom bakom sig. Jag har inte riktigt tagit in det än. Helt bra känns det inte.

Det blir ett bra test.m Visar hon ens det minsta av samma känslomässiga nihilism mot mina känslor, då har hon verkligen bevisat att hon inte älskar mig längre.

Nu vet jag

Det är Barista hon vill ha kontakt med.

Ont i magen gör det.

Mest ont för att detta är vad hon prioriterar när vi har en kris och hon vägrar prata om det jobbiga. Vägrar familjerådgivning.

Det gör ont för att hon fortfarande försöker likställa Mumindalen som aldrig ens blev en dejt med Barista där hon ljög i familjerådgivningen, dejtade, hade sex och drömde om en framtid med bara dagarna innan hon kom tillbaka till mig, men där han inte ville. Jag går inte på den jämförelsen, jag har blivit manipulerad av henne för ofta i såna lägen.

Jag mejlade med honom i våras, och jag vet hur han skrev till henne. Han var direkt föraktfull mot mig. Det var så tydligt att han tyckte att hon borde lämna mig.

Hennes lögner och nihilism mot hur jag mådde drev mig till att jag var nära att lämna henne i våras. Inför den insikten insåg hon att vår relation var viktigare än hennes envisa prestigekamp att behålla honom som vän. Jag tvingade inte, men jag berättade hur det kändes i mig. Då trodde jag att hon sa upp kontakten för gott.

Och nu när vi har en kris, inget sexliv och där hon vägrar prata om det jobbiga och inte vill gå i familjerådgivning.

Då är det hennes högsta prioritering. Barista är hennes högsta prioritering. Inte vår relation.

Det känns inte alls bra det här.

Bloggandets negativa konsekvenser och relationens framtid

Smygaren skrev en kommentar, kopplad till min kommentar att Lyckliga Hon anklagat mig för att läsa hennes blogg. Som svar på det. Nej, jag läser inte hennes blogg. När jag skrev att jag inte skulle orka läsa hennes blogg och kanske ge upp tron på vår relation om jag läste där, tyckte han att jag blivit gnälligare nu än förut.

Intressanta frågor om både att ta ansvar själv och om bloggande.

När jag pratar allvarligt med Lyckliga Hon är hon två personer. När vi pratar lugnt är hon klok och ofta tillmötesgående och försöker förstå även min åsikt. Men så fort hon blir pressad eller känner sig kritiserad så blir hon en helt annan. Då låser hon sig och försvarar det hon gör eller gjort med näbbar och klor, och den empatiska viljan att förstå dör direkt hos henne. Det mest extrema exemplet på det här är när hon hade berättat om sin otrohet, då hon hoppade mellan att trösta mig och att ilsket skylla otroheten på mig. Det här försätter mig ofta i förvirrade situationer om vad hon egentligen tycker. Allra jobbigast är det när hon förnekar att hon sagt det hon sagt i emfas. Förut var det den andra Hon som bloggade. Hon som skyller allt på mig. Jag vet inte vem det är nu.

Och tyvärr är det väldigt mycket samma jag som bloggar nu. Jag försöker förstå mig själv, och i positiv bemärkelse försvarar jag min integritet mot att bli kränkt, men jag vet också att jag skriver mer om frustrationer om Lyckliga Hon än förut. Förut var jag mer självkritisk och mindre anklagande. Och framför allt mer optimist. Jag är ganska medveten om den känslan. Inte minst är jag medveten om att jag är mindre optimist nu. Jag är lite resignerad cyniker eftersom varje samtal om något jag tycker är jobbigt är så förutsägbart i hur det inte finns några öppningar överhuvudtaget när hon svarar. Om hon svarar, vilket hon påfallande ofta inte gör.

Jag tror vi bägge bloggar som ventil för att inte drabba varandra med frustrationer. Den tragiska effekten av det blir att vi ofta får stöd från läsare (eller vänner) som instämmer i att den andre är en tölp och en egoist. Vi gör oss till offer fullt ut och flyr från det egna ansvaret. Det saknas ofta självkritik i det vi skriver och tänker. Det är jättedumt, eftersom det riskerar att göra oss låsta i bilden av att allt är den andres fel.

Allt vi vill är att bli omtyckta av den viktigaste och finaste människa vi vet. Men vi skyddar oss även mot relevant kritik bakom så många lager av förnekanden i vår iver att slippa känna oss kritiserade. Där blir bloggarna ett redskap som motarbetar vår relation. I alla fall tror jag det. Men eftersom jag inte vet vad hon skriver kan jag inte svara. Hennes blogg kanske svämmar över av optimism om vår relation och hur fin jag är.

Vi behöver komma till familjerådgivning och lära oss prata om frågor där vi är oense. Annars ser prognosen tyvärr ganska dålig ut. Finns det en bloggkurs?

Nu vet jag vad hennes skav är

Nu kom det fram vad som skaver i henne. I alla fall en av sakerna.

I ett läge när vi har det ganska anspänt och dåligt, inget sexliv alls, anspänt och lätt förljuget, utan förmåga att prata om det som inte är bra, och där hon vägrar gå i familjerådgivning.

Då tycker hon att "jag bestämmer vilka hon är vän med".

I våras sa hon upp bekantskapen med Barista, dejten, lögnen, "Exet". Mannen hon blåljög om för ett år sen i familjerådgivningen och som bara är förknippad med att hon behandlar mig som skit. Total skit. Jag berättade att det var jobbigt. Jag var en hårsmån från att göra slut från henne eftersom hon var total nihilist mot hur jag kände. Jag tvingade ingenting.

Hon kan också mena att hon vill träffa Rocky. Som också är förknippad med att hon behandlar mig som skit.

Ska jag vara glad eller?

Jag tänker berätta vad jag känner. Inte bra. Sen får hon säga vad hon gör och jag tar konsekvenserna.

Jag vågade känna. Dumt.

Jag minns inte när vi hade sex senast.
Jag minns inte ens när vi kysstes senast.
Hon är dödare än död.

Igår gjorde jag gjorde misstaget.
Vågade gå med den underbara känslan
våga känna
våga njuta
våga längta.

Det var fel.

Vi låg där i sängen.
Plötsligt kysstes vi.
Och jag exploderade.
Jag trodde hon kysstes på riktigt.
Som i lust och kärlek.
Jag blev fylld av lust coh kärlek.
Men när hennes hand råkade röra mig.
Och hon drog bort den på ett krystat sätt.
Insåg jag att hon var död.
Är död.
Men jag känner.

Och det jag tidigare stängt inne.
Längtan.
Lust.
Kärlek.
Fanns där som en stor tomhet i mig.

Hon somnade.
Jag läste.
Sen andades jag ut tungt.
Jag vet att hon inte sov.
Jag kände mig dum direkt när jag gjort det.

Jag saknar henne.
"Jag är här"
Räcker inte som svar.
När hon inte är det.

Ett val

Om jag pratar och är trevlig är jag irriterande och tar för mycket plats.

Om jag är upp i mig själv och tystlåten isolerar jag henne och blir ifrågasatt för min kärlek.

Färska minnen.

Allt är så genomsyrat av minnen att den jag tror är jag säkert är någon annan.

En som inte förtjänar det.

Jag har ett val.

Nånting

Alla dessa år tillsammans.
Mer än halva vuxenlivet tillsammans med Lyckliga Hon.

Mitt i vardagslugn och trevliga gäster.
Och mysig helg.
Är det spänt och tyst.
Försöken att prata.
Tigs ihjäl.

Därför vet jag.
Nånting.
Det är nånting.
Nånting hon inte vågar säga.
Nåt jobbigt.
Nåt hon vill.
Eller inte vill.

Så bör det inte vara i en relation.
Men så är det.
Frågan är vad.
Det är.
Och om en sak räcker.

Roligt.
Lär det inte bli.

Vill gå i rådgivning

Nu har jag sagt det igen.
Igår kväll skrev jag.
Vi är på väg att förstöra det här.
Vi går och spänner oss och skyller på den andre.
(Nu skyller hon sina bråk med dottern på mig.)
Vi klarar inte av att prata.
Bägge är rädda.
Ingen vågar vara svag.
(Men det är vi.)

Jag vill gå i familjerådgivning.
Skrev jag.
Men det har ännu inte fått nått svar.
Samma ignorerande som alltid.
Samma molande tystnad.
Samma inte låtsas om.

Jag har varit där förr.
Jag anar, med viss uppgivenhet.
Vart det är på väg.

Kärlek

Jävla jävla kärlek.
Menar jag inte.
Men ensam hemma och trött.
Och med en helg där Lyckliga Hon var så trött.
Och en gårdag där hon och dottern regisserade upp sitt bråk.
Och en massa som bara skaver och är förljuget.

Inte så roligt.
Men nu.
Lugn och stilla i mig själv.
Sitter jag här och bara saknar.
Helt hudlös.
Och vet att Lyckliga hons röst skulle få mig att gråta.
Fast bra.

Nya tolkningar, samma ord

En sak har Lyckliga Hon lyckats lära mig.

Backa tillbaka.
Ordentligt.
Träng dig inte på, för då jävlar.
Då blir det panik och lämna.

Så när hon säger:
Klart att du är välkommen till mig i veckan.
Har hon lärt mig.
HON.
Säger till
NÄR.

Hur skulle jag veta att "Du är välkommen"
nu har förändrats till att jag tillåts bjuda in mig?
Tillåts bestämma själv.
Just när jag lärt mig att det är helt förbjudet.

Hur vet man när samma ord betyder något annat?

Jag får väl våga nästa gång och se hur det går.

Stackars dottern

Det är jobbigt det här med lilla dottern.

Jobbigt att hon blir så klängig.
Och att hon får höra mamma sucka så.
Och då klänger hon ännu hårdare.
Och mamma suckar ännu mer.
Oj vad synd det är om dottern.
Dags för nya hjulspår.

Hon som så gärna vill veta får alltid höra.
Nej, jag vet inte när mamma kommer.
Jag vet inte om mamma kommer.
Dottern vet bara att den tid som sagts alltid flyttas framåt.
Och jag ser hur det stressar henne.

Klängighet har sina förklaringar.
Barn är inte ondsinta.
Vill inte förstöra.

Att bo varannan vecka.
Ibland bara jag.
Ibland bägge.
Ibland bara mamma.
Och storebröderna.
Hur vet en stor liten tjej?
Hur kan hon förstå?

Dottern säger ibland.
Berättar om förvirringen.
Hon vill att vi ska flytta ihop.
Jag har slutat tänka det.
Vet att det bara blir fel om jag säger.
Men jag tänker på stackars dottern.

Hon anar och förstår.

Min älskade tjej som förstår för mycket.
Och anar ännu mer.

Så fel det blev

Det väcktes till liv när han den gamle vännen plötsligt dök upp igen.
Den där obehagliga känslan att jag tog på mig för mycket skuld.
Att jag lät Lyckliga Hon förändra hela maktbalansen.
Lät henne skuldbelägga mig.

Då, för länge sen, när jag hånglade med hans fru.
När en vänskap bröts.
Då gjorde jag fel.

Men Lyckliga Hon då.
Hon hade stått där och känt hans händer mot sin nakna rygg och haft sin hand mot hans i en lite för lång kram.
Över gränsen och något hon berättade väldigt sent.

Stor skillnad?
Eller att dom aldrig fick chansen.
När ingen såg.
Att dom inte förstod och vågade.
Tanken densamma.

Men när hon var otrogen.
När hennes vänner peppade och ljög.
Förstörde den vänskapen.

När det skulle pratas om.
Då likställdes otroheten med mitt hångel.
När den snarare kunde likställts med hennes händer mot naken hud.

Hennes tårar.
Anklagelserna om hur ledsen jag gjorde henne.

Skuld.
Som jag tog på mig.
Ansvar.
Som hon undvek.

Inte igen.