Bloggandets negativa konsekvenser och relationens framtid

Smygaren skrev en kommentar, kopplad till min kommentar att Lyckliga Hon anklagat mig för att läsa hennes blogg. Som svar på det. Nej, jag läser inte hennes blogg. När jag skrev att jag inte skulle orka läsa hennes blogg och kanske ge upp tron på vår relation om jag läste där, tyckte han att jag blivit gnälligare nu än förut.

Intressanta frågor om både att ta ansvar själv och om bloggande.

När jag pratar allvarligt med Lyckliga Hon är hon två personer. När vi pratar lugnt är hon klok och ofta tillmötesgående och försöker förstå även min åsikt. Men så fort hon blir pressad eller känner sig kritiserad så blir hon en helt annan. Då låser hon sig och försvarar det hon gör eller gjort med näbbar och klor, och den empatiska viljan att förstå dör direkt hos henne. Det mest extrema exemplet på det här är när hon hade berättat om sin otrohet, då hon hoppade mellan att trösta mig och att ilsket skylla otroheten på mig. Det här försätter mig ofta i förvirrade situationer om vad hon egentligen tycker. Allra jobbigast är det när hon förnekar att hon sagt det hon sagt i emfas. Förut var det den andra Hon som bloggade. Hon som skyller allt på mig. Jag vet inte vem det är nu.

Och tyvärr är det väldigt mycket samma jag som bloggar nu. Jag försöker förstå mig själv, och i positiv bemärkelse försvarar jag min integritet mot att bli kränkt, men jag vet också att jag skriver mer om frustrationer om Lyckliga Hon än förut. Förut var jag mer självkritisk och mindre anklagande. Och framför allt mer optimist. Jag är ganska medveten om den känslan. Inte minst är jag medveten om att jag är mindre optimist nu. Jag är lite resignerad cyniker eftersom varje samtal om något jag tycker är jobbigt är så förutsägbart i hur det inte finns några öppningar överhuvudtaget när hon svarar. Om hon svarar, vilket hon påfallande ofta inte gör.

Jag tror vi bägge bloggar som ventil för att inte drabba varandra med frustrationer. Den tragiska effekten av det blir att vi ofta får stöd från läsare (eller vänner) som instämmer i att den andre är en tölp och en egoist. Vi gör oss till offer fullt ut och flyr från det egna ansvaret. Det saknas ofta självkritik i det vi skriver och tänker. Det är jättedumt, eftersom det riskerar att göra oss låsta i bilden av att allt är den andres fel.

Allt vi vill är att bli omtyckta av den viktigaste och finaste människa vi vet. Men vi skyddar oss även mot relevant kritik bakom så många lager av förnekanden i vår iver att slippa känna oss kritiserade. Där blir bloggarna ett redskap som motarbetar vår relation. I alla fall tror jag det. Men eftersom jag inte vet vad hon skriver kan jag inte svara. Hennes blogg kanske svämmar över av optimism om vår relation och hur fin jag är.

Vi behöver komma till familjerådgivning och lära oss prata om frågor där vi är oense. Annars ser prognosen tyvärr ganska dålig ut. Finns det en bloggkurs?