Många repeatknappar är det nu.
Förlåt för att jag var jobbig i morse. Det är jobbigt i mig nu efter att du åter ljugit och att du blir irriterad på mig istället för att bara rakt av stå för det. Som om du inte inser att tilliten åter blir sargad. Sår rivs upp. Det blir ännu jobbigare när du inte verkar förstå hur hård och arg du var mot mig i min ledsenhet i våras. Gör inte om misstaget nu. Snälla. Nog om det.
Jag tar med mig känslan från köksbordet och glömmer grälkänslan. Du har en fantastisk förmåga att få mig att känna mig som världens tryggaste och finaste människa när du gör sånt. När du kramar mig och säger snälla ord. Jag känner mig trygg och fantastisk. Som mitt ensamma inre saknar de fina orden, som jag längtar.
Liksom du.
Minns du? "Med dig får jag vara svag, och just därför riktigt stark." Själva essensen är att ge den rättigheten i vetskap om att den inte missbrukas, men att det alltid tas emot med kärlek om den andre är svag.
Om vi bägge är ödmjuka och inser att den andres känsla av att vara kritiserad och inte känna sig älskad är relevant. Att inse att vi älskar dåligt. Då vänder vi detta. Men om vi fortsätter se den andres problem som låg självkänsla och vårt eget som den andres kärlekslöshet, då kör vi slut på oss. Snabbt.
I det - att visa kärlek - tror jag framtiden ligger. Vi längtar oss fördärvade efter att få det vi är dåliga på att ge.
Du är den finaste människa jag träffat. Och ingen har någonsin gjort mig mer illa heller. Den minuten vid köksbordet fick mig att verkligen tro på det här igen. Jag fick tillbaka känslan av att du fortfarande kan vara fin mot mig på det där magiska sättet. Om du vill veta vad du ska göra, som du så ofta säger, att du saknar redskap. Gör sånt.
Jag älskar dig.
Förlåt för att jag var jobbig i morse. Det är jobbigt i mig nu efter att du åter ljugit och att du blir irriterad på mig istället för att bara rakt av stå för det. Som om du inte inser att tilliten åter blir sargad. Sår rivs upp. Det blir ännu jobbigare när du inte verkar förstå hur hård och arg du var mot mig i min ledsenhet i våras. Gör inte om misstaget nu. Snälla. Nog om det.
Jag tar med mig känslan från köksbordet och glömmer grälkänslan. Du har en fantastisk förmåga att få mig att känna mig som världens tryggaste och finaste människa när du gör sånt. När du kramar mig och säger snälla ord. Jag känner mig trygg och fantastisk. Som mitt ensamma inre saknar de fina orden, som jag längtar.
Liksom du.
Minns du? "Med dig får jag vara svag, och just därför riktigt stark." Själva essensen är att ge den rättigheten i vetskap om att den inte missbrukas, men att det alltid tas emot med kärlek om den andre är svag.
Om vi bägge är ödmjuka och inser att den andres känsla av att vara kritiserad och inte känna sig älskad är relevant. Att inse att vi älskar dåligt. Då vänder vi detta. Men om vi fortsätter se den andres problem som låg självkänsla och vårt eget som den andres kärlekslöshet, då kör vi slut på oss. Snabbt.
I det - att visa kärlek - tror jag framtiden ligger. Vi längtar oss fördärvade efter att få det vi är dåliga på att ge.
Du är den finaste människa jag träffat. Och ingen har någonsin gjort mig mer illa heller. Den minuten vid köksbordet fick mig att verkligen tro på det här igen. Jag fick tillbaka känslan av att du fortfarande kan vara fin mot mig på det där magiska sättet. Om du vill veta vad du ska göra, som du så ofta säger, att du saknar redskap. Gör sånt.
Jag älskar dig.
Fint, mjukt, och ja. Bra. Jag hoppas det mottogs så.
SvaraRaderaMen jag tror ni ska stryka lite uttjänta vokabulär ur era konversationer. Ord som ni har förstört och använder som våta disktrasor mot varandra. De ska ha en funktion men är bara surnade.
Hudlös.
Svag.
Kärlekslöshet.
Klängig.
Jobbig.
Den som säger något av de orden får diska alla kastrullerna efter middagen.
Inget svar. Tyvärr tror jag att allting mottogs med en sur blogg om hur dum jag är och ett mejl till Barista med flera om "Nu börjar han igen".
SvaraRaderaHon mår inte bra. Och jag görs till skuld för allting som inte känns bra.
Tyvärr har du rätt. Hon verkar besatt av att reta sig på dig och göra sig till offer hela tiden. Jag tänker KBT för att lämna det tänkandet. Det gör ont att läsa.
SvaraRaderaOm jag bara hade läst hennes blogg hade jag trott att hon var en masochist gift med en egoistisk skitstövel.
Men nu läser jag bägge och kan försöka tolka en helhet. Då ser jag en Lyckliga Hon med grava självkänsleproblem som leder till totala förnekanden av sina egna brister.
Du har också problem med din självänsla men verkar mer självkritisk och ödmjuk mot henne.
Troligen finns det ett rejält självförakt bakom hos henne. Det du kan göra är att försöka nå fram genom att visa att du förstår hennes jobbiga inre. Våga ta första steget.
Lycka till! Innerst inne tror jag hon älskar dig.
Anonym: Hur i allsindar kan du tolka henne på det viset? Kommer inte ens i närheten av det du skriver hur mycket jag än försöker. Nej, här är något lurt. Vem är du egentligen?
SvaraRaderaL. Vadå lurt? Jag - en kvinna som själv drabbats av en egoistisk partner som år efter år uppförde sig som skit. otrohet, lögner. med ständiga anklagelser mot mig som borde gå i terapi som var så "överkänslig" alltmedan han var helt utan skuld.
SvaraRaderaJag läser och känner igen desperation och rädsla att lämna och samtidigt att slå knut på sig själv för att rädda relationen, för att jag alltid tog på mig den skuld som maken ständigt förde över till mig på samma sätt som jag uppfattar att lyckliga hon gör till Han. Jag läser och återupplever och gråter när jag läser. Det är jag.
Jag var en masochist gift med en egoistisk skitstövel. Lyckligtvis hamnade han till slut i terapi efter att hans mamma dött och han blev ett litet gråtande barn. Då först vågade han konfrontera sig själv och vad han höll på med. Det var tre år sen nu.
Anonym:
SvaraRaderaVi har bägge problem med låg självkänsla och självförakt. Om vi inte själva tar tag i det utan använder den andre från att fria oss från det ansvaret, står vi dels och stampar själva och dels försöker må bättre på någon annans bekostnad.
Jag känner igen din historia från gamla kommentarer. Mitt i allt jobbigt hittade ni ett lyckligt slut som blev en början. Hoppas du trivs med dig själv i det. Kramar
L:
Jag förstår inte dessa antydningar om att något är "lurt". Skulle jag skriva på min egen blogg? Jag har vad jag vet inga vänner som läser på bloggen. Vi kan fullfölja logiken med att alla de vänner till Lyckliga Hon som läser hennes blogg också skriver kommentarer. Eller att kritiska kommentarer på min blogg är hennes vänner som lobbar för henne även här.
Om allt tolkas som ett skådespel för att vinna läsarnas gillande då är det patetiskt.
Att DU skulle skriva svar på din egen blogg har jag aldrig trott. Inte ens tänkt tanken.
SvaraRaderaJag tycker det är skumt när någon skriver på ett sätt om Hon som inte är i närheten av vad som skrivs på hennes blogg. Det är klart att jag uppfattar det som att något inte riktigt stämmer då. Men det är min tolkning.
Då jag också varit utsatt för otrohet förstår jag hur det känns. När någon man litar på har en annan. Sen har jag själv varit otrogen också, och kan även se den sidan av saken. Varför det kan ske. Det är i stort sett alltid något i relationen som är orsaken till otroheten. Enligt mig. Att en är otrogen är oftast bådas fel. Anser jag.
Sen finns det de som är notoriskt otrogna och har det som livsstil hur mycket man än älskar sin partner.
Men jag förstår inte vad du menar med lurt. Att läsare projicerar in sina egna upplevelser i våra bloggar med skohorn är väl ganska självklart. Det innebär att Anonyms tolkning av Lyckliga Hon är lika sann som de som tycker att Hon bara är ett offer utan ansvar (och de läsarna fanns verkligen förr).
SvaraRaderaEn sak som gick fel när jag hånglade för alla dessa år sen, var att jag inte trivdes i relationen. Jag kände mig osynliggjord med min inre känsla om hur jag ville ha det och undrade vart en del av det fina tagit vägen på andra sidan förälskelsen. Jag gjorde fel, pang, rakt av ansvar. Men allt var inte mitt fel, men vi fick aldrig ett möte om vad det var i relationen jag inte trivdes med. Eller vad i mig som Jag inte trivdes med.
Att vi inte gjorde rätt där bidrog nog faktiskt till Lyckliga Hons otrohet. Det var först i den vevan som jag fullt ut slutade känna skuld för vad jag hade gjort när jag hånglade. Och när Lyckliga Hon inte längre kunde skuldbelägga mig som försvar blev vår kommunikation om det jobbiga förvirrad.
Det är sådana möten, där den som gjort fel utmanar sig själv om varför, och den som drabbats låter mötet om vad i relationen som han/hon själv bär ansvar för, som för en relation framåt.