Det brukar bli en halvtimme efter hennes läggdags första kvällen hon är hos Lyckliga Hon. Dottern ringer och vill prata med mig. Lite ledsen men inget farligt. Hon saknar mig, saknar nog främst den godnattkram hon vill ha av oss bägge. Saknar den känsla som vår gemenskap är, mamma och pappa i samma lägenhet.
Jag vill så gärna säga "Vi ses imorgon", men det kan jag aldrig. Det innebär nämligen att Hon har sagt att jag är välkommen.
Men det har hon ju sällan.
Om jag frågar "Är jag välkommen till dig nåt nu i veckan?" skapar jag panik.
Om jag säger till dottern "Vill du att jag ska komma till er imorgon?" vänder jag dottern emot Lyckliga Hon.
Så jag säger ingenting om sånt.
Dottern skulle må bra av att veta när jag kommer. Vet jag. Då skulle hon inte ringa. I alla fall inte från sängen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar