Frun var urlakad och tom. Och när jag sa att vi måste stötta och hjälpas åt i dotterns jobbiga kom den anklagande tonen. Det här är mitt fel som bad henne ta dottern och mitt fel som var där. Uppenbarligen tänker hon så.
Att inkompetensförklara vår kloka dotter som två gånger på en vecka fått veta på en dags varsel att mamma inte ska träffa henne som planerat är värre. Dottern har så mycket kloka ord att säga om sina känslor.
Jag tar inte åt mig. Men jag ser det tragiska för vår relation i att Lyckliga Hon tänker på det sättet.
Efter en stunds surande hade vi faktiskt en trevlig och nästan fnittrig frukost. Det kändes bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar