Vissa människor har en tendens att alltid säga nej. Ni som läst "Ja-trollet och Nej-trollet" har sett detta gestaltat som barns nejsägandes logiska konsekvens. "Tackar du månne nej till lite kaka?" "Nej", tvingas nejtrollet svara och äta kakan.
Jag inser att jag med Lyckliga Hon har fastnat i att hon alltid säger nej. Hennes kommunikation mot mig handlar om "nej", "inte", "Du är inte välkommen", "Jag vill inte komma", "Jag kommer inte" eller att helt enkelt dyka upp sent eller boka om sent.
Det här blir som att sitta i en ny relation och ständigt tänka på om man visar för mycket intresse. Rädslan att skrämma bort finns där. Jag visar inget så får hon bjuda mig, så får jag veta att hon är intresserad.
Jag tycker att en relation som bygger på "vill" och "ja" är mycket trevligare än en relation som bygger på nejsägande och inte. Jag har svårt att tro att det finns några som tycker annorlunda.
Jag vill inte leva så i min relation. Jag är en inbjudande människa. Jag berättar att jag tycker om och berättar vad jag vill. Lyckliga Hon är välkommen hem till mig. Det säger jag. Sen får hon välja att komma eller inte. När vi inte träffats på några dagar berättar jag att hon är välkommen. För att jag vill det och dottern vill det.
Svaret blir såklart "Nej" för det mesta. Ju mer hon träffat andra desto mindre behöver hon träffa oss. Snacka om att dottern har svårt att förstå logiken, och att det sätter sig på mammarelationen att det så tydligt inte längtas från mamma.
Det jag skulle vilja ha är såklart samma från henne. Slippa alla dessa gränser, alla avståndstaganden.
Jag inser att jag sitter i ett upprepningstvång. Jag regisserar ständigt upp situationer där jag får känna mig övergiven. Men vad gör man? Jag pratar med Mumindalen om det här, och hon tycker som jag. Varför spela med i ett sånt tråkigt spel av ignorerande för att locka fram intresse? Nej, istället berätta vad man vill och att man tycker om.
Därmed gör man sig sårbar för nejmänniskor. Får känna sig övergiven när man väntar på svar, eller får nej till svar.
Nejmänniskor? Ja. Jag tror att det finns nejmänniskor. Såna borde umgås med varandra.
Varför jag tror mig fatta nåt om att vara en nejmänniska? Därför att jag varit en. Så ofta jag både mot barn och Lyckliga Hon sagt nej eftersom jag trodde att jag blev starkare inuti av att göra så. För att få bestämma. Grinig och ifrågasättande. Jag har det kvar mot min mamma. Det är dumt av mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du tror inte att Hon kan tycka att det blir lite väl övertydligt eller tjatigt från din sida då du säger hur välkommen hon är? Om du dessutom visar att du blir ledsen eller arg sur eller irriterad ökar du ju på hennes press. Då kan det kanske på ren trots bli ett nej.
SvaraRaderaSen dottern hon har väl egen tid då hon bor hos mamma? Förklara så gott som möjligt för dottern att mamma behöver lite egentid.
Det finns både ja och nejsägare man får försöka bygga broar till varann.
Smygaren:
SvaraRaderaVarifrån fick du "ledsen eller arg eller sur eller irriterad"? Det finns inget sånt.
Däremot finns det ett stort och tårögt försök att bygga just den bro du skriver om. Vilket såklart bemöts med totalt ignorerande. Då är det bara jag som försöker bygga bro.
Jag tar för givet att somliga redan är messade och uppringda med hur jobbig jag är.
Lyckliga Hon känner skuld för tamejfan allting. Det är outhärdligt att se hur irrationell hon är. Det är faktiskt något hon måste ta tag i om det här ska kunna bli bra. Hon kör totalt slut på mig just nu. Hon lever kvar i det förflutna om att jag skuldbelägger. Självklart kan jag säga något dumt, men jag berättar i princip alltid bara om mina känslor.
Jag har valt att inte överfungera mot Lyckliga Hons sociala ohövlighet mot dottern. Jag berättar som det är. Jag har frågat mamma som inte ville komma. Och du får prata med henne om du vill henne något. Mestadels är jag dock lojal med Lyckliga Hon.
Om man säger så. Jag tror inte att mamma berättar för dottern att pappa vill komma hit men får inte.
Det är så tydligt att du tycker att hon är välkommen men att du också sätter en värdering i att hon säger nej. Du säger att hon inte längtar efter dottern då.
SvaraRaderaJag har mitt barn hemma varannan vecka. Jag längtar efter mitt barn då, mitt barn vet att jag håller av det oavsett var det eller jag är och det är okej. Jag vill inte ha hem barnet i sekund och minut utan passar på att ta mitt ensamtid och energibyggande då.
Men det låter på dig som att hennes nej är dåliga. Då gör du det till en press. Hon vet att hon borde säga ja. Men vill nej. -->Skuld.
Du säger att hon inte vill komma. Men hon kanske vill komma, men idag vill hon göra något annat. Du gör det till onormalt. --> Skuld.
Nu bor ni isär, låt det vara okej att vara isär. Lär dottern att det är så. Ge henne inte förväntningar. Någon dag denna vecka, så kommer mamma att komma hit/vi åker till mamma. Men varannan vecka så är det du och jag, varannan vecka är det du och mamma.
Äsch...
Caroline:
SvaraRaderaJag berättar mycket om hur dottern känner och artikulerar. Inte vad jag säger till Lyckliga Hon.
Skuldkänslan skapas i Lyckliga Hons tänkande. I nuet är det hennes ansvar att hon känner skuld för precis allting och är just nu helt oförutsägbar, vilket jag tolkar som kopplat till det. Hon försöker hävda att jag skuldbelägger, men har 90% av fallen fel.
Hon blir nervös av att gå och lägga sig. Herre jävlar, just i ett läge när jag resignerat om hennes sexlust och ger henne lugn. Lev i nuet, Lyckliga Hon!
O-normalt? Om Lyckliga Hon träffat vänner (Och då är jag aldrig välkommen) vill hon inte träffas mer än minimalt veckan som kommer. Det kanske är normalt.
Jag vill mötas för att rädda detta. Hon måste sluta kriga mot mig. Hon vill inte mötas, hon vill hota mig till förändring, precis som hon prövade i familjerådgivningen. Är min uppfattning.
Du tror att du är öppen.
SvaraRaderaMen du är så instängd i tanken att du är rätt.
Anonym:
SvaraRaderaOm mina känslor kan jag inte ha fel.
Om rätt och fel i relationen kan man inte annat än stå för sin subjektiva uppfattning med ödmjukheten att försöka förstå hur motparten tänker och tycker.
Rätt Är jag inte. Det är massor jag inte trivs med. Men också en massa jag trivs med där Lyckliga Hon försöker förändra mig för att det passar henne.
jag hade gått min väg
SvaraRaderaom jag varit du
och hon varit min
om du har ens lite lite rätt
men det kanske du inte har
åså är jag 18 år äldre än du
suck.
Tro inte annat än att barnet lider mer av hur det är nu än om ni bara slutade.
Andningskutym:
SvaraRaderaOm dottern. Min tolkning är att hon mår jättebra när jag och Lyckliga Hon är tillsammans med henne. Men just nu planerar Lyckliga Hon enligt raka motsatsen. Det är nog bara några veckor nu, sen får vi nog lite lugn igen på helgerna.
Om oss. Ett skäl att jag inte lämnar är att jag väldigt starkt känner på mig att Lyckliga Hon vill det, vill få vara ett offer mot dottern. "Pappa lämnade". Hon försökte få med mig på att ljuga och säga att vi var överens om att det tog slut. Delvis gick jag med på det. Inte nu.
Och om jag tolkar henne rätt innebär det att vi kan komma till familjerådgivningen och inte enbart pressa mig till förändring.
Jag tror, om vi samarbetar. Tyvärr tror en del av mig att hon inte vill det. Hon vill bara tvinga mig till förändring.
Ett skäl till att du inte lämnar är att du tror att hon vill att du ska det. Vad är det för relation att stanna i!! Herreguuuud!
SvaraRaderaBarnrumpa.
Anonym. Läs vad det står. Att jag inte lämnar därför att jag tror att hon tänker så handlar om att jag inte tror att hon tänker göra slut pronto. Utan ge det tid i familjerådgivningen.
SvaraRaderaStoltheten om att inte ge henne det handlar mer om ett ironiskt leende. Jag borde varit tydligare där.
Barnrumpa är ett otrevligt ord. Är du otrevlig? Eller var det bara ett undantag?
Hmm men vaddå dottern mår bra när ni är tillsammans? Så dottern ska alltså vänta på de stunder då ni har det bra och där emellan får hon klara sig med att det är som det är. Nu vet jag inte åldern på eran dotter men min erfarenhet säger mig att barn fatta mkt mer än man tror.
SvaraRaderaMen om du starkt tror att det är så att hon vill att du ska göra slut så du får ta skiten, indeirekt betyder väl det ändå att hon vill att det blir ett slut, eller?
Dottern och jag har det jättefint tillsammans. Det är väldigt få problem där. Vår relation är finare än någonsin.
SvaraRaderaDäremot kännetecknas dottern av överkänslighet om min och Hons ton mot varandra efter att mamma lämnade förra hösten efter flera år av gräl. Vi grälar sällan, men hon söker efter tecken det hela tiden.
Sen är dottern sjukligt svartsjuk på storebröderna, och extremt känslig om mamma är ointresserad. Hon artikulerar både medvetet och med obalanser en ständig längtan efter mammas kärlek. "Jag vet att du älskar mig pappa", säger hon. Och hon artikulerar hela tiden att hon tycker om när jag och mamma är hos varandra tillsammans med dottern.
Jag tror Lyckliga Hon inte vill göra slut trots att jag tror att hon egentligen bestämt sig för att hon skulle må bättre av det. Där gissar jag att hon inte vill känna sig dålig genom att återigen ha gjort slut. Hon prövade att lämna förra hösten och kände sig nog väldigt ensam på något existentiellt sätt. Det bra med mig vill hon ha, och hon tror hon kan få det någon gång. Tyvärr tror jag att hon kommer att bli besviken i familjerådgivningen när hon inser att jag inte tänker gå med på bilden att allt är mitt fel.
Att alt inte är ditt fel det fattar jag att du tycker men alltså det är inte ens fel att två bråkar, det krävs två för att dansa tango liksom, där det finns rök finns det eld.
SvaraRaderaAtt dottern är svartsjuk är väl något man måste ta itu med, har själv ett sånt barn. Det är svårt och jobbigt.Jag vet naturligtvis inte hur Hon är som mamma men har fattat det som att hennes andra barn inte har ngt direkt "problem" med sin mamma.
Du skriver att dottern söker efter tecken på gräl, det är inte nyttigt. Sånt påverkar ju en som liten. Vad som måste komma fram tydligt till dottern är ju att vuxna ibland bråkar eller har olika åsikter. (men jag har fattat både dig och Hon som vuxna bra föräldrar så detta är väl helt onödigt att skriva)
Jag har funderinger på om familjerådgivning låter så lockande om man ska dit för att få reda på vems "felet" är. Det borde snarare handla om att lösa så att ni kan gå vidare in i framtiden tillsammans.
Jag brukar skoja om att man ska söka efter en livspartner som har "fel"sidor och egenskaper som man in längden kan stå ut med, även om det sägs på skoj ligger det mer sanning i detta än man kan tro.
nej, det kan mycket väl vara ens fel att två bråkar.
SvaraRaderamen det är bådas ansvar att få slut på bråket. vilket är nåt annat.
Lyckliga Hon vill gå till familjerådgivningen med ett totalt fokus på Nuet. Jag tolkar det som att hon tycker det känns jobbigt att konfronteras med otrohet och lögner av terapeuten.
SvaraRaderaSjälv tror jag att vi har massor av saker i Då (Lyckliga Hon kom med en tioåring senast i förrgår på ett rätt pinsamt sätt) som vi inte förlåtit, liksom våra barndomar. Att öppna ögonen och se det vi inte rett ut i oss själva gör oss öppna i blicken för nuet.
Om dottern. Hon har alltid varit mammig, och är det mindre nu. Även mellanpojken lider tydligt av svartsjuka, vilket visar sig genom att han ibland blir rätt taskig mot lillasyster. Dottern och Lyckliga Hon kan regissera varandra till total panik rätt lätt.
Det där med att söka tecken på gräl och synen på konflikt. Jag och Lyckliga Hon har olika syn där. Lyckliga Hon har väldigt svårt med oenighet, och blir väldigt obalanserad så fort det finns oenighet mellan oss. Så är hon uppfostrad, där allt tystades ner. Det är inte bra. En av sakerna nu är att jag inte viker mig platt för hennes vilja och tar på mig skuld eller stoppar undan vad jag vill, vilket riskerar att haverera relationen. Så ser jag på det, och hon har säkert en helt annan syn.
Om partners egenskaper. Självklart är det så. Men i förälskelsen ser vi inte att vår partner har pappas eller mammas sämsta egenskaper. :-)
Andningskutym. Helt rätt om att bägge måste ta ansvar för att sluta trätet.
SvaraRaderaMen om en part fastnat i ett destruktivt beteende (drastiska exemplet är någon som slår sin fru) så är inte lösningen att frun ska lära sig ducka eller slå tillbaka. Eller ens anpassa sig för att "sluta provocera honom". Då gör du offret till skyldig att bära den destruktives börda.
Ibland är det den enes ansvar att sluta såra sin omgivning. Mer i principfrågan än runt oss, även om det runt otroheten fanns en rätt tydlig ansvarsbörda.
Jag sa "få slut på bråket", inte "se till att man blir vänner igen".
SvaraRaderaDen misshandlade partnern har ansvaret att söka hjälp och, i de flesta fall, ta sig bort från förhållandet.
Den som lider har oftare än många vill tro ingen skuld alls till lidandet, men fortfarande ansvar för sitt eget agerande när man ska försöka slippa lida.
Och jag skrev "sluta trätet".
SvaraRaderaEtt problem är att om man har problem i en relation och sårar sin partner, och flyr från förhållandet för att partnern kritiserar det man gör, är att den inre obalansen tas med ut i resten av livet och kommande förhållanden.
Det är i sig ett gott argument för att inte ge upp i förtid, eftersom man lätt själv ignorerar ansvar för sin egen utveckling till en klokare, finare människa.
Jag tänker så här. Att ibland skulle man behöva byta med den andre ett tag så att man verkligen förstod och såg samma situation från den andres synvinkel.
SvaraRaderaNi ser inte varandras goda föresatser eftesom ni är så upptagna av era egna draman.
Din inbjudande och välkomnande sida är ju bra. Du tar initiativ. Men när den sidan får ett överslag och det i sin tur kanske beror på den där rädslan att annars händer det inget och då har inte jag gjort allt jag kan. Och då kanske jag blir övegiven. Så kan det upplevas som tjat för t ex Lyckliga hon. Det enda hon får göra är att ta ställning till att ses eller inte men inte själv ta initiativet. För du tar det ansvaret och hinner före. Gof föresats men du blir lite för ivrig bara.
Jag tycker det verkar som en bra ide att vänta in och göra ditt och se om Lyckliga hon kanske bjuder in någongång. Men var beredd på att det tar tid. Och hon behöver den tiden (massor) för att hamna i balans tror jag. Så fungerar många kvinnor som känt för stor press och upplevt påtrycknngar. Det tar tid för oss innan man öppnar upp och bjuder in. Fast ska ni leva resten av era liv ihop så har ni ju tid på er. Ta vara på den men kanske på ett annat sätt än tidigare. Att ta ett steg bakåt och vila i det och inte jämt undra när man ska ses kansker inte behöver betyda att steg bakåt för VI-relationen. Det kan vara ett steg framåt fast det inte verkar så. /mantratjejen