En sällsynt usel kväll

Det kunde blivit en så bra kväll. Lyckliga Hon visade för första gången på flera veckor ett möte, en ödmjukhet i ett mejl. Papper kommer från familjerådgivningen. Fin känsla.

Det blev en helveteskväll. Jag var på ett möte på kvällen och Lyckliga Hon tog dottern från aktiviteten och åkte hem till sig. Jag dök upp vid läggdags och vi läste saga tillsammans. Mysigt och fint. Sen var dottern missnöjd eftersom det inte "blev en vanlig nattning". Det blev gråt.

Mamma blev sittande vid köksbordet utanför dörren och efter ett tag hördes dottern gråta. Prestigekampen började.

Mamma: "Berätta vad det är"
Dottern: "Gråt"
Mamma: "Jag kommer om du berättar vad det är"
Dottern: "Hulk"

Volymen höjdes bit för bit och till slut satt en gapande dotter på toaletten och storgrät och mamma satt i köket och sa att hon inte orkar. Jag försökte få kontakt med en dotter som bara ville ha mamma.

Hon har pratat om det i en hel vecka nu att hon saknar mamma. Hon har känt sig ratad av att mamma valde att ha bara pojkarna förra helgen. Dottern artikulerade det denna ledsna helveteskväll: "Jag vill bara ha mamma", "Mamma är dum" och "Jag har saknat mamma".

Hela tiden satt jag och visste vad dottern ville. Höra "Har du saknat mig?" av mamma. Men jag visste också att Lyckliga Hon aldrig skulle säga så.

Det fanns massor av kloka försök från Lyckliga Hon mitt i allt det fruktlösa, jobbiga. Men inget som nådde fram.

Jag gick till Lyckliga Hon och ville visa att vi stöttade varandra i det jobbiga. Hon var sluten och anklagande. "Här hjälper man dig och får bara skit för det". Jag sa att jag tror dottern saknat dig, att det blev konstigt i helgen. Det skulle jag inte sagt.

Hon fräste ur sig ett: "Och du bara skuldbelägger mig". Nej, att berätta om den saknad som dottern artikulerat, berättat om dagligen i en hel vecka, är inte att skuldbelägga. Sen fortsatte hon med: "Det är dina ord som kommer ur hennes mun", "Du vänder mitt barn emot mig" och "Du kan ta ditt barn och åka hem, jag vill inte ha henne här" (till mig). Jag svarade "Vill du verkligen det?" och Hon sa "Nej, det vill jag inte".

I dessa meningar sammanfattades mycket, och inte var det kärlek.

Tids nog fick jag dottern i en kram och kunde ligga en stund bredvid henne i sängen och lugna henne. Det slutade med att hon fick gå och lägga sig bredvid en bängtrött mamma i mammas säng. Jag stoppade om dem bägge och pussade dem godnatt. Jag ska strax lägga mig i dotterns säng hos mamma och läsa. Det blir nog många kapitel.

Det hemskaste skriver jag inte. Det som dottern sa.

Har jag någon roll i det som hände? Ska en förälder resonera om varför barnet är ledsen? Jag borde väl inte gjort det såklart. Men Lyckliga Hon har fel. I våras fanns det ett enstaka tillfälle när jag projicerade min känsla in i dottern om mamma. Men inte längre. Jag säger det korrekta "Jag vet inte" om alla de gånger jag inte vet när eller om Lyckliga Hon ska komma. Jag berättar sällan att jag frågat Lyckliga Hon när hon sagt nej, och svarar att "mamma behöver vara själv" om dottern frågar. Vilket hon gör ofta.

Men jag märker att Lyckliga Hon inte tror mig. Det är tragiskt.

Jag går och lägger mig med minnet av att jag la en extra filt på min frysande fru och gav henne en godnattpuss på kinden och sa "Jag älskar dig" och fick samma tillbaka, för att sedan mötas av dotterns utsträckta händer och en godnattkrampuss.

Stackars Lyckliga Hon. Stackars Dottern. Jag älskar er bägge.

Det finns en sak till att glädjas åt. Jag stod stark ikväll.