Jag vet inte om det var att jag gav henne cred för ärligheten eller vad det var. Men plötsligt vid läggdags efter en rätt vardagstråkig kväll fylld av små missförstånd, tassande, kom något som kan vända det här. En låsning från flera år var plötsligt upplöst.
Utan att landa i självgodhet eller klagande finns det några historieskrivningar som jag inte accepterar som grund för samtalen i relationen. En är att det är jag som klagar och tillför mest negativ energi. Igår vände det.
Historieskrivningen om vem som klagar är nu ömsesidigt överenskommen och i lugn och inte i bitterhet. För några år sen var det definitivt så att jag var mer verbal med mitt missnöje, men också mer optimist och artikulerad med det positiva. Men de senaste åren har frun börjat klaga allt mer och dessutom isolera mig allt mer, men utan ett ökat flöde av något positivt. Hon bara sa "Ja, jag inser det". Så som hon stridit i den frågan och som den låst oss. Fint som fan.
Hon är fortfarande deppig och pessimist och säger sånt som "Jag vet inte hur vi ska kunna", "Jag är så trött" och liknande uppgivenheter. Men hon säger (sa faktiskt det igår) att hon vill det här. Jag måste försöka våga lita där.
Vi var en gång överens om en bra slogan. "Mer bra och mindre dålig." Den är fan inte dum. Vi är sämre mot varandra än mot våra vänner. Bägge två.
Jag tänker i alla fall köra nu.
Jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar