Ett möte, fyllt av rädsla, men ändå ett möte

Lyckliga Hon kom till sängen tydligt nervös. Rörelserna var lite ryckiga. Hon inledde med ett ganska dumt försök att tillskriva mig svartsjuka. Vi la oss nära och hon vred bort huvudet. Efter ett tag kysstes vi med små korn av ömhet men också mycket reserverat pansar. Jag frågade vad det är hon egentligen känner om sin o-lust, och det kom total tystnad. Total.

Ni vet en så lång tystnad så att ”Jag vill skiljas” är ett logiskt svar. Det kom inte, såklart, men det kräver mycket kraft att vänta.

Till slut pratade vi och det är ju så svårt. Det är sån rädsla och sån närhet till irritation och panik hos henne att jag blir utmattad. Det som borde vara så enkelt. Att jag ens öppnar munnen och resonerar eller frågar leder till långa haranger av ord om att jag avbryter. Klagandet på mig är bara en öppen mun bort. Plötsligt kom något som liknade ärlighet med det jag anat. Om det avstängda kalla skyddande.

Hon vågar inte längre släppa mig nära, vågar inte vara ärlig med sig själv, vågar inte vara svag mot mig. Jag greppar mobilen, sitter och känner på ord och fångar min längtan efter ett möte och en ärlighet. Det möte i själar utan vilket vi är ytliga vänner med gemensamma intressen och ett gemensamt barn.

Jag vet inte vad som rör sig i dig och varför du är så rädd för att åter älska och älskas. Men jag förstod igår att det är en lång resa kvar innan vi kan mötas som både svaga och just därför starka bägge två. Mötas som helt ärliga, älskade just för oss själva, och med modet att älska.

Dit vill jag. Det vill jag prata om massor. Ödmjukt och älskande och bortanför bitterhet. Älskar dig

Hon skriver att det inte är långt borta. Optimism är fint. Något kan vara på väg att vända. Vi har nu vid två tillfällen gjort det vi måste. Hon har lämnat sin totala tystnad. Lämnat sina mantran av upprepade skydd och börjat säga ord som betyder. Vi har pratat, börjat försöka förstå vilka vi är just nu men också vad som egentligen hänt. Ingen människa är historielös.

Om jag inte får veta vem Hon är Nu, och vad hon lärt sig av allt som hänt, så vågar jag inte älska jag heller.

Och om inte bägge vågar blir det inget.

Jag är livrädd för att höra på det, för jag vet hur ofta det bara blir att hon anklagar mig för sin egen obalans. Hon är antagligen lika rädd för att höra vad jag har att säga.