Finhöst

Hösten har kommit till min stad, allt enligt definitionen att morgnarna kräver vantar.
Utanför mitt arbetsfönster i en annan stad syns de första små stegen av den korta process som skapandet och bortblåsandet av höstfärger på träden är.
Än så länge är det mest bokar och björkar som börjat gulna.
I solen skiner träden i en så skimrande vacker färgskala att jag bara vill lämna kontoret och springa ut och gå en lång promenad.
Packa varmaste kaffetermosen.
Ta på en lagom tjock jacka.
Trycka ner picknickfilten.
Ta med digitalkameran.
Lägga ner dagboken.
Och sen gå ut och njuta av de fria tankar som tänks i vacker höstmiljö.
Sällan flyger tankar friare.
Sällan är blicken öppnare.
Färgen kan ju vara borta imorgon.

Gärna med Lyckliga Hon.
Höstpromenader är en favorit vi sällan gör.
Som sällan blir.
Som jag tror vi behöver.
Vi behöver allt.
Men inget blir.
Att hålla löven kvar på träden.
Är det vad vi försökt.
Dags att blåsa bort och växa nytt.

Nu ska jag gå på möte.