Förberedd

När jag frågade Lyckliga Hon om hon vill detta, svarade hon "Ja". Hon sa att hon inte sagt något annat. Uppenbarligen betyder mantrat "Jag orkar inte mer" inte vad jag tror.

Då är frågan. Tror jag på henne?

Det ena svaret. Ja. Jag tror hon vill detta i teorin. Hon ser oss som en självklarhet, nånstans. Att hon inser hur mycket gemenskap och vänskap vi delar, och att hon trivs i det. Men snarare med Lyckliga Han - vännen, helt utan relationens och föräldraskapets ömsesidiga ansvarstaganden och vardagliga anpassningar. Men allt det finns ju i ett gemensamt föräldraskap tänker jag. Bara att lära sig leva med. Det som finns i det gemensamma föräldraskapet är också dottern, som agerar som kitt mellan oss. Tar bort förhastade beslut.

Andra svaret. Nej. Förra hösten sa hon fram till dagen innan hon gjorde slut att hon ville detta. Sen ville hon inte och började ljuga om vad hon hade och gjorde. Jag vore en totalt känslomässigt masochistisk människa om jag trodde på henne. Det är inte för att hon pratar med Barista eller åter ska "hitta modet" hos tjejerna. Nix. Det är för att hon ger upp. Hon gör sig maktlös i relationen och säger hela tiden sånt som "Jag orkar inte", "Jag vill inte", "Jag vet inte vad jag ska göra" och annat. Samma uppgivenhet i att se sina möjligheter att göra något. Därför tror jag inte henne.

Eller, tror är fel ord. Jag har alltid handlingsberedskap för hennes nycker och kaotiska beteende. Vilket skapar ett rätt stort lugn i mig, även om jag hellre skulle slippa. Jag har vant mig vid att leva med denna känsla att hon gett upp på relationen, och att saker som bestämts bokas av. Jag vet ju att alla dagar utom en (Undantaget alla hot om att lämna eller ge upp) så har hon inte lämnat. Känslan i mig handlar inte om det. Den främsta orsaken är att hon ser sig som maktlös i att kunna göra relationen bra. Därmed säger hon att allt är mitt ansvar.

Dessa två svar finns ständigt i mig. Jag vill så gärna tro att vi bägge har viljan att gå varandra till mötes och lära oss leva bredvid varandra. Familjerådgivning, såklart. Jag vill komma dit och mötas av ärlighet. Då tror jag det går.

(Vill jag? Ja. Men jag skulle inte fortsatt dejta någon som uppförde sig så mot mig. Konstaterat torrt och med ett leende.)