Lyckliga Hons "Du vänder mitt barn emot mig" var nog det enskilt elakaste min fru någonsin sagt till mig. Maken till förnekande elakhet har hon nog aldrig sagt.
Så, hur reagerade jag? Jag kunde cyklat iväg. Jag kunde sagt "Dra åt helvete", men allt det hade varit att svika både min dotter och min fru. Och jag gör inte så. Jag stöttade igår.
Och idag har jag försökt få kontakt, få gehör för att vi måste samarbeta för dotterns skull. Lägga vårt krig åt sidan för att inte förstöra hennes mående. Inga svar mer än suckande uppgivenheter.
Då vågade jag ta steget. Jag skrev att jag förlåter henne för det elaka hon sa.
Hon svarade att då orkar hon sånt, för hon klarar inte av att ta att jag är missnöjd med henne och känna skuld mot mig.
Inte ett ord om "Förlåt att jag sa så dumt". Inget. Bara ett litet, försynt att hon såg att jag stod stark mitt i det jobbiga.
Så, nu har jag förlåtit mot bättre vetande än en gång. Fast jag vet att hon kommer att anklaga mig lika hutlöst nästa gång samma sak händer. Det är en statistisk sannolikhet byggt på de senaste två årens beteende och samtal. Jag är beredd.
Jag gör det för att jag hoppas hon ska nå ro med sina skulddemoner och sluta kasta över dem på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar