Jag har ibland skrivit om Lyckliga Hons dubbla personlighet.
Hon som resonerar, kan erkänna att hon har fel och försöker mötas som står i motsats till den arga som timmen senare kan säga raka motsatsen. Vad tycker hon? Eller hon som säger en sak tvärsäkert tills dess hon plötsligt tycker motsatsen eller berättar något hon dolt.
Men ironin i dubbla budskap de senaste dagarna slår alla rekord.
Idag, efter en gemensam bussresa.
Jag är inte speciellt pessimistisk om oss.
Och från de senaste dagarna.
Jag är så slut och trött av konflikter att jag inte orkar kämpa mer just nu.
Vet inte vad jag ska göra.
Jag tror tyvärr inte att det går.
Det hade varit lättare att tro på henne om det hade funnits fler optimismer för att uppväga alla pessimismer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hon kanske känner sig fullständigt dränerad och tom men önskar att hon orkade det där du vill att hon ska göra. Jag tror mycket väl att hon kan vilja fortsätta. Se bara på dig själv. Du pratar om att du står på gränsen och att du är så trött på det här, att du inte orkar. Och så säger du att du vill det här.
SvaraRaderaOlika ord, samma vilja, kanske.
Du vill, säger du. Samtidigt som du skäller på henne. Och söndrar än mer. Hon har nog fattat för länge sen att du är väldigt trött på henne. Det läser hon av rätt väl. Det är nog inte för att hon inte har förstått det som hon gör så att du känner dig ännu mer trött. Det är nog snarare en kamp inom henne där hon ska hitta sig själv för sin egen skull och hitta sig själv i en relation tillsammans med dig. Varsam, lyckliga han.
SvaraRaderadet var jag med mantrat som skrev nu, glömde säga det.
SvaraRaderaCaroline och Anonym:
SvaraRaderaUnder de senaste åren och i familjerådgivningen, fick Lyckliga Hon definiera historieskrivningen till att jag var problemet och skulle förändra mig, medan hon var den drabbade som skulle skyddas. Allt, implicit, byggt på att hon var på väg att lämna och jag som ville rädda.
Den tiden är förbi. Ska vi rädda detta måste bägge ta ansvar. Jag kan blunda för skit, ouppfostradhet och allmän jobbighet under kort tid. Men jag gör inte det samtidigt som hon anklagar mig för att vara roten till det onda. Det är vi bägge.
Det finns små små vändningar i hennes språkbruk. Inte minst att hon faktiskt kunde inse att hon klagar snarast mer än jag.
Jag är så varsam jag orkar utan att ge upp mig själv. Jag backar inte från att det i en relation måste finnas ett VI, vilket inte är så självklart när jag ständigt möts av Jag Jag Jag.
Tyvärr drabbas dottern en hel del av Lyckliga Hons ovarsamhet. Det är ett större problem.
Men vänta nu. Om hon anklagar dig och ger dig skulden. Och du tycker det är ett dåligt beteende. Måste du bete dig dåligt tillbaks då och uppmärksamma felen hos henne? Och måste du ta åt dig av anklagelser som du nu vet inte är sanna? Det är förstås inte så lätt när man känner sig oskyldigt anklagad och påminns om att man bara lät de ske förut och att du då kände dig nedtryckt och tog hennes beskyllningar för sanning. Men det var då och inte nu.
SvaraRaderaSom jag ser det så blir det automatiskt en pajkastning som inte leder någonstans.
Och du kan ju bättre än så.
Jag vet att det inte är lätt detta. Men det är ju det som är själva utmaningen. Och er räddning. Vänta inte på att hon ska förändrar sig till det bättre. Gör bara ditt jobb.Ändra fokus från krigsfältet och se din kvinna för det som du beundrar hos henne. Upptäck det på nytt. Varje dag, varje timme, minut, sekund. Det finns faktiskt praktiskt taget alltid något som du kan beundra henne för. Om du öppnar sinnena. Och inte bara det du redan nu gillar hos henne. Utan nya små saker som du varit blind för förut. Träna det. Och om du håller dig på denna positiva sida, ska du se att det smittar av sig på henne tillslut. Det är iallafall vad jag tror.
/Mantratjejen
Ja. Tack för fina kloka ord.
SvaraRaderaGör. Och håller tummar.