Ibland hamnar jag i väldigt jobbiga situationer. Dottern SMS:ar en fråga. "När kommer du pappa?" Utan övriga kommentarer, som svar på ett SMS att jag saknar henne.
Hon är hos mamma. Och jag kan inte svara eftersom jag bestämt mig för att inte tränga mig på, och någon fråga om jag vill komma har inte kommit. Som vanligt alltså. Således: Jag är inte välkommen till Lyckliga Hon.
Jag bestämmer mig för att inte svara på SMS:et. Reda ut det med Lyckliga Hon först.
Då ringer dottern och frågar "När kommer du pappa?" och jag säger "Jag vet inte för ingen har frågat mig.". "Då frågar jag dig nu" svarar dottern, och jag svarar att jag gärna kommer om jag är välkommen, och efter att ha ropat till mamma säger dottern "Mamma pratar med dig om det sen." Och därmed vet jag att jag e g e n t l i g e n inte är välkommen.
Det här är inte bra. Inte bra alls.
Jag tänker inte låtsas mot dottern att jag inte vill träffa henne. Och samtidigt känner jag hur fel det blir. Så jag försöker ge korrekta svar men vet också att det finns bättre lösningar.
Till exempel att ge dottern klara besked om vilka dagar vi träffas och inte. Sluta med det här maktspelet med att inte bjuda in och att säga nej om Hon blir hembjuden till mig. Jag är så trött på det här armbågsavståndet som Lyckliga Hon ständigt ska hålla.
Dottern vantrivs med att inte veta. Tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej det vet du inte!!!!
SvaraRaderaDet kanske kan ställas upp lite sannolikheter kring om du är välkommen eller ej, men du vet inte.
Bli nu lite mer skalman igen Tro bara på sånt du vet.
Huruvida jag vet eller inte r irrelevant. Jag vill vara sann mot min dotter och samtidigt inte bli anklagad för att manipulera dottern.
SvaraRaderaJag vet inte det jag inte vet men vet också att jag ska träda tillbaka för att Hon ska kunna träda fram. När hon inte gör det hamnar dottern lätt emellan.
"Den här veckan är det du och mamma, vi kommer att ses senast på måndag, kanske någon gång under veckan också, men det är inte säkert. På måndag när du och jag ses igen då kan vi kanske läsa boken om Kalle?".
SvaraRaderaInget svårt. Ingen skuld. Inget osant.
Caroline:
SvaraRaderaOm det ändå funnes besked från Lyckliga Hon. Om hon kunde säga hur hon vill ha det. Allt är förlamande tystnad. Hon säger "Jag vill inte skapa drama", men offentliggör sin egen ovilja att träffa mig framför dottern. Skärpning, tycker jag.
Jag ljuger inte för min dotter om att jag vill träffa henne. Punkt! Men utifrån en kompromiss om vad som är bäst för dottern, och vad jag och Lyckliga Hon vill, säger jag lätt det vi enats om.
Så gör väl alla andra familjer? Bestämmer tillsammans, man lägger väl inte alla beslut om hur det ska vara på en person.
Men ni har väl gjort upp om hur hon ska bo? Och under de veckorna tösen är hos sin mamma så är väl det raka beskedet att vi kan längta efter varandra, men vi kommer nog inte att ses. Vi kommer dock att ses när du kommer hem på dagen du kommer hit, för en vecka hos pappa. Det kan man lova.
SvaraRaderaNi har ju bestämt att ni ska bo isär. Det har konsekvenser. Förväntningar skadar inte, men låt henne veta vad hon kan förvänta sig. Att man träffar mamma på mammaveckor och pappa på pappaveckor och ibland händer det att man träffar båda. Längta får man och längta gör man. Det är inget skadligt i sig och vet man exakt när man som senast kommer att ses så ser inte längtan så lång ut.
Ja, om jag och Hon ska sluta vara tillsammans.
SvaraRaderaDottern älskar när vi är tillsammans, säger och kan artikulera det. Hon fattar ju att relationen krånglar och märker mammas distans mot mig.
Vara normala, ha vanliga helger, träffas vore bra för dottern. Vet hon själv. Säger hon. Och hon vet bäst. :-)
alla ungar älskar när deras föräldrar e tillsammans! men nu funkar ju inte de. e det inte bättre me lite raka puckar då, ge henne besked om hon vill ha de. som caroline e inne på. annars kanske hon känner sig som en äktenskapsförmedlare som försöker få er ihop och den rollen ska ungar inte ha.
SvaraRaderaLyssna på Caroline, hon är klok.
SvaraRaderaJag har inga barn. Men har jobbat mycket med barn. Och det är ganska vanligt att föräldrar, i synnerhet separerade/separerande drar in sina barn i sina egna känslokonflikter.
Det går att vara sann mot din dotter utan att du drar henne i ditt känslokaos och era problem. Att du och Lycklga hon inte är överens är eran sak, inte något som dottern ska ta hänsyn till. Om du känner dig som det oälskade offret gentemot Lyckliga Hon och dessutom hyser agg mot hur hon behandlar dig så är det inte dottern som ska dras in i det. Säg bara det du vet. Att ni med all säkerhet kommer att ses då du har din pappavecka/dagar. Din dotter ska inte behöva känna att stackars pappa. Mamma är så dum som inte vill att vi ska träffas. Ditt sätt får dotterna att förstå att enda orsaken till att ni inte träffas beror på Mamman. När det faktiskt är p g a att ni vuxna inte är överens och inte kan mötas i kärlek hur gärna ni än vill. Det är inte bara Lyckliga Hon som gör fel och är skyldig och du gör rätt och är den oskyldige. Det tycker du säkert inte heller, du vet ju att ni båda har en del i era svårigheter att mötas, men det är tyvärr den bilden du ger din dotter. Gör inte det. Fråga dig själv varje gång du ska ge dottern svar. Hur kan jag vara helt uppriktig och sann utan att dra in henne i det som har med Mig och Lyckliga Hons känslor för varandra att göra? /mantratjejen
Men herrejesus. Om det är mammas vecka får du väl stå tillbaka! Du har ju dina veckor. Lägg inte din längtan på dottern och låt henne förmedla den, det är inte rätt mot dottern. Och vad ska du där att göra när det är mammans vecka? Du vill ju att Hon ska umgås och vara nära dotter, ge henne en chans att vara det då. Låt bli att lägga dig i. Det är fult att använda dottern för att ge Hon ELLER dottern dåligt samvete. Som det är nu känner dottern att Pappa är nog ledsen och han vill nog vara med oss. Och så mår hon dåligt. Hon känner att Han vill nog vara med oss nu och så mår Hon dåligt.
SvaraRaderaKan du inte bara fixa dig ett eget liv, något att göra den vecka dottern är hos Hon? Och låta dem vara i fred?
Caroline har så rätt.
Till er alla. Min dotter är en klok, reflekterande tjej som kan artikulera sitt eget bästa och vad hon vill och längtar efter ganska bra. Jag återberättar vad hon säger, och manipulerar henne inte det minsta. Och vad hon vill är absolut inte att mamma och pappa ska vara isär så mycket som möjligt.
SvaraRaderaJag förstår hur nu tänker om att vara isär för att inte riskera att dra in dottern, men det är en balansgång. Det är som att ni glömmer att det inte är slut mellan oss.
Anonym här på slutet:
Men själva min poäng är ju att dottern inte ska dras in i vårt kaos. Det är - om ni litar på mitt omdöme - inte jag som syndar mest nu. I våras gjorde jag fel vid särskilt ett tillfälle. Inte mer. Igår tyckte jag att Lyckliga Hon bara kunde sagt "Såklart pappa ska komma hit ikväll", så hade det blivit väldigt enkelt. Tycker jag. Eftersom jag sedermera kom till LYckliga Hon och inget gräl blev, så...
Caroline och Mantratjejen
Vi har flyttat isär men inte separerat. Och vi vill kämpa för att hitta oss i det här igen. Det gör vi genom att sänka kraven och bara ha lugn vardag. Jag vill ju träffa även pojkarna, eftersom jag älskar och vill vara med dom.
Att agera som att vi separerat vore inte alls bra för dottern just nu. Det är ju inte så att vi grälar. Igår var jag hemma hos Lyckliga Hon och vi hade en helt normal, rätt opretentiös kväll där jag pratade med både pojkar och dotter. Sen blev det samma svårighet att somna för dottern som det är hemma hos Lyckliga Hon oavsett om jag är där eller inte, och till slut låg jag bredvid dottern tills hon somnade. Inga gräl, utan en pappa som stöttade sin fru i det jobbiga och helt utan gräl.
Att träffas såna normala kvällar är vad dottern vill. Hon är klok som tusan den stora tjejej.
Siste anonym.
"stå tillbaka", "fixa dig ett eget liv", "använda dottern för att ge ... dåligt samvete", "låta dem vara ifred".
Spekulerande, kränkande ord, och vad ditt syfte med så kränkande ordval är vet jag inte. Jag är inte det minsta ensam när jag är själv, och är inte rädd för att leva utan Lyckliga Hon. Till skillnad från för ett år sen eller två är jag lugn i mitt eget liv. Men jag vill ge alla chanser att rädda det här eftersom det funnits och finns mycket fint att rädda som vore dumt att ge upp och kasta åt sidan. Det blir inte ett dugg bättre av sånt misstänkliggörande språkbruk.