Krishantering

Apropå att L skrev att något var lurt, kom det ett klokt svar av L.

Då jag också varit utsatt för otrohet förstår jag hur det känns. När någon man litar på har en annan. Sen har jag själv varit otrogen också, och kan även se den sidan av saken. Varför det kan ske. Det är i stort sett alltid något i relationen som är orsaken till otroheten. Enligt mig. Att en är otrogen är oftast bådas fel. Anser jag.

Vi är helt överens. Det är i ett ödmjukt möte mellan bägge parter som man kan gå klokare och starkare ur en kris. Tyvärr har vi gjort misstag förr.

Om vi återvänder till för sju år sen eller nåt, när jag hånglade med vännens fru. Det var jättedumt. Jag skämdes och tog mitt ansvar även om vi inte pratade om det jobbiga. Och vi pratade ännu mindre om vad jag tyckte var jobbigt. Det var först hösten efter frisex-projektet som det ens öppnades en liten dörr på glänt för den frågan. Först då vågade Lyckliga Hon släppa ut sin frustration, delvis berättigat och delvis orättvist. Och först då klarade jag av att skydda mig från det ständigt upprepade skuldbeläggande som Lyckliga Hon körde med och kör med.

Den hösten fanns ett embryo till sådana samtal, en frid i relationen som sedan försvann. Sen förstördes den av svartsjukegrälen om Rocky och sedermera otroheten.

Där kunde det blivit ett möte mellan oss, en ömsesidig lärdom om vad vi bägge inte trivdes med i relation byggt på att vi bägge hade gjort dumma saker och att bägge inte trivdes. Men istället blev det nåt slags förvirrad ny maktbalans där jag blev arg om hon åter försökte skuldbelägga mig om jag ville prata om hur jobbig hon var.

Jag tänker att allt det berodde på att vi inte hade rett ut det som hände många år tidigare. Den bitterheten låg outredd mellan oss. Jag trivdes inte i relationen och hon trivdes inte, och aldrig möttes vi.

Och i den tragiska förvirrade maktbalansen har vi blvit kvar. Förorättad stolthet istället för ödmjukhet. Lyckliga Hons reaktion efter otroheten blev att överfokusera på att jag skulle förstå, vilket gjorde mig förbannad eftersom det gamla jag gjort fortfarande inte var förlåtet av henne. Samt att min svartsjuka också skulle förstås i samma utsträckning.

Jag läser i Tomas Böhms bok och i andra böcker om kriser, och alla skriver samma sak. Den som gjort fel måste stå för det för att kurera frustrationen och ilskan i ett inledande skede. Vad i mig fick mig att göra så? Sedan måste partnern ödmjukt ta emot det förlåtet och förståelsen. Jag ser ditt ansvar och förlåter dig. Varpå en process av ömsesidig förståelse och ärliga samtal tar vid om vad man vill och inte vill i relationen. Vad berodde på mig och vad berodde på dig? Skuldbeläggande av den drabbade förstör processen, halsstarriga krav på mer förlåtelse likaså. Ömsesidig ödmjukhet om den egna rollen är utveckling. Då kan den viktiga frågan komma. Vad vill jag och vem är jag? Vad vill du och vem är du?

Jag uppfattar att mitt fel ligger mest i att ständigt kräva mer ansvar, och hennes i att skuldbelägga tillbaka istället för ta ansvar. Bägge gör det, tror jag, för att slippa konfrontera våra mest pinsamma tankar och sidor.

Vilket innebär att vi håller på att köra iväg den människa vi tycker mest om. Om vi ska rädda detta måste vi föra samtal utan bitterheter om det förflutna som genomsyrar oss bägge. Tror jag. Jag tror vi måste förstå det förflutna och Lyckliga Hon tror att vi absolut inte ska prata om det förflutna.

Det är sådana möten av ödmjuk självkritik som möts av nyfiken förståelse som inte bara gör relationen starkare, utan också gör båda parter starkare. Det är det enda jag vill just nu. Att försöka göra rätt i en krishanteringsprocess den här gången.

Försöka, tänker jag.