tror jag att hon skulle förtrolla mig till en homosexuell kompis som älskade att leka med hennes barn. Riskfri. En intellektuell samtalspartner som ställer frågor, tycker om och bryr sig och som är rolig att dela musikprat och -filer med, eller se filmer eller gå på museum.
Bara en torr insikt som kom över mig. Måttligt upplyftande, men man ska ju inte skämmas över sina tankar.
Vad tror ni läsare? Skulle hon välja att göra mig till gay eller trolla fram sin sexlust? Jag har inte en aning.
Men hon skulle välja konfliktlöshet eller total anpassning framför bägge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hon skulle välja sin sexlust. Det är inte så jävla enkelt som du tror att hitta den. Och det är inte så att man är nöjd när man känner att den saknas men inte dyker upp.
SvaraRaderaOm det är svårt för dig att tygla din lust och kväva den, så är det ännu svårare att vilja hitta sin lust och samtidigt känna sig tvingad att göra det.
Jag tror inte det minsta på att hon vill ha dig som sin gaykompis. Efter vad jag har läst i hennes blogg älskar hon dig, vill leva med dig, men behöver tid att hitta sin lust.
SvaraRaderaKänns som om hon alltid påpekar att hon vill leva med dig, men att det inte alltid är så lätt att lösa alla probelm.
Anonym:
SvaraRaderaSatt i ett stort perspektiv utifrån läget,(De tillfällen min frustation nått henne understiger rejält de gånger jag bemött henne med 100% lyhördhet) har jag inget som helst problem att tygla min lust. Det är så lång tid nu som min lust blivit att ge henne njutning. Min egen lust är att ta vad som kommer, och rent krasst är det ofta inte så mycket. Jag njuter av att ge, tack och lov. Jag gör mig inte till ett offer eftersom jag njuter av att ge. Vilket jag är glad att jag gör. Det är tryggt och avslappnat att ge njutning, enligt mig.
Min sexlust mår som helhet skit, men den kärlek som ligger och väntar på att få komma ut mår inte dåligt. Den delen av min kärlek till Lyckliga Hon är inget problem, om det bara finns en mottagare. Det finns både lyhördhet och ömsinthet i den kärleken. Som hon inte vill ha. Undantaget var i morse då. :-) (Optimist!!!)
Min egen njutning däremot. Om jag går ett och ett halvt år tillbaka i tiden finns det bara ett fåtal tillfällen när jag verkligen njutit fullt ut för egen del. Det blir effekten av att ständigt anpassa sig för hennes skull.
Nån gång, hoppas jag, ska det få bli på riktigt för bägge igen.
L:
Tack för optimismen och stödet. Det är verkligen inget jag märker från Lyckliga Hon att hon älskar mig. Det sägs bara som svar när jag sagt det. Klagomålen och suckarna och missnöjet märker jag, men det är så extremt sällan jag får veta något positivt om mig och så ofta jag får höra hennes pessimism om oss, och får veta alla hinder genom vill-nog-inte-komma-till-dig, kommer-tyvärr-inte-förrän-senare du-kan-gå-hem-nu, eller bara att tiga ihjäl mig vid frågor om boende, barn eller kärlek, att gay-tanken är extremt trovärdig för mig.