Jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan. Nära kronofogden har jag varit, men aldrig någonsin har jag haft med polisen att göra. Jag har gjort saker som kunde renderat mig kontakt med dem, men det är avskrivet som pojkstreck.
Men en gång var det nära, på ett rätt löjligt sätt. Jag var ung, och satt på cykeln på väg till universitetet. Jag genade över en fil för att göra en vänstersväng. En bil bakom mig tutade till på ett otrevligt sätt. Jag slängde bak högernäven och gjorde tecken mot bilen.
Sen såg jag att det var en polisbil. Jag såg deras uppretade ögon (Sant) och cyklade snabbare. Polisbilen svängde efter och jag insåg att dom ville prata med mig. Jag trampade på jättefort och dom närmade sig. En grind räddade mig och jag cyklade hysteriskt fort genom ett sjukhusområde innan jag parkerade cykeln utanför föreläsningslokalen.
Jag brast ut i ett gapskratt. Det fanns just inget annat att göra.
I efterhand har jag funderat på om dom verkligen körde efter mig. Ja, det gjorde dom. Men jag tror att dom skrattade minst lika högt som jag gjorde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar