Till slut gjorde jag det. Sa ifrån. Jag vet hur ofta jag backat undan när Lyckliga Hon blir sitt irriterade jag. Att jag inte står upp för mitt. Så jag skrev att Lyckliga Hon faktiskt är jobbig och att dottern drabbas av hennes oförutsägbarhet.
Idag hade jag helst inte haft med henne hemma hos min syster. Ville vara med människor som bryr sig om hur jag mår. Som inte isolerar och ignorerar och ljuger.
Det pinsamma på bussen. Sen kom ett mejl från Lyckliga Hon. Det påstods svara på sånt jag skrivit. Det skrev bara samma som vanligt. "Jag, jag, jag", "bara dåligt". Samma som alltid.
Nu skrev jag ifrån. Orädd för om hon skullke säga "skilsmässa" direkt. Mest för dotterns skull. Men också för att det inte är nån idé om det är sån här hon vill vara.
Jag är fruktansvärt trött på det här just nu. Trött på att du bara tiger och tystar ner och inte ger besked och sen gör dig maktlös och säger att du inte vet vad du ska göra. Känner för att bara ge upp. Pröva att behandla mig som en vän, se på mig som en ny vän. Gör ett empatiskt rollövertagande och försök ta reda på vad jag känner.
Vill det här, men är mest utmattad nu.
Och som reaktion ett SMS, det första på länge som inte är irriterat eller anklagande. "Sov gott älskade du. Förlåt att jag är så jobbig"
Egentligen vill jag inte träffa henne den här veckan. Jag vill inte träffa henne förrän hon börjar uppföra sig någorlunda vettigt. Förrän hon slutar med "Jag vet inte vad jag ska göra". Men jag inser att för dotterns skull måste vi träffas eftersom Hon är borta även nästa helg.
Mitt svar: "Ja, det är du verkligen. Älskar dig"
Jag tittade på det. Sen skickade jag ett SMS till: "Jag vill bara hitta lite ömsesidig snällhet. Jag vet inte vad du håller på med, vad du tänker. Men jag känner igen dig. Det är inte roliga minnen. Kram, älskade du"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känns som om det hade varit bättre att inte skriva att "ja det är du verkligen" när hon öppnade upp och sa, förlåt att jag är så jobbig...
SvaraRaderaTror inte det kändes så bra för henne att läsa det där, när hon försökte....
Men jag förstår dig samtidigt, varför du skrev så...
"Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest."
SvaraRaderaJag instämmer, men jag har ägnat så mycket tid och kraft i vår relation åt att bli avkrävd förändringar ställd mot hennes grava förnekanden om jobbiga saker hon gör, att jag faktiskt ibland bara vill säga "Ja, du är jobbig".
Hon har varit väldigt ohövlig och en riktigt usel vän senaste veckorna. Sånt som gör att man avbryter en vänskap.
Att konstant ignorera sånt som sägs och skrivs, boka saker och sedan ändra, ja, listan är lång. Och hon går i total förnekelse och tycker att hon inte är jobbig. "Mina vänner tycker ju inte det".
Så när hon skrev det, ville jag faktiskt bara vara stolt.
Det kom självklart inget svar. Inget annat än att jag viker mig platt och tycker att allt är mitt fel ger svar. ;-)
Men jag förstår dig... Det gör jag. Tänkte bara att om du skulle få den rätta effekten, så kanske det inte var optimalt.
SvaraRaderaMen du mmåste ju få vara dig själv!!
I en relaion skall man ju inte behöva förställa sig, eller aggera på ett visst sätt för att uppnå det man vill.
L:
SvaraRaderaFrån mitt perspektiv har hon försökt förändra mig i flera år nu. Delvis har min vilja varit i samma riktning, att bli lugnare och inte lika lättretlig. Men annat är helt enkelt jag. Det är klokt att hon äntligen visar lite ödmjukhet om sin roll i det som inte fungerar. Tack som fan!