Saknad

Nu när vi verkar dela en känsla av att det är fantamej allvar, kris, och bägge kan lämna om vi inte vårdar detta, kan det funka. Då kan man tycka att det är ömtåligt. Att det kanske är läge att bjuda in.

Jag saknar min älskade dotter. Jag hade velat bli tillfrågad om att komma hem och få vara en familj ikväll. Självklart har ingen fråga kommit. Jag kommer i princip bara hem till Lyckliga Hon om jag själv frågat. Men det gör jag inte.

Och om hon frågar sådär sent som hon brukar, framåt fyratiden samma dag, kommer jag att säga nej. Jag accepterar inte längre att vara mannen i byrån som hon kan plocka upp när det behövs.

Men jag saknar min dotter. Jag gillar inte känslan av att jag inte får ha något inflytande över när jag träffar min dotter Lyckliga Hons veckor, trots att vi är ett par. Allt för att Lyckliga Hon känner nån slags jävla panik.

Jag kan inte säga att jag saknar Lyckliga Hon. Hon har varit så bitter och hemsk på slutet att jag alltid är på helspänn för vad skit jag kan komma att få höra. Och samtidigt vet jag att det just nu kan vara annorlunda nu. Samt att vara ifrån varandra är bra.

Men jag kan inte göra något åt att jag saknar min dotter.