***
Jag prövade igår. Försökta säga fina ord. "Hej fina du", "Hej snygging", berättade om varm förälskelsekänsla när jag ligger nära i sängen. För att värma.
Ensamheten i hennes är påtaglig. Hon ger inte.
Ger jag för att få?
***
Hon hotar och jag anpassar mig.
Hon klagar på mig. Tycker jag är hela felet. Trots att hon ljugit, gått bakom ryggen.
Varför hamnar vi alltid här?
Vad är jag ute efter?
Varför låter jag henne göra så?
***
För att jag älskar?
För att jag fortfarande kan bli magisk av att hon kramar mig och viskar "Jag tycker om dig".
För att det känns tomt utan henne.
Men ändå.
***
De gånger hon varit riktigt kärleksfull senaste åren:
När jag hade flirt med Mumindalen och Lyckliga on kom tillbaka, underbar och kärleksfull.
När jag var direkt arg efter otroheten och hon la hela sitt klagande åt sidan och mötte mig.
Verkligen.
Tragiska slutsatser. Ömsesidigt hotande skulle vända relationen.
Jag vägrar.
Om ni bortser från allt ni gjort varandra och gör varandra: står ni ut med varandra?!
SvaraRaderaDu kan inte låta bli att anklaga henne för allt hon gör - men är hon inte sån där då?!
Du pratar om upprepningstvång, vilket är en term jag tycker du ska hålla dig låååångt ifrån. Vill du leva med det då? Kan du älska henne för det? Vill du ha Lyckliga Hon som Lyckliga Hon är och som Lyckliga Hon utvecklas till?
Jag tror att hon arbetar stenhårt på att känna sig bättre och du kan inte rangordna åt henne. Om hon känner att hon behöver bli starkare i sig själv för att hon av en eller annan anledning avvikit från sin egen syn på sig själv, så kan inte du bestämma åt henne att förhållandet är viktigare nu.
Förhållandet kanske inte är alls möjligt så länge hon inte får vara så som hon tänker och med sina principer. Om du låter henne definiera sig själv, så vet du också vem det är som DU ska välja om DU vill leva med. I det kan du inte lägga någon skuld på henne. Du kan bara avgöra att DU inte vill/att DU vill.
Du lägger så stor vikt vid ursäktanden och förlåt men ni måste ha något starkare än det att leva era liv på.
Jag håller med dig. Jag tycker vi bägge går i förnekelse om våra brister och skyller på den andre. Men det blir fel att säga att jag ska ta ställning till om jag vill leva med någon som ljuger och blir arg när jag är ledsen (vilket är verkligheten).
SvaraRaderaMen jag anar/vet ju att hon såklart hatar sig själv för att hon gör så, även om hon säger annorlunda till mig, och just därför reagerar genom att skylla ifrån sig när jag blir ledsen av det. Det är jobbigt när hon faktiskt implicit försvarat både otrohet och lögner.
Och i att försöka förlåta och se hennes sår inuti och våra gemensamma hjulspår, finns framtiden. Inte i att iskallt ta ansvar till den person som är just nu.
Framtiden är inte att ta ställning till att leva med en lögnare eller inte. Människor är kapabla till förändring.
Frågan är hur vi ska mötas runt hur vi ser på oss själva och på varandra och hur det krockar. Familjerådgivning, förstås. Jag ska skriva mina lappar.
"ta ställning till personen", inte ta ansvar.
SvaraRaderaJaha, jag har förstått det som att du anser att hon har ett upprepningstvång i lögnerna och det skulle väl per definition innebär att hon kommer att ljuga igen.
SvaraRaderaNi kanske inte ska ses på ett tag. Några veckor. Månader.
Lyckliga Hon har ju inte varit otrogen mot dig med Barista. Bara varit vän med honom. Jag kan förstå att hon inte vågade berätta för dig då du vad jag förstår ser ett hot i honom som en rival.
SvaraRaderaIbland far vi med lögner, vita lögner, för att vi inte klarar av att anklagas för något vi inte gjort. Hon vet själv att hon bara är vän med Barista. Hon vet i sig själv att du inte behöver oroa dig, men hon vet också att hon inte kan förmedla det till dig. Att du inte skulle känna dig otrygg med det.
Sen tycker jag fortfarande att man skall vara ärlig i en sån här fråga. Men ibland kan ärlighet vara väldigt svårt. Särskilt om man inte orkar ta emot den reaktionen som ärligheten innebär.
På samma spår som L. Kanske läge att tänka att hon sa till dig för att hon tycker ni ska ha ärlighet. Och det är inget brott att vara vän med ett ex väl? Hon har inte knullat utan lov med honom. Ni var inte ihop då.
SvaraRaderaOch nu förvaltar du hennes mod jättedåligt. Man kan se det från flera håll. Du ser det bara från ditt tycka synd om-håll. Offer.
Caroline:
SvaraRaderaJag är säker på att vi bägge har olika upprepningstvång som vi ser till att "utsätta oss för". Att inte känna oss älskade (bägge), att känna oss kritiserade istället för älskade (bägge, varför vi ser till att förtjäna det), och att känna mig på väg att bli övergiven (jag) och att känna sig invaderad och misstänkliggjord (Hon, och där kommer lögnerna in).
Så tänker jag. Lyckliga Hon förnekar begreppet upprepningstvång som begrepp eftersom hon missförstått det som masochism, och inte som det undermedvetnas möjlighet åt oss att bli fria.
Det är en av sakerna som låser möjligheter till kloka samtal. När jag kommer med mina tankar om detta, använder hon härskartekniker och säger "Jag tror inte på det begreppet".
L och Anonym:
SvaraRaderaJag har vare sig skrivit eller till Lyckliga Hon skrivit nånting om otrohet eller nånting. Däremot har jag berättat att det är jobbigt med en partner som ständigt ljuger. Vilket är ett empiriskt faktum, liksom att hon började som nära vän som blev knull förra hösten.
Den som i Lyckliga Hons läge inte kan se det jobbiga för mig i den situationen, tycker jag måste tänka efter fler gånger. Jag har hört hennes ord om "bara vänner" så ofta att jag kräks på dom. Verkligen kräks.
Egentligen är det konstigt. En partner har ljugit om att hon haft kontakt med och träffat ett ex bakom nuvarande partners rygg, och det blir som att det inte är fel. Det är ganska horribelt att upphöja det till allmän lag. "Man ska ljuga för sin partner om kontakter med ett ex." Som tankeexempel.
Det här handlar om hennes konflikträdsla och svårigheter att konstruktivt sätta gränser för sig själv. Hon var feg som fan som sa upp kontakten med honom, och hon var en kärlekslös partner mot mig när jag var ledsen och bidrog därmed till att skapa en så jobbig situation. Det är tragiskt att det blev så. Bägges ansvar. Där har hon något att jobba med. Liksom jag i att lita på henne.
Vi hade behövt en klokare och mer empatisk bearbetning om det jobbiga skit som jag fick utstå vid separationen. Men hon vägrade ha de samtalen, eftersom hon nog skämdes så. Då hade det här varit lugnare. Nu stoppades min ledsenhet bort till det förbjudna, och jag gjorde misstaget att nyförälska mig i henne och höra hennes ord om att hon ville vara sann och ärlig och vara annorlunda.
Just nu försöker jag verkligen acceptera att dom har kontakt, men det är jobbigt när det är jag som är skuldbelagd för att ha gjort fel. Det finns gränser och jag står väldigt nära en just nu.
Jag tror inte bara det är hon som motsätter sig begreppet upprepningstvång så och om det inte leder någon vart tycker jag du ska sluta använda det.
SvaraRaderaMen om hon nu har konfliktrrädsla och svårigheter att sätta gränser för sig själv och feg som fan och kärlekslös partner och en lögnare OCH hon nu försöker rätta till det genom att vara ärlig. Kan du inte ta ett steg bakåt då och med om inte förståelse så acceptans att hon försöker. Du säger ju att du tror på att man kan förändras. Det låter hoppfullt och är säkert sant. Men nu tänker du bara mest på dig själv och hamnar i rädsla och tankar om DÅ och blir ett liten skadad tyck synd om mig- pojke igen och helt blind för hennes försök. Gå och sätt dig i ett hörn och andas ett tag eller räkna till tio innan du går igång med dina draman. Efter tio är det kanske inte lika viktigt att du får rätt till varje pris.
SvaraRaderaMen frågan "Varför döljer du ständigt saker för mig?" ställd till henne och med totalt förbud att ha med mig i svaret (konflikträdsla är ett relationellt begrepp), är faktiskt intressant. För en person som verkligen vill vara litad på är det verkligen kontraproduktivt att ständigt dölja saker. Det är intressant som fenomen eftersom hon ständigt blir irriterad och ledsen för att jag inte litar på henne.
SvaraRaderaKalla det vad ni vill.
Jag skapar draman? Nej. Det är inte jag som i första hand skapar draman eller höjer rösten eller slänger på lurar eller hotar med att slänga ut eller hotar med att inte komma.
Och Anonym. Du har inte en aning om hur ofta jag räknar till tio för att hålla mig lugn mot hennes irriterade röst eller hutlösa anklagelser. Eller hur ofta eller sällan Lyckliga Hon gör det.
Hennes "lugn" är ganska mycket en myt. Lynnig och lättirriterad är lika rimliga beskrivningar på hennes humör. Sen är både hon och jag oftast väldigt lugna.
Tänkte lite att om du behåller lugnet nu, så vågar hon vara ärlig mot dig i fortsättningen....
SvaraRaderaOm du gör en jättestor grej av det här (vilket du kanske har rätt att göra)så kommer det att leda till att hon ännu mindre vågar vara ärlig mot dig i fortsättningen.
Låt henne känna att det går att vara rak och ärlig mot dig, utan att det blir sådana konsekvenser av det att hon inte törs vara ärlig, trots att hon kanske vill.
Bara ett råd i all välmening.
lägg av, du skapar draman precis lika mycket som hon, och precis lika ofta i första hand genom ditt eviga tjatande och frågande. oavsett hur du vill rättfärdiga det. Att skapa draman behöver inte tillskrivas den som lever ut höggljutt bara. Du skapar draman på ditt sätt och du gör det både i första hand och i andra hand. Och nu skyller du dessutom ifrån dig. Precis som du säger att hon gör. Du gör det minst lika mycket och ofta och varken mindre eller färre gånger. ingen av er är bättre eller sämre än den andre så lägg ner det där. fjantigt och sandlådenivå
SvaraRaderaL:
SvaraRaderaJag förstår hur du tänker, men det tar emot i det bära-någon-annans-skit-genom-att-anpassa-sig-till-den-tänkandet. Den som gjort fel måste i alla fall visa en reflektion om varför det hände som tar ansvar och inte kör undanflykter.
Det har hon inte gjort.
Jag har försökt tänka så här för att lära av misstag. Både efter otroheten och efter krisen i våras när hon ljög om Barista, pendlade hon schizofrent mellan att trösta och att anklaga mig. I våras väldigt lite tröst och mycket anklagelser men om en mindre viktig fråga. För att kunna gå vidare tillsammans kan inte konflikten ha slutat i besvikelse och bitterhet. Som i våras, eftersom vi bägge var besvikna efter den krisen.
Ledsenhet och rädsla hos en partner kan aldrig bemötas med skäll. Det är ett förtroende Lyckliga Hon måste bygga upp genom att visa något annat.
Men jag försöker. Som fan. Men jag känner tyvärr inte att hon ens försöker. Tyvärr som fan.
Den siste anonym:
SvaraRaderaJag blir så glad av kommentarer som tycker att vi bägge gör samma fel. Utan såna insikter kommer vi aldrig vidare. Läs mina brev till henne för att se att det är vad jag skriver.
Om vi bägge tänker "Mitt ansvar att skärpa mig", löser vi detta. Annars inte.
Jo, men du fokuserar ju för mycket på vad HON gör för fel och vad HON inte skärper sig i. Varför då? Du vet ju redan om hennes svagheter. Det är ju inget nytt att hetsa upp sig för ännu en gång. Eller gå igång på. Det är fullständigt onödigt och leder varken dig eller er två vidare. I nästan alla dina senaste blogginlägg upprepar du dig om och om igen vad hon fortfarande gör för fel, "nu gör hon det igen" och om vad hon gjorde då och att hon måste lära sig än ditt och än datt om ni ska kunna fungera ihop igen.
SvaraRaderaOm du nu måste gå utanför dig själv och rikta ditt fokus mot någon annan så tänk om du bara kunde fokusera på vad som är bra. vilka framsteg hon gör. då blev det kanhända inte så många blogginlägg. Men jag tror det skulle lätta upp din irritation och besvikelse och jag tror du indirekt skulle visa mer kärlek då.
ja, hon kanske inte ser din längtan nu för att hon är för upptagen med sitt arbete med sig själv mmm vardagsstress, men du uppmärksammar inte henne för hennes framsteg utan har lättare att se felen och bli drastiskt och kalla det att hon återigen är en lögnare, en smitare. Till vad nytta är dessa känslosamma anklagelseutbrott? hur ont det än gör? Va? Om det är i skrift eller direkt till henne eller indirekt med illa behärskat lugn. Till vems nytta? henne? blir hon klokare och duktigare av det? Dig ? Känner du dig mer tillfredsställd av det?
nej, skulle inte tro det.ödmjukhet inför hennes svagheter och dina. hur smärtsamt det än är.
jag har ett förslag till dig, ett mantra: Lyckliga hon gör det allra bästa hon kan även om det blir tokigt, hon är bra, alltid.
och det gör du och är med.
Och ni älskar varandra.
Jättefina mantran. Och för sig själv måste man ha ödmjukheten sett till sitt eget tidigare liv att inte vara självgod. Då stagnerar man i utvecklingen mot att bli en ansvarstagande människa. Det är det jag försöker säga både till mig själv och till Lyckliga Hon.
SvaraRaderaJag är så glad att jag inte lever med dig, för du upprepar dig så jävla mycket om dina ord ansvar och hudlöshet och bestämmer därmed vad Hon ska göra. Varför har du ett stört behov av att hon ska säga att hon gör fel? Ska ni inte leva bredvid varandra?! Som ni är? Eller måste hon bli dig innan hon duger?
SvaraRaderaOch så tycker du att du är så god och säger bara att det är kärlek om hon gråter.
Det var ett vackert och väldigt tänkbart mantra du fick.
SvaraRaderaTänk på att ditt sätt inte är det bästa för henne. Låt henne blomma nu om hon behöver det. Du har kanske haft din tid för utrymme/kommer få din tid för utrymme. Bjud henne att bli hel, i sin takt. Inte din. Om ni löser det här kommer du få dina ursäkter och erkännanden om tillkortakommanden. Men när ni är såriga och elaka mot varandra - tvinga inte. Det leder. Ingenstans.
Caroline:
SvaraRaderaJa, det var fint. Jag försöker.
Det är ännu finare om bägge tar ett sånt mantra på allvar.
Det andra förhållningssättet är att hon tagit för mycket utrymme under lång tid och att det är jag som borde få bjudas att bli hel nu.
Det är inte lätt att stoppa undan sig själv.
Jag vill också slippa bli tvingad/hotad/ställd inför eviga ultimatum.
Jag måste fundera ordentligt på om det finns något Lyckliga Han kvar. Jag vill må bra och inte ha förhållningssättet att stå ut.
Anonym:
SvaraRaderaVad jag sagt är att Lyckliga Hon varit så skyddad bakom masker, så distanserad i vårt samtalande att det bara varit när hon gråter som jag mött en Hon som var på riktigt. Inget om kärlek.
Om att leva ihop. Det är ett samarbete.
Jag förstår inte alla jävla kommentatorer som går på Lyckliga Han för att han ska anpassa sig och förlåta och lära sig att stå ut med henne. Gå några år i mockasinerna hos en som drabbats av otrohet eller lögner. Kom tillbaka så kommer orden att vara helt annorlunda.
SvaraRaderaIbland har jag funderat på att det är Lyckliga Hons vänner som skäller på dig eller att det är människor som själva ljugit och varit otrogna och försöker rena sig själva bara för att hennes beteende i någon mån är begripligt om än inte förlåtligt.
Stå på dig om att ni måste hjälpas åt! Det är fan inte du som ska anpassa dig till hennes kränkningar.
Anonym som kom med mantrat och som inget annat sagt efter det. Det r ä c k er med att du koncentrerar dig på att DU inte stagnerar i utvecklingen och blir självgod. Låt henne ta sitt ansvar. Även om hon inte tar det. Eller tar det på det sätt som du vill. DU är inte hennes uppfostrare eller lärare. Ju mer du håller på så, för att du kanske så innerligt önskar att hon vore annorlunda och till det bättre, ju längre kommer du ifrån dig själv och stannar i din egen utveckling och blir just så självgod som du inte vill bli. Resultatet blir att du kränker henne och dömer ut hennes utveckling vare sig du tycker det eller inte. Och detta är du blind för. Det är lite sorgligt. Eftersom du ju inte vill vara sån och du vill väl. MEn vem som helst skulle slå bakut om ngn annan kom och lade sig i ens utveckling. Du skulle förmodligen inte göra så mot ngn annan vän men just att ni lever ett intimt liv ihop och har gjort länge raderar kanske ut den respekten.
SvaraRaderaAnonym:
SvaraRaderaVi har i vissa fall för mycket raderat ut gränsen mellan oss. Men de saker som gjorts för att bevaka gränsen har kränkt.
Jag ska göra mitt. Och hon sitt. Bägge står vid gränsen nu. Det är allvar.
Jag mejlade henne att det var bra att hon berättat. Då kom svaret att det var ett beröm hon egentligen kanske förtjänade. Det var sant, och det var fint av oss bägge två att skriva så.
Den enda man kan förändra är sig själv.
Men älska är ett verb.
Kloka ord här på slutet.
SvaraRaderaFunderar på en sak. Tycker man ska vända på könsrollerna här. En man som gjort och gör all den skit som Lyckliga Hon gör, skulle aldrig ha drabbats av allt detta överslätande.
Jag brukar ha rätt bra stilkänsla för när jag känner igen någons språk. Det är någon anonym, du som skrivit flera gånger här på slutet. Jag känner igen ditt sätt att skriva från andra ställen än här på bloggen. Det bara skriker i mig att jag läst snarlikt förr. I mejl. Men jag har ofta fel.
SvaraRadera