Dottern har "scenskräck", och gör en stor grej av denna rädsla. "Jag är till och med blyg inför klassen". Hon vill inte börja i fotboll eller gymnastik eftersom "andra tittar när jag gör saker". Jag berättar om att jag var likadan när jag var liten. Om alla gånger jag fick hjärtklappning, svettades, trodde att alla skulle skratta. Men också om gånger jag vågade prata, att det som fick mig ur blygheten (Den tynger mig fortfarande, men jag vågar.) var att våga räcka upp händer, spela teater, bli patrulledare i scouterna. Sånt. Jag vågade i allt utom ta kontakt med tjejer.
Den som gömmer sig bakom sina problem kan aldrig utmana och komma förbi. Men det var mycket andtäppa och svettdroppar på vägen. Men väldigt få uppfyllda farhågor.
Jag tror vår relation är likadan. Vi har scenskräck.
Frun lever i en förvirring om vad hon vill. Jag också.
Att träffas mycket är mysigt, är att våga, är att bevisa att vi är fina. Att vi Är. Kan. I vardagslunken kan vi rätt bra. När vi träffas hela helger, har gäster, handlar tillsammans, städar hemma hos varandra, gör saker ihop. Liv.
Men risken är att det blir fel, att vi går och blänger eller än värre, grälar. Eller att bli anklagad för att förstöra den fina stämningen hemma hos henne och liknande. Då är det bättre att inte träffas. Landa i sig. Längta.
Vi resonerade om hur vi ska göra och jag föreslog att vi skulle våga. Hon sa ett tveksamt ja, men jag vet inte vad hon egentligen vill. Jag vet inte vad jag vill heller.
Vi har det ganska svårt att ha det roligt nu. Delvis stress på jobb som vi inte öppnar oss om. Men vi misstänker. Tystnad och bokläsning tolkas som surhet, glädje och prat blir att "ta över".
Vi visar att klassen faktiskt skrattar åt oss när vi öppnar munnen.
Då är det inte lätt att våga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj, jag har först nu hittat hit och läst bakåt. Hej på dig igen.
SvaraRaderaVet du, jag tänker mycket på det där med tillit. Du pratar mycket om hur svårt det är att ha den, och hur mycket gammalt skräp ligger och spökar. I mitt liv har jag hela tiden återkommit till att tillit är något man själv väljer. Något som inte ska "förtjänas", utan något som ges för att man tror på det. Och får man sin tillit bruten, handlar det sällan om att den andre kan laga åt en. Man måste utvärdera sin egen känsla och skada, välja själv om man klarar att ge, återigen, eller om man inte klarar det utan såret är för stort. Och då ska man lämna.
Jag hoppas ni löser det, men ni måste nog bägge börja mer i er själva och mindre i vad den andre borde eller inte borde. Att välja på egen hand och sedan utvärdera hur det gick, utan försäkringar från varann. De funkar ju ändå inte, det borde ni veta vid det här laget. Ni kan fråga varann tusen gånger vad ni vill, och försöka förändra är bra, men det är vad ni faktiskt GÖR och väljer att göra som visar var ni står här och nu. Det vet ni ju bägge.
Välkommen åter!
SvaraRaderaJa. Det vet jag.
Ett problem är dottern i första hand och pojkarna i andra. Är man ensam så är det lätt att bryta upp eller experimentera med pauser och annat för att hitta tillbaka. Men en dotter som redan mår sämre och är klängigare på grund av rädslan för att mamma ska lämna och vi ska bråka, kommer att drabbas än mer om vi gör hennes liv oförutsägbart och kaotiskt.
Ur det åtagandet för en barns bästa finns ett gemensamt ansvar som gör beslutet att lämna mer komplicerat. Det innebär att beslut som "träffas inte på några månader" eller "träffas inte på en vecka", inte riktigt fungerar.
Jag har ett fokus nu. Försöker verkligen vara jag nu.