Städmusik

Jag städar till Kents Du och jag döden.

Plockar upp skräp och småsaker till Den döda vinkeln.
Dammsuger till Palace and main.
Vattnar blommor till Mannen i vita hatten.
Flow.

Tankar flyger om hur olika allt är jag är, mot gymnasiet. Då, krama en kudde. Nu, lukta på en tröja.

Jag minns allt som naglarna mot glas 
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt 
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns 
Att det är långt hem 
Snart finns det inga tårar kvar 
De var våra att ge vem som helst
Antligen 
De är de dyrbaraste smycken vi har 
Så be aldrig om ursäkt igen 
Äntligen 
Sätter du själv dina gränser 

Lättare att vara mig själv idag. Mycket.