Bevaka min tystnad

Jag kan inte hjälpa att jag återvänder till den där fredagen. Att det fick så oändligt stora proportioner och uppgivenhet för Lyckliga Hon att vi grälade. Jag menar, hon har grälat mig med konstant från augusti till början av oktober, i nåt slags bemärkelse. Straffat mig, isolerat, inte svarat på tilltal och andra saker som inte går att upphöja till allmänna regler i en relation. Tvärtom.

Men jag funderar på vad jag kunde gjort annorlunda. Funderingen som föddes av att kombinera en Lyckliga Hon som hade tappat det där gladare, mer förväntansfulla om oss med att jag fick veta att hon hade mer kontakt med Barista. Jag menar, jag vet ju hur missnöjd hon är med mig, och att hon vill att jag ska bli någon annan. Det visar hon ju hela tiden, och det gör ju ont även om jag tänker att jag är bra som jag är.

Jag borde hållit käft. Det är så många gånger som hon bara tigit och vänt ryggen till och stängt sig. Hon hade reagerat men jag borde bara svarat "Jag vill inte prata". Mitt problem var att jag var sugen på närhet för att få bevis för att hon var närvarande och inte avstängd. Jag borde stoppat det åt sidan.

Jag ska också ta mitt upprepningstvång på allvar. Att jag "vill" befinna mig i ett läge där jag är oönskad och förlorar jämförelser. Hemska tanke, men självklart är det så. Jag har mina tydliga aningar om varför och hur jag borde hantera det klokare. Men det får jag återkomma till.

Nu ska jag hålla käft och spela rollen som mig själv, i väntan på att verkligen få vara mig själv.

Ingen väg framåt

Lugnt med en kopp te i handen. Jag inser torrt efter fredagens gräl och hennes oresonliga ilska och hennes barnsliga bestraffning på lördagen.

Jag orkar inte det här.
Jag orkar inte leva med en person som måste ha rätt.
Som om hon gjort fel förnekar och förnekar.
Som höjer rösten för ingenting.
Som tjurar i flera dygn.
"Jag gör inte slut, men..."
Det eviga hotet.
Som kräver att jag ska glömma allt hon gjort.
Men själv drar upp saker jag gjorde för tolv år sen.
Som förklaring till att hon sårar mig nu.

Andra kanske kan.

Alltså är frågorna.
Har jag en förvriden syn på henne?
Vill hon något annorlunda?
Kan hon?

Kan jag?

Den som straffar - straffar hårt

En mening i Tomas Böhms "Kärleksrelationen" har etsat sig fast i mig. Under avsnittet om att projicera svårigheterna på den andre står:

Men ytterligare ett skäl är säkert den skuldbeläggande och därmed anklagande uppfostran vi oftast utsatts för själva. Vi har lärt oss att fråga "vems fel det är" istället för "hur kan vi gemensamt förstå det här" och därmed lärt oss själva att ungås med andra som i en rättegång Dessutom blir vi känsliga för att själva bli ännu mer anklagande, därför kastar vi tillbaka med ännu större styrka än förut. "Jag har fått ta emot nog i mina dar, nu är det din tur".

Jag är inte förbi rättegångstänkandet, att tänka vems "fel" det är, men det är sällan. När något blir fel mellan mig och Lyckliga Hon ser jag alltid det som att vi gemensamt misslyckats och att vi gemensamt har att försöka förstå varför det hände.

Vi grälade i fredags. Det hela började med att vi låg i sängen och pratade. Det var relationsproblem för vänner hit och dit. Barista bland annat, som snart är singel. Det var första gången sen lögnerna som hon berättat om Barista, och det väckte tankar. Jag låg lite stel och grubblade. Då kom ett:
- Det är uppenbart att du blev illa till mods av att jag berättade om Barista. Vi enas om att jag ska avdramatisera honom genom att berätta, men du blir uppenbart illa berörd.

Jag berättade att det väckte tankar, och rev upp jobbiga minnen av all skit hon gjort runt honom. Jag kommenterade lite förvånad att dom uppenbarligen hade tät kontakt (För några veckor sen satte hon honom långt ner i rangordning över viktiga vänner.) Det blev totalt fel med en Lycklig Hon som var högljudd och anklagande om att jag insinuerade (vilket jag inte gjorde) och anklagade (vilket jag inte heller gjorde). Det blev ett hemskt samtal där jag ett tag såg mig som från en övervakningskamera och undrade varför jag sa som jag gjorde. I positiv bemärkelse försökte jag fundera över i vilken utsträckning Hon verkligen lärt sig av sina misstag, i negativ bemärkelse var jag bara gnällig.

Det hela slutade med att jag bad om ursäkt för det jag gjorde fel, men att hon sagt massor som gjorde mig ledsen, men Hon var helt besatt av att allt var mitt fel.

Jag kan förstå min reaktion. Jag var sjuk och trött. Lyckliga Hon hade under veckan levererat några jobbiga klagomål och jobbighetsanklagelser mot mig som hon inte ens kunde minnas. Sån som hon bara är utan att vara medveten om det och sen förnekar. Jag var dessutom sjuk och trött. Man ska inte prata allvar då.

Sen på lördagen skulle jag straffas. Lyckliga Hon gick runt sur som ättika, isolerade, väste, och straffade mig på ett faktiskt ganska barnsligt sätt. Det tog säkert fyra, fem timmar innan vi närmade oss något som var normalt. Tack och lov märkte inte dottern nåt, utan hon var lugnare och mer självständig än på länge. Älskade dottern.

Jag tror Tomas Böhm har något viktigt att säga. När det blir ett gräl där bägge gör den andre ledsen är det otroligt korkat att kriga för "Det var du som började", istället för att förstå det som hände. Jag har gjort det mycket, men i princip slutat. Jag väste inte ur mig något om att om Hon bara inte varit otrogen, lämnat mig eller ljugit alla gånger så hade det här grälet inte ens kunnat bli. Jag gör inte så längre.

Jag vill inte leva med en människa som har så svårt att ta ansvar för att ha gjort fel, och som är så besatt av att felet måste vara mitt. Det är en av mina centrala delar att ta med till familjerådgivningen. Om vi nånsin kommer dit.

Drömmar

Det är märkligt det här med drömmar.
Meningen.
Ett förhållande behöver drömmar.
Är väl självklar?

Men drömmare...
Är inte det definitionen på en som inte ser Nuet?
Som längtar efter Sen.

Drömmar kan bli ett stort Sen.
Sen ska vi få det bra.
Till semestern.
När mitt jobbiga är över.
När fan och hans mormor.
Då kanske.

Jag har levt i mycket Sen och lite drömmar.

Det kan bli fel.
Men felet har inte med drömmen att göra.
Felet är om man inte är i nuet, inte ser dagen, inte lever.

Drömmen är en gemensam framtid.

Utan gemensam framtid.
Delade drömmar.
Tror jag en relation dör.

När Lyckliga Hon tittar på lägenheter på nätet.
Drömmer vi tillsammans igen.
Det behövs.

Att vara sig själv i sex

Wow, vi hade sex härom kvällen. Två månaders helcelibat och ett halvårs halvcelibat av Frun. Jag ska vara jättenöjd, sväva på rosa moln och så. Och det gör jag. Den ena delen av mig. En romantisk, generös, villkorslös jag. Den som älskar att ge njutning. Som älskar så in i varje por av mig att se Lyckliga Hon glad, njutande, och med öppna ögon njuta.

Det fick jag ju se och känna. Sexet var som tonårssex. Lyckliga Hon var som en livrädd människa som försöker övertala sig om att det inte är farligt. Massor av gränser mellan sex och ömhet dök på lustdödande sätt. Men det fanns också närvaro och öppna ögon. Och vad som såg ut som stor njutning av henne, efterlängtad och fin. Men också en del slutna ögon och en vägran att röra mig som är så avtändande. Min sexlust är så sargad och obalanserad att min egen njutning var ganska torftig. Jag är van att bara fokusera på henne.

Men det finns en annan jag också. Jag. En som vill bli sedd och bekräftad som kropp, som vill slappna av och göra exakt som jag vill, inspirerad i stunden och inte ständigt behöva tolka varje sak som sker eftersom det så lätt blir fel. Den jag blir avtänd av att vara osynliggjord som sexuell människa, och det är en del av min brist på njutning.

Jag tror det handlar om två saker. Den första är att känna mig sedd för mig, inte för vad jag gör. Att bli rörd, smekt, tittad på, är att känna mig sedd. Vägrar Hon röra eller smeka gör hon mig osynlig. Samma känsla får jag av att Hon ovillkorligt ger mig och njuter av att ge. Det var inte mycket av det.

Den andra biten handlar om att söka sig in i de sexualitetens delar som fångar känslan i personligheten, känslan i relationen. Tillit är ordet. Jag längtar så efter den underbara känsla där jag är jag och där jag vet. Inte behöver tänka. Där inte skapade gränser mellan sex och ömhet kväver njutningen, när slickande avfärdas med "Nej, jag vill ha dig nära".

Min sexlust och min sexualitet har varit så ensam så länge att jag inte vet vem jag är. Tyvärr är jag inte speciellt optimistisk med en partner som så länge satt upp hinder och levt i det förflutna, och som inte ställer frågan vad jag vill. Det lämnar mig att stoppa mig åt sidan och leva i nuet.

Det är fint att vara nöjd med det som är. Men ännu finare att känna att man är sig själv fullt ut. Jag hoppas.

Färdig. Nästan.

Det har varit väldigt stökigt hemma hos mig. Bortrest och sjuk förklarar den senaste veckan. Men också en långvarig råttan-på-repet-passivitet. Det är en lång historia som fångar den där känslan av att inte göra något "än, eftersom...". Jag ska förklara.

Det hela började med att mina böcker inte riktigt fick plats. När jag sen köpte nya böcker fick de ännu mindre plats. Det låg böcker lite överallt och tyngde både själ och hyllor. Samtidigt längtade jag efter bra plats för inom-räckhåll-böcker som ordböcker, uppslagsverk med mera.

Fundera.
Aha, en liten Stringhylla på väggen ovanför fåtöljerna.
Bokplats.
Inom-räckhåll-böcker-plats.
Men dyr.
Långt grubbel.
Beställa.
Vänta några veckor.
Kommit.
Sjuk, krasslig, uppbokad.
Åka buss och hämta.
Borrmaskinen kass.
Lyckliga Hons borrmaskin är utmärkt.
Hyllan uppe.

Det där var mer än två månader av "sen"-mentalitet med ordningen villkorad mot hyllan. Dags att göra verklighet av visionen. Böckerna kom in, men just inget hände. Jobb, resor, hemma hos Lyckliga Hon, sjukdom.

Men plötsligt en dag hemma med sjukt barn och en halvsjuk jag.

Råttan på repet blev av.
Utrymmen tömdes på sina sista böcker.
Ytan på en låg vägghylla har nu månadsmagasin överst.
TV-bänken är helt ren.
Ljusstakar står på hyllan.

Lyckliga Hon kom hit. Förvånad men glad.

Och min lägenhet är mer så som jag vill. Nu återstår bara fixa garderober, spackla lite, måla lite.

Och den stora. Sortera om böckerna i bokhyllorna mer rejält. Måste bara komma på hur först...

Trivs.

Insikt: Jag gjorde mig till ett offer för att hyllan fanns på väggen. Å andra sidan har jag ju plats nu. Så, ett offer med goda argument...

Längta utan oro

Lugn inuti där jag går hemma med sjuk dotter och grubblar på om hon eller jag har svininfluensan.

I mig finns en längtan. Lyckliga Hon ska komma hit ikväll och jag har vågat säga det till dottern. Det har varit så många "kanske" förut, så många gånger jag inte vågat berätta.

Men nu vet jag att hon kommer.

Vet att hon också vill.
Också längtar.

Och samtidigt kan jag känna att ännu en kväll själv vore skönt.

Skön känsla.

Låg puls, och primalt

En helg har förflutit. Småkrassligt men ömsint, barnbråkigt men lugnt.


Dottern bråkade vid läggdags bägge kvällarna. Det handlade om att göra sig till ett offer om att vi inte sagt till om klockan, tiden, nattningstiden, någon av kvällarna. Det ledde inte till pinsamma skuldbelägganden av mig. Dottern lugnade sig, kom till ro och nattades och sov gott.

Men en tråkig sak hände ena kvällen när dottern bråkade. Lyckliga Hon blev sitt kalla jag. Hon som inte vågar älska, inte vågar vara svag, inte vågar leva i gemenskap. Hon suckade ur sig en massa "Jag förlorar all energi", "Jag vill inte ha nån jävla kram" och sånt. Inte för att jag gjort något fel utan för att hon blir sån när hon utsätts för stress.

Sen satt hon i fåtöljen och var uppenbart obalanserad. Det lugnade sig, och det ändå ganska väntade hände på lördagen att vi hade sex. Ja, jag återkommer tukk det.

Jag funderar på vad som händer med henne och hur jag förhåller mig till det. Vare sig hon blir frusen, stressad, hungrig, trött eller pressad, så tappar hon all fernissa. Hon stänger sig som en mussla mot mig och kan liksom inte göra saker tillsammans. Hon säger sårande saker och krigar mot mig när vi borde hålla sams. Det är så primalt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Jag försöker vara vanlig, trevlig och inte skuldbelägga henne för att hon blir otrevlig.

Men det skrämmer mig när hon blir sån. Jag gillar det verkligen inte. Jag tycker att hålla nere sitt känslospel när något känns jobbigt inuti är något man måste jobba på, inte ta ut frustrationer på andra. För det tycker jag att hon gör. Hon har säkert en helt annan uppfattning.

Rädd

På konferens i en annan stad. Fin konferensmiddag, trevligt folk att prata med. Mest jobb.

Och sen en promenad till hotellet runt den stora parken och förbi fotbollsarenan.

Jag tittade på karta och konstaterade att det var kortast att gå genom parken. Men för att inte gå fel valde jag att gå i utkanten av parken. Jag tittade in mot parkens träd och buskar och det såg lite läskigt ut. Jag gick in vid ett tillfälle eftersom det var bra lyktor där inne i parken, och trottoaren var rätt tråkig. Jag sökte lite känsla.

Jag fick känsla. Rädsla.

Jag blev rädd och började titta mig omkring. Inte för att jag förväntade mig att någon skulle hoppa fram, men hjärnan skapar det den inte kan se.

Jag gick ut till trottoaren igen.

En stund senare genade jag ändå genom parken. Från bokarna ramlade kottar ner till marken, men det som var idylliskt naturljud i en tyst stad blev mest skrämmande.

Inget hände. Oftast gör det inte det.

Annat

Jag sitter i Lyckliga Hons soffa och skriver på hennes dator. Jag hör hennes lugna röst från dotterns rum och vet att dottern kommer att somna som vanligt eftersom allt var som vanligt i uppladdningen till nattning. Jag hör en av pojkarna riva ner något (ett glas?) i golvet.

Denna plötsliga och så välkomna ro i den del av själen som vill ha en fungerande relation vilar lugnt, som en spinnande katt.

Det ger tid att tänka på annat.

Som att jag hittade en gammal kartong Havrefras i ett skåp hemma. Inte sega, inte knapriga, utan lite för gamla. Ja, ni vet.

Jag hittade tre paket av samma bröd (Lingongrova fyi) i frysen. När vare sig jag eller dottern äter mackor går det åt få mackor. Det är som Hon säger: "Här är det mer av, ja jag trodde jag hade, nej det hade jag inte."

Vad jag försöker säga är att jag saknar hushållsgetter hemma. Två stycken som i rimliga doser äter helt rent så att det ges möjlighet för annat att växa upp.

Det är helt rätt att börja tänka samboende igen. Jag vill ha valfriheten att äta flera sorters flingor, men äter dem inte tillräckligt ofta. Sönerna kan äta rent. Men samtidigt vill jag ju veta at sakerna finns. Hos mig finns glassen i frysen om inte jag ätit upp den. Dottern frågar, frun frågar. Det är inte enkelt det där.

Mest dråpligt men lite på allvar.

Själva lugnet i relationsdelen av själen är däremot gravallvarlig i sitt spinnande. Andra delar av hjärnan undrar över vad det beror på. Som att Hon idag sa att hon inte haft kontakt med en speciell vän på tre veckor. Att Hon har det jättejobbigt med sin mamma och verkligen behöver den vän som vet mest och stöttat bäst. Sånt tål ju också att tänka på. Förstås.

Höstoro och framtid

Äntligen
Lugn
Insikt
Jag är inte ute efter Henne.
Underbart.
Kanske kan vi få lugn, vardag, mötas, prata
Annat, sen

Men tankarna
Det bipolära
På två dagar
från kall och lättirriterad
till ömsint och glad
Från armbågar till läppar och tunga

Feberyra?
Eftertanke?
Argument från mig?
Så lite jag att hon längtade?
Att handla hennes mat?


Från illa omtyckt
till älskad
på två dagar
kräver väl en del förklaringar.
Stora förändringar kräver många förklaringar?

(Ja, jag kan bara se vad hon gör.)

Men vad vill jag förklara?
Att hon inte tyckte om?
Eller att hon började igen?

Det är en sak som återkommer hela tiden.

Hösten.
Nej fel.
Efter sommaren.
Det händer alltid efter sommaren.
Kris efter kris efter kris.
Irritationen, kriget, isoleringen.

Sommaren som kväver henne.
All gemenskap
Jag
Barn
Får henne att kriga mot mig.
För sig.

Måste det alltid bli så?

Är lösningen att vi aldrig kan bo ihop?
Aldrig kan tillbringa mer än bråkdelar av semestern tillsammans?
Eller finns det lösningar som grundas i henne?
För att Hon är sån.

Jag funderar mycket på det.
Om det är så.
Ska vara så

Boende

Jag glömde skriva en sak. En av de saker som fått Lyckliga Hon att gå ut i att tysta ihjäl mig har varit boende. Om jag någon gång nämnt att jag vill bo ihop på sikt, därför att särboendet skapar så mycket jobbiga konflikter och osäkerheter, så blir det jobbigt.

Men nu i helgen kom ett ofrågat "ja ja ja" om att bo ihop.

Och hon hade till och med kollat lägenheter på Hemhet.

Nej, inget är klart, men det känns som att det kan gå nu.

Vanligt, som i kärlek

Det är så mycket känslor att jag inte kan fånga dem i ord, och samtidigt så självklart att så få ord behövs. En reflektion är ordet vanligt. I Lyckliga Hons term, och anammad av även mig, har det kommit att bli "så bra vi kan ha det just nu". Vänskapsumgänge utan gräl. Vana, men inte mer.

En helg hemma hos Lyckliga Hon. Och allt har bara varit. Efter hennes tjurighet för att jag kom för sent har det varit utan fel. Bara vanligt. Inte anspänt vanligt utan ömsint vanligt. Slippa märka att man misslyckas. Vanligt, men kärlek.

Bägge småkrassliga, Hon mer än jag. Dobidoo med dottern, filt på mig, småprat, hångel (för första gången på över en månad), ömhet, en sovande krasslig Lyckliga Hon, jag har gjort hennes ärenden, stoppat om henne, spelat mobilspel, handlat mat åt henne, lagat mat, legat under en filt och frusit medan hon lagat mat. Varit.

Jag har känt mig önskad och omtyckt för första gången på väldigt länge.

Jag hittar inte riktigt ord, jag försöker förstå varför. Visst fanns det några mer öppna mejl veckan innan. Visst. Men framför allt var det en helg där vi träffades. Där hon inte planerade för att slippa. Jag vet ju vem jag är, och när jag blir sedd som det blir jag ännu finare.

Avslutar med några verkliga ord från Lyckliga Hon, skrivet just när jag åkt hem till mitt för att packa ihop allt inför morgondagens uppbokade jobbdag:

Jag älskar dig!

Ville bara ha dig kvar, ville inte att du skulle gå nånstans alls. Bara stanna här hos mig. Och så skäms jag och känner mig klängig. Som jag inte vill vara. Men jag vill vara med dig. Vill bo ihop. Vet att det är långt borta i tid och att mycket ska funka innan, men vill det.

Bara så du vet.

Omtyckt?

Ett slutet brev till Lyckliga Hon.

Älskade Du!

Du skriver att du vill ha lugn och vill känna dig omtyckt.

Som om jag inte vill ha lugn. Hur förstör jag lugnet nu? Jo, genom att stå upp för min definition av lugn. Allt lugn som du förstör. Skapas lugn genom att behandla sin partner som den desperate längst ner i vänskapsrangordningen? Genom att vara oförutsägbar och ständigt ändra planering och ständigt skriva sånt som "Jag orkar inte med dig", men utan att hänvisa till annat än vad du känner. Genom att allt diffust klagande om hur jobbig jag är? Genom att ständigt anklaga mig för att skuldbelägga eller kräva, när allt du beskriver är vad Du känner, men frågar inte vad jag tycker. Eller när du bara är på dåligt humör när jag kommer till dig.

Lugn är att tycka om i handling. Våga längta och visa denna längtan. Våga förlåta. Sånt är lugn.

Du vill känna dig omtyckt. Det du inte verkar förstå är att om du varit en dejt hade jag kastat dig på sophögen för länge sen. Du behandlar mig som skit och är på alla observerbara sätt helt ointresserad av mig och vad jag vill. Ingen relation hade blivit av. Du har - i klartext - varit jobbig på gränsen till odräglig nu ett tag.

Men jag är här. Ganska lugn. Vågar skriva om framtid och längtan.

Varför vill jag träffas? Varför skriver jag om längtan? Varför förlåter jag lögner och direkt påmigtrampande beteenden?

För att jag tycker om dig. Du är så in i helvete omtyckt varje gång du bara undviker att trampa på mig. För att mitt i allt jobbigt ser jag på dig med mer värme än ilska och irritation. Med mer förlåtande än hämndbeteende.

Just därför.

Du är jobbig nu, men jag tycker om dig ändå. För att kärlek som vågar tro att det är jag och du är kärlek som är på riktigt.

Är det svar på frågan om du är omtyckt? Så där i grunden, liksom.

Bara sådär

Jag och frun har inte träffats sen söndag eftermiddag. I måndags behövde hon tid för sig själv och två dagar har jag varit bortrest. Jag hade frågat och i söndags aviserade hon gärna träffades på torsdagkvällen.

Jag hade bestämt mig för att spela det där spelet som hon vill spela och inte fråga henne. Men jag hann inte ens börja förrän hon ojade sig över att hon var trött och längtade hem till sängen. Och därmed hade hon sagt att hon inte vill träffas ikväll. Inte rakt ut utan genom att säga att hon ska nåt annat.

Jag förstår mig faktiskt inte på hur hon kommunicerar. Hon skriver att "vi ska vara vårt bästa", "Vara som vi är mot andra" för att det ska bli bra. Hon har uppenbarligen vänner som gillar sånt.

Jag hade tydligen totalt fel när jag tolkade helgen som att nåt nytt kanske föddes, nåt lugnt.

Min mammas sämsta sidor

Låg självkänsla.

Skuldmagnet som ständigt visar att hon tar på sig skuld även när det inte sägs.

Slänger ur sig skuldbelägganden både ofta och gärna.

Känslomässigt inkontinent på ett lynnigt sätt, och klagar ur sig sina bävanden och missnöjen.

Blir efter för mycket umgänge jättegrinig och utåtagerande, men får hon bara ett antal timmars paus för sig själv är hon väldigt varm och trevlig.

Usel lyssnare.

Blir lätt kvar i missförstånd från förr om hur "någon är" och tar gärna upp dem trots att de reds ut.

Nuet
Jag är väldigt fri från att ta åt mig av skuldbelägganden och är inte längre rädd att säga ifrån. Det finns en del som skaver, men det är mindre saker än förr.

Tyvärr får jag uppleva för mycket av jobbiga känslolägen från barndom och tonår med en annan mig närstående kvinna. Vilket är dumt. Några borde jag sett när vi träffades, men andra likheter har verkligen smugit sig på under senare år.

Kärlek

Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. (Wikipedia)

Vi har haft en fin helg med min mamma och min pappa. Både inomhus- och utomhusaktiviteter med vi, de och dottern. Lugnt och konfliktlöst, men med stora avstånd emellan oss. Försöker jag krypa nära kryper Lyckliga Hon bort i sängen, hamnar vi nära varandra i en soffa ser hon till att få dottern i knät eller bredvid som skydd. Dottern, som är klängig som fasen på mamma, känns ibland som att hon används som sköld mot mig.

Vänta nu. Jag skrev "vi". Det har varit så mycket paranoida språkgranskningar det senaste halvåret från Lyckliga Hon att jag till och med reagerar själv när jag skrivit "vi". Enligt Lyckliga Hon ska man nog skriva "jag och Hon", eller nånting. Ett "Vi" har för henne blivit något som ska undvikas, minimeras. Något man ska veta att det finns, att vi ska lita på att vi är ett par, men vi ska leva separata liv. Jag och Du, men inget Vi. Så har hon agerat. Sådan är hon just nu, och så försvarar hon som princip för en relation.

Andningskutym skrev en klok sak i en kommentar. "Om man vill leva i kärlek, alltså inte passion, och ha ett förhållande, då måste man sätta sin partners lycka jämsides med och t o m före sin egen." Det är helt i enlighet med min syn på kärlek som en ovillkorlig vilja att ge. Och en fin relation där bägge vågar ge, även autonomi. Inte växa ihop, men också ha något gemensamt.

Jag vet inte vad hon e g e n t l i g e n tycker. Men enligt Lyckliga Hon just nu ska det inte finnas såna delar mellan oss. Inget givande. Att ens nämna såna tankegångar som exakt lika kloka som den kloka "Ta ansvar för sitt eget mående", och "Ha varsitt liv", får henne att bara tystna eller bli arg.

Om jag ödmjukt får göra en reflektion kan jag tycka att hennes jag jag jag-ideologi i synen på relationen varit ett misslyckande. Åtminstone från min utsiktspunkt.

Blir som Hon, tyvärr

Vi ska resa bort över helgen. Eftersom Lyckliga Hon fortfarande rätt ofta har håret stående rätt ut av att bara vara nära mig, och att jag får blåmärken av hennes armbågar under nätterna, känns det sådär. Jag skulle hellre ha velat vara med människor som tycker om mig i helgen, men nu ville Lyckliga Hon åka med, och hon får väl visa om hon kan vara trevlig. Upp till bevis.

Tyvärr är det förknippat med trista minnen att resa till min familj. Lyckliga Hon isolerar mig, håller sig undan, och är helt besatt av sin mobil. Det har varit än Barista, än Genus, än Rocky, beroende på när vi varit där. Disharmoni och håret rätt ut.

Det vill säga, sån hon är just nu. Det känns sådär.

Jag skrev lite om detta till henne, och eftersom hon direkt tystnade med svar på mejlet, förstod jag att hon hade panik/var sur/uppgiven/besviken. Säkert är bloggen redan ute om det.

Och jag inser att jag gör exakt som Hon. Hon har nu i flera år alltid villkorat när vi ska träffas. "Du är välkommen om det inte blir tjafs", Du är välkommen om du ditten eller datten, fast mest inte ditten eller datten. Alla dessa implicita hot har varit en så central del av hennes varande mot mig under senaste åren. Och jag hatar det.

Nu händer två saker när jag gör exakt som Hon så länge gjort.

Ett. Hon hatar det. Hon hatar när jag visar farhågor eller skriver saker som "om du kan uppföra dig som en som tycker om mig" (vilket är exakt citat från vad Hon skrivit förut). Men jag får inte.

Två. Jag hatar när jag blir som Hon. Jag hatar relationen när umgänget blir till implicita hot om att lämna/hämnas/isolera. Straffjädern är ständigt spänd och jag vill inte ha en sån relation byggd på hot, även om hon vill det.

Exakt samma händer när jag talar om hennes projekt att förändra mig till en annan människa istället för att ställa frågan om hon tycker om den jag ÄR. Hon tiger och blir arg och börjar skriva om att leva i Nuet. Hela hennes stress av mig och försvunna sexlust till mig förklaras konstant med hur jag varit förut.

Nu och Då. Samma måste gälla för bägge.

Spinner i fåtöljen

Sitter som en trött nöjd katt i en skön fåtölj och tittar på utsikten. Det bor ett lugn i mig. Jag tänker på sånt jag mått bra av senaste dagarna.

Att ha fixat den där stora jobbkonferensen med alla föreläsare.
Att det blev bra.
Att se och höra jobbarkompisarnas glada nyfikenhet över de bra föreläsarna.
Att hälsa på trevliga föreläsare och få en halv headhunt.
Att en tjänst ska utlysas.
Dottern, alltid denna dotter.
Att klokt ha pratat med dottern om det jobbiga när vi tvingas ligga bredvid henne när hon ska sova eftersom mamma inte kan prata med henne utan att återuppväcka kriget.
Att känna att jag slappnar av även om allt fint uteblir.
Att slippa hutlös kritik.
Att få höra ordet "snällt".
Tårarna, hudlösa, lugna.
Att se fram emot en helg med min fina släkt.
Att ha ätit storbulle med dottern.
Att ha tränat några gånger och känna att det är kul.
Mejla med Mumindalen.
Fikafråga från Humlan.
Syrran, Svågern och flickorna.
Hon, lite, just nu, lite.