Men ytterligare ett skäl är säkert den skuldbeläggande och därmed anklagande uppfostran vi oftast utsatts för själva. Vi har lärt oss att fråga "vems fel det är" istället för "hur kan vi gemensamt förstå det här" och därmed lärt oss själva att ungås med andra som i en rättegång Dessutom blir vi känsliga för att själva bli ännu mer anklagande, därför kastar vi tillbaka med ännu större styrka än förut. "Jag har fått ta emot nog i mina dar, nu är det din tur".Jag är inte förbi rättegångstänkandet, att tänka vems "fel" det är, men det är sällan. När något blir fel mellan mig och Lyckliga Hon ser jag alltid det som att vi gemensamt misslyckats och att vi gemensamt har att försöka förstå varför det hände.
Vi grälade i fredags. Det hela började med att vi låg i sängen och pratade. Det var relationsproblem för vänner hit och dit. Barista bland annat, som snart är singel. Det var första gången sen lögnerna som hon berättat om Barista, och det väckte tankar. Jag låg lite stel och grubblade. Då kom ett:
- Det är uppenbart att du blev illa till mods av att jag berättade om Barista. Vi enas om att jag ska avdramatisera honom genom att berätta, men du blir uppenbart illa berörd.
Jag berättade att det väckte tankar, och rev upp jobbiga minnen av all skit hon gjort runt honom. Jag kommenterade lite förvånad att dom uppenbarligen hade tät kontakt (För några veckor sen satte hon honom långt ner i rangordning över viktiga vänner.) Det blev totalt fel med en Lycklig Hon som var högljudd och anklagande om att jag insinuerade (vilket jag inte gjorde) och anklagade (vilket jag inte heller gjorde). Det blev ett hemskt samtal där jag ett tag såg mig som från en övervakningskamera och undrade varför jag sa som jag gjorde. I positiv bemärkelse försökte jag fundera över i vilken utsträckning Hon verkligen lärt sig av sina misstag, i negativ bemärkelse var jag bara gnällig.
Det hela slutade med att jag bad om ursäkt för det jag gjorde fel, men att hon sagt massor som gjorde mig ledsen, men Hon var helt besatt av att allt var mitt fel.
Jag kan förstå min reaktion. Jag var sjuk och trött. Lyckliga Hon hade under veckan levererat några jobbiga klagomål och jobbighetsanklagelser mot mig som hon inte ens kunde minnas. Sån som hon bara är utan att vara medveten om det och sen förnekar. Jag var dessutom sjuk och trött. Man ska inte prata allvar då.
Sen på lördagen skulle jag straffas. Lyckliga Hon gick runt sur som ättika, isolerade, väste, och straffade mig på ett faktiskt ganska barnsligt sätt. Det tog säkert fyra, fem timmar innan vi närmade oss något som var normalt. Tack och lov märkte inte dottern nåt, utan hon var lugnare och mer självständig än på länge. Älskade dottern.
Jag tror Tomas Böhm har något viktigt att säga. När det blir ett gräl där bägge gör den andre ledsen är det otroligt korkat att kriga för "Det var du som började", istället för att förstå det som hände. Jag har gjort det mycket, men i princip slutat. Jag väste inte ur mig något om att om Hon bara inte varit otrogen, lämnat mig eller ljugit alla gånger så hade det här grälet inte ens kunnat bli. Jag gör inte så längre.
Jag vill inte leva med en människa som har så svårt att ta ansvar för att ha gjort fel, och som är så besatt av att felet måste vara mitt. Det är en av mina centrala delar att ta med till familjerådgivningen. Om vi nånsin kommer dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar