Lugnt med en kopp te i handen. Jag inser torrt efter fredagens gräl och hennes oresonliga ilska och hennes barnsliga bestraffning på lördagen.
Jag orkar inte det här.
Jag orkar inte leva med en person som måste ha rätt.
Som om hon gjort fel förnekar och förnekar.
Som höjer rösten för ingenting.
Som tjurar i flera dygn.
"Jag gör inte slut, men..."
Det eviga hotet.
Som kräver att jag ska glömma allt hon gjort.
Men själv drar upp saker jag gjorde för tolv år sen.
Som förklaring till att hon sårar mig nu.
Andra kanske kan.
Alltså är frågorna.
Har jag en förvriden syn på henne?
Vill hon något annorlunda?
Kan hon?
Kan jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror ni båda kan, men jag tror den läkande tiden är längre än ni vill tro.
SvaraRaderaJag är inne i en liknande process i mitt eget liv. I mitt fall är jag att likna med Lyckliga Hon. Jag älskar min man, vill leva med honom, men klarar inte av hans tjat. Ju mer han tjatar och "jagar" mig, desto längre bort från honom glider jag.
Jag känner igen er relation i vår. Men vi bor ihop, och det kanske blir lugnare då eftersom man vet var man har den andre och inte behöver undra så mycket.
Kanske måste ni båda två ta ett kliv tillbaka och inte vara så intensiva i att lösa allt nu med en gång? Ni kanske måste låta det vara väldigt lugnt ett bra tag. Jag tror inte det går att älta det gamla om man skall kunna fortsätta på nytt.
Du vet vad Hon har gjort för fel, och Hon vet vad hon har gjort för fel.
Detsamma gäller dig.
Kräv inte fler erkännanden. Gräv ner det gamla och tvinga er att gå vidare som om det aldrig har hänt.
Tänk också på att det ni gav er in i, att ha andra, det är som gjort för problem och de som klarar av det är få.
Det är lätt att få känslor för andra när man är så intim.
Försök att förlåta och inse att det ni gav er in i var dåligt för just ert förhållande, men att ni nu skall reparera er.
Några reflektioner.
SvaraRaderaJa, förlåta tar tid. Men är det jag som förlåtit minst? För en dryg månad sen använde Hon det jag gjorde för tolv år sen som urskuldande för vad hon gjort nu? Det funkar inte när hon gömmer sig bakom mitt och kräver att jag ska glömma direkt.
Jag krävde inga erkännanden, jag ville bara inte slippa få höra att hennes lögner eller otrohet var mitt fel.
Jag håller inte med om att det är jag som tjatar nu. Senaste tiden tycker jag att det är Hon som klagat mest, skapat mest drama och försökt förändra mig. Jag ska ta ansvar för mig och mitt, men jag vänder mig mot din beskrivning.
En dipp i månaden av mig, mot hennes isoleranden och vägran att svara på tilltal Med Mera, varenda vecka, mest varje dag. Vem skapar drama?
Hon har klarat av att manipulera in mig i skyldigfållan så länge och göra sig till offret, vars dåliga egentligen beror på mig. Men det funkar inte längre.
Jag hade kunnat fräsa ur mig "om du inte ljugit och lämnat mig så..." i fredags, men det gjorde jag inte. Jag grubblade högt och var ledsen och pratade mest om de ord jag förbjöds att säga i våras när det var jobbigt då. Tyvärr är jag rädd för att hon kommer att göra samma skäll-på-den-ledsne-mannen-grej om jag blir ledsen igen. Det var vad samtalet handlade om. Hon har ännu att visa motsatsen i den frågan.