Låg puls, och primalt

En helg har förflutit. Småkrassligt men ömsint, barnbråkigt men lugnt.


Dottern bråkade vid läggdags bägge kvällarna. Det handlade om att göra sig till ett offer om att vi inte sagt till om klockan, tiden, nattningstiden, någon av kvällarna. Det ledde inte till pinsamma skuldbelägganden av mig. Dottern lugnade sig, kom till ro och nattades och sov gott.

Men en tråkig sak hände ena kvällen när dottern bråkade. Lyckliga Hon blev sitt kalla jag. Hon som inte vågar älska, inte vågar vara svag, inte vågar leva i gemenskap. Hon suckade ur sig en massa "Jag förlorar all energi", "Jag vill inte ha nån jävla kram" och sånt. Inte för att jag gjort något fel utan för att hon blir sån när hon utsätts för stress.

Sen satt hon i fåtöljen och var uppenbart obalanserad. Det lugnade sig, och det ändå ganska väntade hände på lördagen att vi hade sex. Ja, jag återkommer tukk det.

Jag funderar på vad som händer med henne och hur jag förhåller mig till det. Vare sig hon blir frusen, stressad, hungrig, trött eller pressad, så tappar hon all fernissa. Hon stänger sig som en mussla mot mig och kan liksom inte göra saker tillsammans. Hon säger sårande saker och krigar mot mig när vi borde hålla sams. Det är så primalt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Jag försöker vara vanlig, trevlig och inte skuldbelägga henne för att hon blir otrevlig.

Men det skrämmer mig när hon blir sån. Jag gillar det verkligen inte. Jag tycker att hålla nere sitt känslospel när något känns jobbigt inuti är något man måste jobba på, inte ta ut frustrationer på andra. För det tycker jag att hon gör. Hon har säkert en helt annan uppfattning.