Omtyckt?

Ett slutet brev till Lyckliga Hon.

Älskade Du!

Du skriver att du vill ha lugn och vill känna dig omtyckt.

Som om jag inte vill ha lugn. Hur förstör jag lugnet nu? Jo, genom att stå upp för min definition av lugn. Allt lugn som du förstör. Skapas lugn genom att behandla sin partner som den desperate längst ner i vänskapsrangordningen? Genom att vara oförutsägbar och ständigt ändra planering och ständigt skriva sånt som "Jag orkar inte med dig", men utan att hänvisa till annat än vad du känner. Genom att allt diffust klagande om hur jobbig jag är? Genom att ständigt anklaga mig för att skuldbelägga eller kräva, när allt du beskriver är vad Du känner, men frågar inte vad jag tycker. Eller när du bara är på dåligt humör när jag kommer till dig.

Lugn är att tycka om i handling. Våga längta och visa denna längtan. Våga förlåta. Sånt är lugn.

Du vill känna dig omtyckt. Det du inte verkar förstå är att om du varit en dejt hade jag kastat dig på sophögen för länge sen. Du behandlar mig som skit och är på alla observerbara sätt helt ointresserad av mig och vad jag vill. Ingen relation hade blivit av. Du har - i klartext - varit jobbig på gränsen till odräglig nu ett tag.

Men jag är här. Ganska lugn. Vågar skriva om framtid och längtan.

Varför vill jag träffas? Varför skriver jag om längtan? Varför förlåter jag lögner och direkt påmigtrampande beteenden?

För att jag tycker om dig. Du är så in i helvete omtyckt varje gång du bara undviker att trampa på mig. För att mitt i allt jobbigt ser jag på dig med mer värme än ilska och irritation. Med mer förlåtande än hämndbeteende.

Just därför.

Du är jobbig nu, men jag tycker om dig ändå. För att kärlek som vågar tro att det är jag och du är kärlek som är på riktigt.

Är det svar på frågan om du är omtyckt? Så där i grunden, liksom.