Vanligt, som i kärlek

Det är så mycket känslor att jag inte kan fånga dem i ord, och samtidigt så självklart att så få ord behövs. En reflektion är ordet vanligt. I Lyckliga Hons term, och anammad av även mig, har det kommit att bli "så bra vi kan ha det just nu". Vänskapsumgänge utan gräl. Vana, men inte mer.

En helg hemma hos Lyckliga Hon. Och allt har bara varit. Efter hennes tjurighet för att jag kom för sent har det varit utan fel. Bara vanligt. Inte anspänt vanligt utan ömsint vanligt. Slippa märka att man misslyckas. Vanligt, men kärlek.

Bägge småkrassliga, Hon mer än jag. Dobidoo med dottern, filt på mig, småprat, hångel (för första gången på över en månad), ömhet, en sovande krasslig Lyckliga Hon, jag har gjort hennes ärenden, stoppat om henne, spelat mobilspel, handlat mat åt henne, lagat mat, legat under en filt och frusit medan hon lagat mat. Varit.

Jag har känt mig önskad och omtyckt för första gången på väldigt länge.

Jag hittar inte riktigt ord, jag försöker förstå varför. Visst fanns det några mer öppna mejl veckan innan. Visst. Men framför allt var det en helg där vi träffades. Där hon inte planerade för att slippa. Jag vet ju vem jag är, och när jag blir sedd som det blir jag ännu finare.

Avslutar med några verkliga ord från Lyckliga Hon, skrivet just när jag åkt hem till mitt för att packa ihop allt inför morgondagens uppbokade jobbdag:

Jag älskar dig!

Ville bara ha dig kvar, ville inte att du skulle gå nånstans alls. Bara stanna här hos mig. Och så skäms jag och känner mig klängig. Som jag inte vill vara. Men jag vill vara med dig. Vill bo ihop. Vet att det är långt borta i tid och att mycket ska funka innan, men vill det.

Bara så du vet.