Det måste ju ha varit en fin helg när jag skulle vilja ta helgen som en bruksanvisning för mitt eget liv. Eller Vårt liv, rättare sagt. Vi.
I fredags var det från min sida spända förväntningar. Lyckliga Hon hade aviserat att Hon kommit till insikter och insett att Hon hämnats på mig. När dottern och kompisen somnat började vi prata. Och där jag trodde att även kriget i år sorterades in under kriget mot mig (i syfte att få mig att känna att hon är ett halvt ben utanför relationen), så hade jag fel. Istället började hon ösa ur sig om hur dum jag var för och att hon inte riktigt förstod det då.
Sen fortsatte vi. Timme efter timme av sävlig ledsenhet, ärliga ord om den andres dumheter i det förflutna. Rätt pinsamt då och då. Men med en intressant notering. Vi blev inte arga. (Jo, Hon körde sedvanligt "Det är ingen idé", men i princip inte.)
Och när vi kunde vakna på morgonen och jag redde ut hennes mest pinsamma missförstånd (där tio försök kvällen innan inte lyckades), så var allt lugnt och som vanligt. Det var ingen finsk stämning, inget surt, utan bara fint som vanligt. Vi konstaterade lugnt att vi var rätt pinsamma. Inget skuldundvikandekastande. Det var ett rätt kasst samtal som rensade luften. Helt enkelt.
Och det är rätt skönt att göra bort sig kollektivt och ha förlåtit det direkt.
På lördag morgon fick vi till och med ett gapskratt åt ett skämt om en purjolök och "Ja, den behöver rakas, men annars". Sånt lättar stämning när skämt brukar leda till sura bitterheter.
Lördagen var vi på fest, och Frun somnade i sängen med kläder på och den där småfulla looken när man somnar som ett kryss liggande över hela sängen. Jag fick av henne kläderna till slut. Synd att skrynkla finklänningen.
Och sen i söndags morse med en sovande dotter, vågade jag. Ett finger, en hand, och där låg jag och kände att hon reagerade, rent elektriskt helt tyst och jag märkte att hon svarade. I sömnen. Och sömn ljuger inte. Så när hon vaknade var fortsättningen alldeles självklar och liggande på sidan var vi alldeles flyga-en-bit-över-madrassen-färdiga några minuter innan dottern vaknade.
Sen hade vi en fin dag med träning för dotter och mig, god mat och glögg hemma hos Humlan.
Och livet bara liksom Är. Kärleksfullt, bekräftat. Prat om flyttihop. Prat om jobb. Skratt. Roliga historier. Allt har liksom varit lyckat. Från bussbyten till vädret till kryddningen av maten.
Har jag blivit en idiot? Nejdå. Det finns en del saker. Som i vilken ordning man säger saker. Och varför Hon måste tycka att allt annat än Rocky alltid är mest mitt fel. Skit samma just nu. Copy - paste till 89 års ålder, så är jag lycklig.
söndag 29 november 2009
fredag 27 november 2009
Diagramkul med Meat loaf
För en som i jobbet stöter på diagram som oftast är aptråkiga, skrattar jag både högt och hjärtligt åt det här diagrammet. Diagramhumor av bästa sort.Låten är förstås "fantastisk", men med väldigt mycket extra grädde. Man får passa på det mentala kolestorolvärdet.
Citat som vill framåt
Nej, jag tror inte Hon försöker luras. Ord från Lyckliga Hon, från ett mejl och ett SMS.
Jag längtar efter en fredagskväll hemma hos dig! Ska bli mysigt! :) Vi kan väl prata mer i lugn och ro då, om det du skrev.
Jag är ovan. Jag har väntat så länge på att hon ska kunna skriva så. Och så händer det nu. Det är märkligt hur saker kan hända inuti skallen när något händer hastigt.
Inser saker hela tiden nu, så mycket som faller på plats. Om hur ledsen jag var under många år och att jag velat straffa dig för det. Jag fick aldrig ur mig det då. Bland annat. Känns som vi kan prata om det nu äntligen.
Ja, jag vet att det skrivits så här förut. Jag vet. Men då har hon samtidigt varit arg. Och skyllt ifrån sig.
Det finns något i tonen mellan oss nu som vill förstå.
Som vill förlåta.
Om inte annat tror jag på en fin kväll. Så som kvällarna varit senaste veckan.
Jag längtar efter en fredagskväll hemma hos dig! Ska bli mysigt! :) Vi kan väl prata mer i lugn och ro då, om det du skrev.
Jag är ovan. Jag har väntat så länge på att hon ska kunna skriva så. Och så händer det nu. Det är märkligt hur saker kan hända inuti skallen när något händer hastigt.
Inser saker hela tiden nu, så mycket som faller på plats. Om hur ledsen jag var under många år och att jag velat straffa dig för det. Jag fick aldrig ur mig det då. Bland annat. Känns som vi kan prata om det nu äntligen.
Ja, jag vet att det skrivits så här förut. Jag vet. Men då har hon samtidigt varit arg. Och skyllt ifrån sig.
Det finns något i tonen mellan oss nu som vill förstå.
Som vill förlåta.
Om inte annat tror jag på en fin kväll. Så som kvällarna varit senaste veckan.
Faller på plats I
Nånting händer mellan mig och Hon, och jag vet inte vad det är. Men trots att det som hände nu kunde lett till att det tog slut så verkar det ha skapat eftertanke hos oss bägge. Jag funderar mycket på varför Lyckliga Hon äntligen kan prata om vad hon gjorde med Rocky och varför och inte bara bli sur eller irriterad.
Jag har slängt ur en tanke till henne att det beror på att hon bara var besatt av att sluta känna skuld. Det enklaste sättet var att lasta över skulden på mig. Det gör ondare att konfrontera sina egna tillkortakommanden och egoismer. Samma med skulden hon lär ha känt runt att hon lämnade mig och åter visade det otåliga, uppmärksamhetssökande och gick in i dejtandet med Barista. Och sen ljög hon om sin kontakt med Barista.
Jag vet hur jag själv varit. Det är vid tillfällen när jag haft något att dölja som irritationen och motanklagelserna haglat från mig. Att någon har rätt om dig gör ondast. Tanken jag slängt ur mig är att Lyckliga Hon varit exakt likadan.
Och att det är därför Hon inte skäller nu. För att Hon inte döljer något. Och för att hon äntligen vet att Hon kan motstå frestelsen i att åtrå eller få uppmärksamhet, och därför litar på sig själv.
De tankarna har jag slängt ur mig och sagt. Så var det för mig. Kan det ha varit så för dig?
Jag har slängt ur en tanke till henne att det beror på att hon bara var besatt av att sluta känna skuld. Det enklaste sättet var att lasta över skulden på mig. Det gör ondare att konfrontera sina egna tillkortakommanden och egoismer. Samma med skulden hon lär ha känt runt att hon lämnade mig och åter visade det otåliga, uppmärksamhetssökande och gick in i dejtandet med Barista. Och sen ljög hon om sin kontakt med Barista.
Jag vet hur jag själv varit. Det är vid tillfällen när jag haft något att dölja som irritationen och motanklagelserna haglat från mig. Att någon har rätt om dig gör ondast. Tanken jag slängt ur mig är att Lyckliga Hon varit exakt likadan.
Och att det är därför Hon inte skäller nu. För att Hon inte döljer något. Och för att hon äntligen vet att Hon kan motstå frestelsen i att åtrå eller få uppmärksamhet, och därför litar på sig själv.
De tankarna har jag slängt ur mig och sagt. Så var det för mig. Kan det ha varit så för dig?
torsdag 26 november 2009
Irritation
Och höjd röst.
Tänker på hur ofta jag varit sån.
Och varför.
Hur ofta jag höjt rösten.
För att lätta min skuldbörda.
För vad jag kände
tänkte
dolde.
Och lugnet nu.
Som en varm eftertanke att somna till.
Tänker på hur ofta jag varit sån.
Och varför.
Hur ofta jag höjt rösten.
För att lätta min skuldbörda.
För vad jag kände
tänkte
dolde.
Och lugnet nu.
Som en varm eftertanke att somna till.
Vardag
Hjälpa till att laga mat hos Henne.
Prata med pojkar.
Bli utelåst på balkongen när jag hängde upp ljusslinga.
Hota med att nypa av en pelargon för att komma in igen.
Somna bredvid Lyckliga Hon.
Massera hennes onda nacke.
Orolig nattsömn av henne.
Massera nacken igen.
Ta en kopp kaffe tillsammans.
Åka buss tillsammans.
Åka buss igen tillsammans hem.
En kopp the hemma hos mig.
Ett intellektuellt samtal mittemellan bägges jobb.
Ståpäls i hjärnan.
En sak slår mig.
Det är vardag och lugnt.
Trots.
Mitt i att jag inser att det kan ta slut.
Allt detta lugn.
Utan "Vet inte".
Men jag funderar.
Varför behövde hon kriga så i maj, juni, juli, augusti, september?
Vad gjorde jag annorlunda?
Eller vad i Henne var annat?
En del vet jag.
Prata med pojkar.
Bli utelåst på balkongen när jag hängde upp ljusslinga.
Hota med att nypa av en pelargon för att komma in igen.
Somna bredvid Lyckliga Hon.
Massera hennes onda nacke.
Orolig nattsömn av henne.
Massera nacken igen.
Ta en kopp kaffe tillsammans.
Åka buss tillsammans.
Åka buss igen tillsammans hem.
En kopp the hemma hos mig.
Ett intellektuellt samtal mittemellan bägges jobb.
Ståpäls i hjärnan.
En sak slår mig.
Det är vardag och lugnt.
Trots.
Mitt i att jag inser att det kan ta slut.
Allt detta lugn.
Utan "Vet inte".
Men jag funderar.
Varför behövde hon kriga så i maj, juni, juli, augusti, september?
Vad gjorde jag annorlunda?
Eller vad i Henne var annat?
En del vet jag.
onsdag 25 november 2009
Lita
Jag tänker, funderar, försöker landa i mig och vem jag är.
Litar jag på Lyckliga Hon? Det beror på, kan jag säga.
Till att börja med måste jag gå på magkänsla och inte vad hon säger. Nej, fel. Det är hur hon säger saker som får avgöra. Hon har ljugit för mig så ofta att jag vet att hennes ord inte är att lita på. Här handlar det om bedömningar.
Litar jag på att Hon inte gör något förbjudet nu?
Och att Hon inte aktivt sökt det med Han På Jobbet? Svaret är ett odiskutabelt ja. Men med en tråkig liten kantanteckning om varför hon inte försöker hitta närheten i relationen men sitter och trånar efter en kollega. Men jag känner tillit till att hon inte kommer att sträva efter mer.
Det betyder inte att jag inte är ledsen för att Hon är så låst i att möta mig. Men jag styr mina tankar till att sexlusten mycket väl kan betyda att hon inte älskar mig, men att det finns en tro på att det går att hitta den igen.
Litar jag på att Hon älskar mig och vill detta?
Ja, som vän, partner och förälder. Att jag är sedd som generös, hjälpsam och rolig. Men som sagt, massor fattas. Det har inte bara med sex att göra, utan en onyfikenhet och en oförlåtande långsinthet. Men jag litar på att hon liksom jag känner självklarhet i att vara med mig och ser mig i framtiden.
Det är väldigt svårt. Såret från hennes falska löfte förra sommaren om att hon inte skulle lämna förrän vi hade gått i familjerådgivning är stort. Hon har vid så många gånger undanhålit jobbiga saker för att slippa kritik, och sedan slängt ur sig det när det är för sent. Det är den konflikträdslan hos henne som ligger som något väldigt skavande mellan oss. Det blir ännu jobbigare när hon verkar i det närmaste omedveten om problemet.
Vad gör jag?
Jag tänker agera som att jag litar på henne. Jag försöker stoppa bort tanken att "Det är slut" kan komma dagen efter "Jag tror verkligen på det här nu". Jag slappnar av och lever i vardagen och hoppas att hon inte börjar kriga mot mig.
Jag formulerar en sannolikhetstanke utifrån tankar på en blogg för länge sen.
Om du tänker efter hur många dagar du varit rädd för att hon ska göra slut, och ställer det mot hur många dagar hon faktiskt gjort det, så talar sannolikheten för dig.
Motfrågan mot den sista skulle möjligen vara: Räknas alla dagar hon hotat med att lämna? *ironiskylt*
Litar jag på Lyckliga Hon? Det beror på, kan jag säga.
Till att börja med måste jag gå på magkänsla och inte vad hon säger. Nej, fel. Det är hur hon säger saker som får avgöra. Hon har ljugit för mig så ofta att jag vet att hennes ord inte är att lita på. Här handlar det om bedömningar.
Litar jag på att Hon inte gör något förbjudet nu?
Och att Hon inte aktivt sökt det med Han På Jobbet? Svaret är ett odiskutabelt ja. Men med en tråkig liten kantanteckning om varför hon inte försöker hitta närheten i relationen men sitter och trånar efter en kollega. Men jag känner tillit till att hon inte kommer att sträva efter mer.
Det betyder inte att jag inte är ledsen för att Hon är så låst i att möta mig. Men jag styr mina tankar till att sexlusten mycket väl kan betyda att hon inte älskar mig, men att det finns en tro på att det går att hitta den igen.
Litar jag på att Hon älskar mig och vill detta?
Ja, som vän, partner och förälder. Att jag är sedd som generös, hjälpsam och rolig. Men som sagt, massor fattas. Det har inte bara med sex att göra, utan en onyfikenhet och en oförlåtande långsinthet. Men jag litar på att hon liksom jag känner självklarhet i att vara med mig och ser mig i framtiden.
Det är väldigt svårt. Såret från hennes falska löfte förra sommaren om att hon inte skulle lämna förrän vi hade gått i familjerådgivning är stort. Hon har vid så många gånger undanhålit jobbiga saker för att slippa kritik, och sedan slängt ur sig det när det är för sent. Det är den konflikträdslan hos henne som ligger som något väldigt skavande mellan oss. Det blir ännu jobbigare när hon verkar i det närmaste omedveten om problemet.
Vad gör jag?
Jag tänker agera som att jag litar på henne. Jag försöker stoppa bort tanken att "Det är slut" kan komma dagen efter "Jag tror verkligen på det här nu". Jag slappnar av och lever i vardagen och hoppas att hon inte börjar kriga mot mig.
Jag formulerar en sannolikhetstanke utifrån tankar på en blogg för länge sen.
Om du tänker efter hur många dagar du varit rädd för att hon ska göra slut, och ställer det mot hur många dagar hon faktiskt gjort det, så talar sannolikheten för dig.
Motfrågan mot den sista skulle möjligen vara: Räknas alla dagar hon hotat med att lämna? *ironiskylt*
Faller neråt igen
Jag tänker tillbaka på hur jag agerat och reagerat sedan hennes sexlust försvann. Nån gång under semestern.
Efter semestern var det riktigt jobbigt. Inte bara för att hennes sexlust var borta, utan för att hon förde ett frontalkrig mot mig i nåt slags panik efter semestern. Det var liksom så surt i allmänhet att sex inte riktigt var aktuellt. Jag försökte prata om det, men tog inte initiativ så ofta. Hon frös under den här tiden ut mig i princip totalt.
Sen tog jag tag i mig under fortsättningen av hösten. Och under några månader var jag verkligen exakt som hon ville. Jag visade ömhet och kärlek men tog inte eller extremt sällan iniatitiv till sex. Den frågan upphörde att vara en konflikthärd mellan oss.
Men inget hände. Och jag är rädd att nåt slags bitterhet föds i mig där. Hon har alltid skyllt sin brist på sexlust på mig och hur jag är. Och nu var jag lugn och tog inte initiativ men inget hände. Inte mer ömhet från henne, inte en öppning om att prata klokt om sex. Och framför allt klarade vi inte av att beröra den outtalade viktiga frågan: ”Älskar du mig?” som alltid finns där. Vi möttes en gång i enighet om att vi bägge lämnade relationer som var sexuellt döda och inte ville ha det så. Att det är ett kristecken. Förbjudna resonemang.
Och sen plötsligt hände något. Hon avbröt kriget mot mig och kom tillbaka in i relationen. Slutade sätta gränser och slutade med sin demonstrativa isolering av mig. Vi hade det fint.
Och plötsligt hade vi sex en eller två gånger som var på riktigt för mig. Det var inte sex som i vi-har-sex-men-jag-är-inte-med, utan vi hade sex hjärtligt och närvarande och skitskönt. Det jag saknat så otroligt mycket.
Där tappade jag kontrollen över min längtan. I början var det inga problem. Vi trivdes bägge i relationen, även om sexet fortfarande haltade. Men jag började krypa närmare henne och vilja röra henne mer. Längtan.
Tyvärr kom min totalkrasch när hon åter blev frånvarande och småirriterad. All längtan efter den fina relationen med sex också och all bitterhet över det krig hon fört mot mig senaste halvåret som känts så orättvist. Hon har krigat mot en jag som var för flera år sen.
Och så plötsligt, i fredags, var jag åter den hon krigat mot. Alla insikter, alla kloka reflektioner och allt lugn som bortblåst.
Det är inte roligt alls att kasta bort ett viktigt år i sin utveckling över en vecka.
Efter semestern var det riktigt jobbigt. Inte bara för att hennes sexlust var borta, utan för att hon förde ett frontalkrig mot mig i nåt slags panik efter semestern. Det var liksom så surt i allmänhet att sex inte riktigt var aktuellt. Jag försökte prata om det, men tog inte initiativ så ofta. Hon frös under den här tiden ut mig i princip totalt.
Sen tog jag tag i mig under fortsättningen av hösten. Och under några månader var jag verkligen exakt som hon ville. Jag visade ömhet och kärlek men tog inte eller extremt sällan iniatitiv till sex. Den frågan upphörde att vara en konflikthärd mellan oss.
Men inget hände. Och jag är rädd att nåt slags bitterhet föds i mig där. Hon har alltid skyllt sin brist på sexlust på mig och hur jag är. Och nu var jag lugn och tog inte initiativ men inget hände. Inte mer ömhet från henne, inte en öppning om att prata klokt om sex. Och framför allt klarade vi inte av att beröra den outtalade viktiga frågan: ”Älskar du mig?” som alltid finns där. Vi möttes en gång i enighet om att vi bägge lämnade relationer som var sexuellt döda och inte ville ha det så. Att det är ett kristecken. Förbjudna resonemang.
Och sen plötsligt hände något. Hon avbröt kriget mot mig och kom tillbaka in i relationen. Slutade sätta gränser och slutade med sin demonstrativa isolering av mig. Vi hade det fint.
Och plötsligt hade vi sex en eller två gånger som var på riktigt för mig. Det var inte sex som i vi-har-sex-men-jag-är-inte-med, utan vi hade sex hjärtligt och närvarande och skitskönt. Det jag saknat så otroligt mycket.
Där tappade jag kontrollen över min längtan. I början var det inga problem. Vi trivdes bägge i relationen, även om sexet fortfarande haltade. Men jag började krypa närmare henne och vilja röra henne mer. Längtan.
Tyvärr kom min totalkrasch när hon åter blev frånvarande och småirriterad. All längtan efter den fina relationen med sex också och all bitterhet över det krig hon fört mot mig senaste halvåret som känts så orättvist. Hon har krigat mot en jag som var för flera år sen.
Och så plötsligt, i fredags, var jag åter den hon krigat mot. Alla insikter, alla kloka reflektioner och allt lugn som bortblåst.
Det är inte roligt alls att kasta bort ett viktigt år i sin utveckling över en vecka.
Fina prat, så sent
När jag berättar om att jag inte trånar efter andra än Henne
om att det var många år sen jag gjorde så
och att det för mig var ett bevis på att jag inte satsade på relationen
att jag drömde efter någon annan att leva med
Jag ville ju bli sedd
Och jag svek
Men sa "Jag älskar"
Ändå
Eller när jag drar analogier med Rocky
Hur hon hela tiden flyttade gränserna
"Jag gör inget otillåtet"
och
"Det han inte vet har han inte ont av"
Efter att jag fått veta sa hon:
"Men fram till att jag var otrogen hade jag inte gjort något otillåtet"
"Det var bara en dum handling."
"Och jag blev också ledsen av att göra det."
Och jag undrar
Hur länge tyckte hon att
sex-SMS
flirtande
sexdrömmar
planerad men avbokad otrohet
och gå runt att klaga på mig
medan hon gjorde så
var "inte något otillåtet"?
Och var går hennes gräns idag?
Jag vet inte.
Eftersom vi inte pratat om det hon gjorde då.
Nu tycker hon inte det
Säger hon.
Tycker Hon gjorde fel med Rocky.
Bara rakt av.
Utan att skylla ifrån sig.
Det fascinerar mig
hur lite
vi pratat om
vad hon egentligen kände
varför hon förstörde för sig
och mig
och barnen
med Rocky.
Utifrån att det var fel.
Inte förrän nu.
Egentligen.
Hon säger att hon är förändrad.
Men det måste hon berätta.
Inte skälla ut till mig.
Vi har finare samtal nu än någonsin om det
Och hon krigar mindre mot mig nu
än för två månader sen.
Det.
Är en annan gåta.
Varför krigade hon då?
Vilken anledning hade hon?
om att det var många år sen jag gjorde så
och att det för mig var ett bevis på att jag inte satsade på relationen
att jag drömde efter någon annan att leva med
Jag ville ju bli sedd
Och jag svek
Men sa "Jag älskar"
Ändå
Eller när jag drar analogier med Rocky
Hur hon hela tiden flyttade gränserna
"Jag gör inget otillåtet"
och
"Det han inte vet har han inte ont av"
Efter att jag fått veta sa hon:
"Men fram till att jag var otrogen hade jag inte gjort något otillåtet"
"Det var bara en dum handling."
"Och jag blev också ledsen av att göra det."
Och jag undrar
Hur länge tyckte hon att
sex-SMS
flirtande
sexdrömmar
planerad men avbokad otrohet
och gå runt att klaga på mig
medan hon gjorde så
var "inte något otillåtet"?
Och var går hennes gräns idag?
Jag vet inte.
Eftersom vi inte pratat om det hon gjorde då.
Nu tycker hon inte det
Säger hon.
Tycker Hon gjorde fel med Rocky.
Bara rakt av.
Utan att skylla ifrån sig.
Det fascinerar mig
hur lite
vi pratat om
vad hon egentligen kände
varför hon förstörde för sig
och mig
och barnen
med Rocky.
Utifrån att det var fel.
Inte förrän nu.
Egentligen.
Hon säger att hon är förändrad.
Men det måste hon berätta.
Inte skälla ut till mig.
Vi har finare samtal nu än någonsin om det
Och hon krigar mindre mot mig nu
än för två månader sen.
Det.
Är en annan gåta.
Varför krigade hon då?
Vilken anledning hade hon?
Landad
Tidigt uppvaknande följer på tidigt insomnande efter en intensiv mötesarbetsdag med hemkomst efter åtta. Jag är inte mycket för lång nattsömn.
Jag ser tillbaka på min senaste vecka. Lite känslan av "Hände den nu?". Den är som en klipp och klistra från förr.
Jag grubblar igång processer och vill vara förberedd på det värsta, så jag snokar. Jag hade ju slutat, och så gör jag det.
Hej, jag heter Lyckliga Han och är en snokare.
Jag respekterar inte hennes integritet. Jag är besatt av att veta.
Men jag funderar massor på hur man ska agera i ett läge när partnern fattar att något är fel. Lyckliga Hon tycker Hon gjorde rätt som svarade inget. Jag vet inte. Det enda jag vet är att Ärlighet är min enda princip för en relation.
Vad drar jag för slutsatser att Dölja nästan alltid varit Lyckliga Hons bärande princip? Allt från kärleken till Rocky till att vara så oförutsägbar om saker hon bestämt sen länge.
Går det då?
Respekterar jag henne?
Jag är tillbaka i retstickebeteendet när det gäller sex. Jag kan le skamset när jag tänker på fåniga kommentarer om bananer. Men ännu klokare vore att fnittra åt det tillsammans, eftersom mycket skulle släppa då.
Och dessutom. Sova räv. Så Hon gör sedan många år tillbaka. Men älskade Lyckliga Hon. Hur barnsligt är inte det? Och sen säga till dottern. "Du har en mun att prata med." Hon fick inte det från mig.
Jag tror på fnittrande tillsammans. Det är fnittervärda beteenden.
Jag krälar och tar på mig mer än jag borde. Jag försöker rena mig från skuld med att ta på mig och erkänna allt. Inte i vanliga fall. Där har jag lärt mig att sätta gränser. Men i såna här lägen när jag gjort fel. Objektivt fel.
Jag hoppas på förlåtelse som jag ju egentligen vet aldrig kommer av en så långsint människa. Hon förlåter aldrig eftersom förlåtande innebär att man ser sin egen roll i det som hänt.
Kan jag leva med någon som aldrig förlåter?
Orkar jag med hennes gapigt maniska sätt att prata? Hon blir manisk, på gränsen till hysterisk, i sina försök att få allt (som i Allt) till att vara mitt fel. Avbryter mig och missförstår.
Det går inte att prata med människor som gapar.
Och det gör hon.
Jag ser tillbaka på min senaste vecka. Lite känslan av "Hände den nu?". Den är som en klipp och klistra från förr.
* * *
Jag grubblar igång processer och vill vara förberedd på det värsta, så jag snokar. Jag hade ju slutat, och så gör jag det.
Hej, jag heter Lyckliga Han och är en snokare.
Jag respekterar inte hennes integritet. Jag är besatt av att veta.
* * *
Men jag funderar massor på hur man ska agera i ett läge när partnern fattar att något är fel. Lyckliga Hon tycker Hon gjorde rätt som svarade inget. Jag vet inte. Det enda jag vet är att Ärlighet är min enda princip för en relation.
Vad drar jag för slutsatser att Dölja nästan alltid varit Lyckliga Hons bärande princip? Allt från kärleken till Rocky till att vara så oförutsägbar om saker hon bestämt sen länge.
Går det då?
Respekterar jag henne?
* * *
Jag är tillbaka i retstickebeteendet när det gäller sex. Jag kan le skamset när jag tänker på fåniga kommentarer om bananer. Men ännu klokare vore att fnittra åt det tillsammans, eftersom mycket skulle släppa då.
Och dessutom. Sova räv. Så Hon gör sedan många år tillbaka. Men älskade Lyckliga Hon. Hur barnsligt är inte det? Och sen säga till dottern. "Du har en mun att prata med." Hon fick inte det från mig.
Jag tror på fnittrande tillsammans. Det är fnittervärda beteenden.
* * *
Jag krälar och tar på mig mer än jag borde. Jag försöker rena mig från skuld med att ta på mig och erkänna allt. Inte i vanliga fall. Där har jag lärt mig att sätta gränser. Men i såna här lägen när jag gjort fel. Objektivt fel.
Jag hoppas på förlåtelse som jag ju egentligen vet aldrig kommer av en så långsint människa. Hon förlåter aldrig eftersom förlåtande innebär att man ser sin egen roll i det som hänt.
Kan jag leva med någon som aldrig förlåter?
* * *
Orkar jag med hennes gapigt maniska sätt att prata? Hon blir manisk, på gränsen till hysterisk, i sina försök att få allt (som i Allt) till att vara mitt fel. Avbryter mig och missförstår.
Det går inte att prata med människor som gapar.
Och det gör hon.
* * *
Dags för frukost.
tisdag 24 november 2009
Inte så illa
Faktiskt.
Lyckliga Hon har idag sagt något hon inte sagt förut.
Jag gjorde precis allt fel med Rocky.
Tamejfan. Inga undanflykter. Inget vara offer för sexuella friheten. Inget du var så svartsjuk. Inget jag gjorde inget fel än otroheten. Istället allt fel. Hon borde brutit.
Jag vet inte varför hon inte klarat av att säga det förut. Varför hon gjort sig till ett offer. Men hon verkar ha lärt sig något.
En annan fin sak.
Och ja, du är snygg och bra och klok och rolig och min bästa vän och roligaste sällskap. Jag vill vara med dig i enkelhet och utan drama.
Så skrev hon. Ja, jag hade skrutit först, gått med håven för att visa att jag inte sväljer hennes bild av mig med allt klagande. Det spelar ingen större roll. Jag är glad ändå.
Lyckliga Hon har idag sagt något hon inte sagt förut.
Jag gjorde precis allt fel med Rocky.
Tamejfan. Inga undanflykter. Inget vara offer för sexuella friheten. Inget du var så svartsjuk. Inget jag gjorde inget fel än otroheten. Istället allt fel. Hon borde brutit.
Jag vet inte varför hon inte klarat av att säga det förut. Varför hon gjort sig till ett offer. Men hon verkar ha lärt sig något.
En annan fin sak.
Och ja, du är snygg och bra och klok och rolig och min bästa vän och roligaste sällskap. Jag vill vara med dig i enkelhet och utan drama.
Så skrev hon. Ja, jag hade skrutit först, gått med håven för att visa att jag inte sväljer hennes bild av mig med allt klagande. Det spelar ingen större roll. Jag är glad ändå.
Balansen mellan känslor och kontroll
Mantratjejen skrev en lång, klok kommentar om att jag borde ta kontroll över mina känslor och inte agera efter dem. Det är viktigt att jag tänker så eftersom jag så uppenbart tappade kontrollen i fredags, och jag har grubblat mycket på varför. Jag har ju egentligen så oändligt mycket bättre kontroll över mina känsloutlevelser än förut.
Jag överraskades av mina grubbel i fredags. När jag tänkt efteråt vad det berodde på, så är det att jag efter en fin månad tillåtit mig att känna fullt ut igen, vilket gjorde mig både räddare och mer sårbar. Okontrollerad, i någon mån. Det får mig att fundera på varför jag reagerade så starkt när Lyckliga Hon så tydligt var tillbaka i kriget mot mig. Att det fina flödet av kärlek och uppskattning till mig var borta.
Är jag okontrollerad? Nej, absolut inte om man jämför med förut. Lugnare i humöret, tryggare i reaktioner mot både dotter, släktingar, arbetskamrater och Frun. Tänk på att halvåret sen i mars har varit jävligt jobbigt för mig. Lyckliga Hon har varit tämligen isolerande kärlekslös, lynnig i humöret, ibland direkt otrevlig - you name it. Allt ackompanjerat av anklagelser om att allt är mitt fel. Hon har varit värd att lämna. Kort sagt. Men jag har överfungerat, stigit tillbaka, behållit lugnet. Relativt sett. Till största delen. Jag har också varit jobbig, men det är Hon som skapat klart mest drama.
Jag är coolare. Det är en effekt av min egen terapi och den harmoni den skapat. Och av tänkande om att våga lita på att det blir bra sen, men också att se det som är bra dag för dag och inte bara längta efter sånt som en gång varit. Inte helt lätt.
Men det har också funnits en avstängdhet i mig. Jag har stängt av mina känslor för Lyckliga Hon. Vetat om dem, men inte agerat efter dem i den utsträckning jag velat. Saknat i tystnad. Jag har varit extremt medveten om att vara med lågmäld och inte berätta om min längtan och åtrå. Skött den själv. Vackra känslor har jag inte vågat visa. Kontroll har varit ledstjärna. För att inte förvärra. Försöka nå fram. Till sist.
I detta har jag förställt mig, inte varit mig själv. Skavt med mig själv.
Så kom då den fina månaden när Lyckliga Hon var glad och avslappnad. Uppsökande och kärleksfull. Det fick mig att slappna av, att njuta av att vi åter var ett Vi. Så jävla skön känsla. Jag njöt och började slappna av, och vågade älska. Vågade vara mig själv. Tyvärr ledde detta till att jag i småsaker väckte irritation hos Lyckliga Hon, bara genom att vara mig själv. Sånt kan få vem som helst att tvivla på relationen.
Jag vågade lita fullt ut på att Hon var tillbaka, ville Oss. Jag började lita fullt ut på att det här skulle bli riktigt bra. Jag gjorde mig sårbar och tappade kontrollen över de känslor som finns inuti mig. När hon blev isolerande och helt asexuell, blev jag klängig och tjatig, om än med ett sorgset leende och inte anklagande.
När Hon sen försvann från Oss så tydligt, drog jag i mitt nattvak slutsatsen att Hon åter började tvivla på oss, kanske till och med bestämt sig för att lämna. Så som det så ofta varit.
Då satt jag inte lugnt i båten. Då tappade jag kontrollen.
Det gäller att grubbla på hur jag åter ska hitta balansen mellan kontroll och inte sluta känna kärlek och älska. I den processen gör jag mig mer oberoende av andra.
Det gäller också att inte blanda ihop min blogg med hur jag är. Bloggen är ett redskap för att fundera om mina känslor, samla tankarna om vad känslorna betyder och vad jag bör göra.
Jag är ganska långt på den resa du skriver om, men inte så långt som jag skulle vilja.
Nu är det tillbaka till tankeprocessen och hitta mantran i vardagen. Allt byggt på att inte göra mig sårbar. Det är svårt att göra det och ändå älska. Men det måste gå. Om bägge älskar.
Jag överraskades av mina grubbel i fredags. När jag tänkt efteråt vad det berodde på, så är det att jag efter en fin månad tillåtit mig att känna fullt ut igen, vilket gjorde mig både räddare och mer sårbar. Okontrollerad, i någon mån. Det får mig att fundera på varför jag reagerade så starkt när Lyckliga Hon så tydligt var tillbaka i kriget mot mig. Att det fina flödet av kärlek och uppskattning till mig var borta.
Är jag okontrollerad? Nej, absolut inte om man jämför med förut. Lugnare i humöret, tryggare i reaktioner mot både dotter, släktingar, arbetskamrater och Frun. Tänk på att halvåret sen i mars har varit jävligt jobbigt för mig. Lyckliga Hon har varit tämligen isolerande kärlekslös, lynnig i humöret, ibland direkt otrevlig - you name it. Allt ackompanjerat av anklagelser om att allt är mitt fel. Hon har varit värd att lämna. Kort sagt. Men jag har överfungerat, stigit tillbaka, behållit lugnet. Relativt sett. Till största delen. Jag har också varit jobbig, men det är Hon som skapat klart mest drama.
Jag är coolare. Det är en effekt av min egen terapi och den harmoni den skapat. Och av tänkande om att våga lita på att det blir bra sen, men också att se det som är bra dag för dag och inte bara längta efter sånt som en gång varit. Inte helt lätt.
Men det har också funnits en avstängdhet i mig. Jag har stängt av mina känslor för Lyckliga Hon. Vetat om dem, men inte agerat efter dem i den utsträckning jag velat. Saknat i tystnad. Jag har varit extremt medveten om att vara med lågmäld och inte berätta om min längtan och åtrå. Skött den själv. Vackra känslor har jag inte vågat visa. Kontroll har varit ledstjärna. För att inte förvärra. Försöka nå fram. Till sist.
I detta har jag förställt mig, inte varit mig själv. Skavt med mig själv.
Så kom då den fina månaden när Lyckliga Hon var glad och avslappnad. Uppsökande och kärleksfull. Det fick mig att slappna av, att njuta av att vi åter var ett Vi. Så jävla skön känsla. Jag njöt och började slappna av, och vågade älska. Vågade vara mig själv. Tyvärr ledde detta till att jag i småsaker väckte irritation hos Lyckliga Hon, bara genom att vara mig själv. Sånt kan få vem som helst att tvivla på relationen.
Jag vågade lita fullt ut på att Hon var tillbaka, ville Oss. Jag började lita fullt ut på att det här skulle bli riktigt bra. Jag gjorde mig sårbar och tappade kontrollen över de känslor som finns inuti mig. När hon blev isolerande och helt asexuell, blev jag klängig och tjatig, om än med ett sorgset leende och inte anklagande.
När Hon sen försvann från Oss så tydligt, drog jag i mitt nattvak slutsatsen att Hon åter började tvivla på oss, kanske till och med bestämt sig för att lämna. Så som det så ofta varit.
Då satt jag inte lugnt i båten. Då tappade jag kontrollen.
Det gäller att grubbla på hur jag åter ska hitta balansen mellan kontroll och inte sluta känna kärlek och älska. I den processen gör jag mig mer oberoende av andra.
Det gäller också att inte blanda ihop min blogg med hur jag är. Bloggen är ett redskap för att fundera om mina känslor, samla tankarna om vad känslorna betyder och vad jag bör göra.
Jag är ganska långt på den resa du skriver om, men inte så långt som jag skulle vilja.
Nu är det tillbaka till tankeprocessen och hitta mantran i vardagen. Allt byggt på att inte göra mig sårbar. Det är svårt att göra det och ändå älska. Men det måste gå. Om bägge älskar.
Kausala samband
En biljardboll åker framåt. Den träffar en annan boll som åker framåt. Kausalt samband. En händelse skapar en annan.
Tyvärr är jag sån. Tänker. Så.
För ungefär en månad sen vände det i vår relation. Plötsligt, faktiskt över en dag, var Lyckliga Hon gladare. Hon kom till mig en dag med vilja att träffas, med glädje. Allt utom sexliv fanns där. Lyckligt På riktigt. Det varade tills förra veckan. Men förra veckan var hon plötsligt så tydligt mer butter, frånvarande. O-glad.
Biljardsbollhastigt.
Nu har det framkommit att Han På Jobbet var bortrest. Gissa hur länge? En månad. Han kom tillbaka förra måndagen. Det säger ingenting om vad Hon gjort och inte. Men det är svårt att inte tänka på biljardbollar. Att Hon är tråkig för mig när Hon träffar Honom.
Lyckliga Hon har sagt att hennes nedstämdhet berodde på det. Tyvärr känner jag igen det där från förr. Att när Hon hade mindre kontakt med det som skavde, så var hon gladare i relationen.
Skuld är tungt att bära. För en som varit en döljare, en lögnare och en skyllaifrånare. Jag vet.
Tyvärr är jag sån. Tänker. Så.
För ungefär en månad sen vände det i vår relation. Plötsligt, faktiskt över en dag, var Lyckliga Hon gladare. Hon kom till mig en dag med vilja att träffas, med glädje. Allt utom sexliv fanns där. Lyckligt På riktigt. Det varade tills förra veckan. Men förra veckan var hon plötsligt så tydligt mer butter, frånvarande. O-glad.
Biljardsbollhastigt.
Nu har det framkommit att Han På Jobbet var bortrest. Gissa hur länge? En månad. Han kom tillbaka förra måndagen. Det säger ingenting om vad Hon gjort och inte. Men det är svårt att inte tänka på biljardbollar. Att Hon är tråkig för mig när Hon träffar Honom.
Lyckliga Hon har sagt att hennes nedstämdhet berodde på det. Tyvärr känner jag igen det där från förr. Att när Hon hade mindre kontakt med det som skavde, så var hon gladare i relationen.
Skuld är tungt att bära. För en som varit en döljare, en lögnare och en skyllaifrånare. Jag vet.
måndag 23 november 2009
Underbara människa
Jag har just nattat min underbara dotter. Jag är hemma hos Lyckliga Hon som är borta på galej med en kompis.
Det var en sån där fantastisk nattning. Jag kom, mötte Lyckliga Hon utanför, helt hiskelig i att lyssna på eller försöka förstå nånting. Men vi kom ur det och möttes i både kramar och kärleksbetygelser.
Sen gick Hon och jag satte mig med dottern. Vi skördade vårt Farmville och satt och småpratade. Fnittrade och hon berättade om skolan. Sen läste vi saga och jag tror hon redan sover.
En fantastisk människa den där dottern. Det räcker med två minuter glatt humör och ömsesidig kärlek så glömmer jag flera dagars bråkande (men det är aldrig så långa bråk nu). Kärleken finns där alltid som något stort förlåtande som alltid ser med kärlek.
Det är ganska likt med Lyckliga Hon. Visst finns det surdegar och annat. Men när det är bra mellan oss, när Hon vill, når in och älskar som ett verb, då glömmer jag ledsenheter.
Jag har funderat mycket på vad som hände i fredags. Varför jag blev så totaldeppig när Hon plötsligt lämnade sitt positiva och blev sur och grinig. Rädslan för att kriget skulle börja igen, det krig Hon förde mot mig i ett halvår. Att jag kollade mobilen för att jag fruktade att Hon skulle lämna mig. Att Hon bestämt sig men inte vågade berätta än.
Just nu är jag trött. Ska ligga och le åt min underbara dotter. Läsa bok. Och se fram mot att sova bredvid Lyckliga Hon. Inte ett ord ska jag prata.
Det var en sån där fantastisk nattning. Jag kom, mötte Lyckliga Hon utanför, helt hiskelig i att lyssna på eller försöka förstå nånting. Men vi kom ur det och möttes i både kramar och kärleksbetygelser.
Sen gick Hon och jag satte mig med dottern. Vi skördade vårt Farmville och satt och småpratade. Fnittrade och hon berättade om skolan. Sen läste vi saga och jag tror hon redan sover.
En fantastisk människa den där dottern. Det räcker med två minuter glatt humör och ömsesidig kärlek så glömmer jag flera dagars bråkande (men det är aldrig så långa bråk nu). Kärleken finns där alltid som något stort förlåtande som alltid ser med kärlek.
Det är ganska likt med Lyckliga Hon. Visst finns det surdegar och annat. Men när det är bra mellan oss, när Hon vill, når in och älskar som ett verb, då glömmer jag ledsenheter.
Jag har funderat mycket på vad som hände i fredags. Varför jag blev så totaldeppig när Hon plötsligt lämnade sitt positiva och blev sur och grinig. Rädslan för att kriget skulle börja igen, det krig Hon förde mot mig i ett halvår. Att jag kollade mobilen för att jag fruktade att Hon skulle lämna mig. Att Hon bestämt sig men inte vågade berätta än.
Just nu är jag trött. Ska ligga och le åt min underbara dotter. Läsa bok. Och se fram mot att sova bredvid Lyckliga Hon. Inte ett ord ska jag prata.
Nu vet jag varför jag inte är omtyckt
Jag funderar på varför jag snokade i hennes SMS.
Och när jag nu gjort det, varför jag berättade.
Snokandet först. Jag känner en sån stor skuld, en stor klump i magen för att jag inte kunde hålla mig. Jag som trodde jag vågade lita, kunde inte ens ta en dip i hennes humör. Bara för att all magkänsla skrek. "Något har hänt. Något hon inte vågar berätta." Det kom så hastigt. Hennes humörsvängning från glad till sluten och lättirriterad. Därför. Jag som trodde att Hon närmade sig ett beslut att lämna. Ville vara förberedd.
Jag får vad jag förtjänar.
Nu är det ju dubbelt jobbigt.
Jag känner skuld.
Hon besviken.
Jag är rädd bara för att hon åker till jobbet och är nyfiken och attraherad.
Sen tänker jag vidare och undrar varför jag berättade att jag snokat.
För att jag tror på ärlighet.
Jag ville stå för att jag gjort fel.
Men också för att jag tänkte att jag stoppade något värre.
Att Hon inte ska gå vidare, dold bakom hennes hemska princip "Det han inte vet har han inte ont av".
Oavsett om jag har fel.
Så tänkte jag.
Jag måste fundera på om det har med upprepningstvång att göra.
Att jag varit så förbryllad så länge över hennes missnöje.
Att det känts skönt när hon blivit gladare.
Men att allt borde blivit bra.
Allt.
Jag är som hon vill.
Jag är mitt bästa.
Ändå saknas hennes nyfikenhet och attraktion.
Den enda förklaring som återstår är brist på kärlek.
Och det är ju jobbigast av allt.
Nu finns en förklaring till.
Att Hon kan vara missnöjd på mig för att jag snokat.
Sånt.
Upprepningstvång.
Tänker jag på.
Att jag gillar att vara illa omtyckt.
Och varför.
Och när jag nu gjort det, varför jag berättade.
Snokandet först. Jag känner en sån stor skuld, en stor klump i magen för att jag inte kunde hålla mig. Jag som trodde jag vågade lita, kunde inte ens ta en dip i hennes humör. Bara för att all magkänsla skrek. "Något har hänt. Något hon inte vågar berätta." Det kom så hastigt. Hennes humörsvängning från glad till sluten och lättirriterad. Därför. Jag som trodde att Hon närmade sig ett beslut att lämna. Ville vara förberedd.
Jag får vad jag förtjänar.
Nu är det ju dubbelt jobbigt.
Jag känner skuld.
Hon besviken.
Jag är rädd bara för att hon åker till jobbet och är nyfiken och attraherad.
Sen tänker jag vidare och undrar varför jag berättade att jag snokat.
För att jag tror på ärlighet.
Jag ville stå för att jag gjort fel.
Men också för att jag tänkte att jag stoppade något värre.
Att Hon inte ska gå vidare, dold bakom hennes hemska princip "Det han inte vet har han inte ont av".
Oavsett om jag har fel.
Så tänkte jag.
Jag måste fundera på om det har med upprepningstvång att göra.
Att jag varit så förbryllad så länge över hennes missnöje.
Att det känts skönt när hon blivit gladare.
Men att allt borde blivit bra.
Allt.
Jag är som hon vill.
Jag är mitt bästa.
Ändå saknas hennes nyfikenhet och attraktion.
Den enda förklaring som återstår är brist på kärlek.
Och det är ju jobbigast av allt.
Nu finns en förklaring till.
Att Hon kan vara missnöjd på mig för att jag snokat.
Sånt.
Upprepningstvång.
Tänker jag på.
Att jag gillar att vara illa omtyckt.
Och varför.
söndag 22 november 2009
Nyfiken och attraherad
"Nyfiken och attraherad"
är Lyckliga Hon i sin kollega.
Allt enligt ett SMS till mig där hon försöker berätta.
Varför jag inte ska vara rädd.
Men varför sitta och drömma om honom på rummet?
Varför fabulera upp drömmar?
Det funderar jag på.
Eftersom Hon gjort det hon gjort.
Förut.
Varför vill hon.
Sånt.
är Lyckliga Hon i sin kollega.
Allt enligt ett SMS till mig där hon försöker berätta.
Varför jag inte ska vara rädd.
Men varför sitta och drömma om honom på rummet?
Varför fabulera upp drömmar?
Det funderar jag på.
Eftersom Hon gjort det hon gjort.
Förut.
Varför vill hon.
Sånt.
En helt fantastisk helg
Det blir lätt eländesbeskrivningar och bekymmer.
Lätt, när kärleken skaver.
Haltar.
Fattas.
Inte fungerar.
Metaforer att variera med.
Men kärlek är också annat.
Familj.
Känslan av en familj.
Skratt.
Prat.
Vardag.
Singstar med dottern.
Poker med Mellan.
Idrott med Äldsten.
Småprat om 1967 vid fredagsmiddag.
Berätta roliga historier.
Diska Lyckliga hons disk.
Stå i regn och se dottern träna.
Laga mat hemma hos Hon medan hon gör ärenden.
Och att Hon åter kröp nära i lördags när Hon sov.
Efter att hon fått veta.
Efter att jag fått veta.
Och inte minst.
Vi pratar om att flytta ihop framför barnen.
Sen.
Om ett år eller så.
För att vi vill.
För att vi vill ihop.
Prata om vad hon gjort och känt.
Och om att snoka i mobilen.
Och inte väsa.
Inte bittert.
Utan lugnt.
Några bittra "Dra inte upp Rocky" av henne.
Men mest bra prat.
Allt sånt skapar en helt fantastisk helg.
Nu ska jag snart cykla till henne och bara sova där.
För att Hon vill det.
Till Dotterns glädje.
Det är fint det.
Lätt, när kärleken skaver.
Haltar.
Fattas.
Inte fungerar.
Metaforer att variera med.
Men kärlek är också annat.
Familj.
Känslan av en familj.
Skratt.
Prat.
Vardag.
Singstar med dottern.
Poker med Mellan.
Idrott med Äldsten.
Småprat om 1967 vid fredagsmiddag.
Berätta roliga historier.
Diska Lyckliga hons disk.
Stå i regn och se dottern träna.
Laga mat hemma hos Hon medan hon gör ärenden.
Och att Hon åter kröp nära i lördags när Hon sov.
Efter att hon fått veta.
Efter att jag fått veta.
Och inte minst.
Vi pratar om att flytta ihop framför barnen.
Sen.
Om ett år eller så.
För att vi vill.
För att vi vill ihop.
Prata om vad hon gjort och känt.
Och om att snoka i mobilen.
Och inte väsa.
Inte bittert.
Utan lugnt.
Några bittra "Dra inte upp Rocky" av henne.
Men mest bra prat.
Allt sånt skapar en helt fantastisk helg.
Nu ska jag snart cykla till henne och bara sova där.
För att Hon vill det.
Till Dotterns glädje.
Det är fint det.
Ond mage gånger tre
Jag visste.
Jag frågade i onsdags.
Vad är det?
I fredags.
Vad är det?
Varför så avstängd?
Lite magont.
Jag insåg att det var något.
Min verkliga oro började med att hon svarade irriterat i fredags.
"Det är inget. Jag vill sova nu"
Där låg jag och grubblade.
Pigg.
Uppspelt.
Ont i magen.
Tankar.
Jag visste att något var fel.
Att hon grubblade på något.
Något som vänt det positiva.
Jag hade inte gjort något fel.
Det var något i henne.
Nattvak.
Grubbel.
Varför irritation?
Varför?
Varför?
Jag förstod inte.
Ont i magen.
Nattvak.
Så jag gjorde det.
Tog hennes tystnad till intäkt.
Skamfyllt, högpulsigt.
Läste SMS i hennes mobil.
Med vänner.
Och läste om flirt med en arbetskamrat.
Om raderade SMS.
Om hur hon tvivlar på vår relation.
Om att hon är överraskad över lusten hon kände.
Och jag fick ännu mer ont i magen.
Funderade på vad jag skulle göra.
Ont i magen över att jag inte förstod.
Vad var det?
Vem är Hon?
Notoriskt otrogen?
(Vad har hon gjort?)
Trånande tonåring?
(Varför annars sitta och fabulera upp drömmar om honom?)
Sen i lördags frågade jag igen.
Vad är det?
Det är inget.
Jag tänkte snabbt.
För snabbt?
Jag vet om flirten med din arbetskamrat.
Vad håller du på med?
Det var en avvägning.
Jag ville få henne att sluta med vad hon nu höll på med.
Inte ryckas med av vännernas "go for it".
Ställ elände mot elände och välj.
Nu har vi pratat.
Hon säger att hon inte gjort nåt förbjudet.
Jag vet inte.
Men tror.
Försöker tro.
Och har ont i magen för att hon är besviken.
Med rätta.
Men hon då?
Vad håller hon på med?
Hon sa:
Jag hade tänkt berätta.
Men jag tänkte.
Det du inte vet har du inte ont av.
Det du inte vet har du inte ont av.
Den principen prövade Hon med Rocky.
Det gick åt helvete.
Nåt nytt.
Krävs.
Så.
Nu har jag ont i magen gånger tre.
Jag funderar på vad hon är, gjort, gör.
Varför kan hon inte svara?
Varför gjorde jag det?
Men samtidigt har vi pratat.
Fint.
Har vi pratat.
Om att våga berätta.
Om sånt.
Jag frågade i onsdags.
Vad är det?
I fredags.
Vad är det?
Varför så avstängd?
Lite magont.
Jag insåg att det var något.
Min verkliga oro började med att hon svarade irriterat i fredags.
"Det är inget. Jag vill sova nu"
Där låg jag och grubblade.
Pigg.
Uppspelt.
Ont i magen.
Tankar.
Jag visste att något var fel.
Att hon grubblade på något.
Något som vänt det positiva.
Jag hade inte gjort något fel.
Det var något i henne.
Nattvak.
Grubbel.
Varför irritation?
Varför?
Varför?
Jag förstod inte.
Ont i magen.
Nattvak.
Så jag gjorde det.
Tog hennes tystnad till intäkt.
Skamfyllt, högpulsigt.
Läste SMS i hennes mobil.
Med vänner.
Och läste om flirt med en arbetskamrat.
Om raderade SMS.
Om hur hon tvivlar på vår relation.
Om att hon är överraskad över lusten hon kände.
Och jag fick ännu mer ont i magen.
Funderade på vad jag skulle göra.
Ont i magen över att jag inte förstod.
Vad var det?
Vem är Hon?
Notoriskt otrogen?
(Vad har hon gjort?)
Trånande tonåring?
(Varför annars sitta och fabulera upp drömmar om honom?)
Sen i lördags frågade jag igen.
Vad är det?
Det är inget.
Jag tänkte snabbt.
För snabbt?
Jag vet om flirten med din arbetskamrat.
Vad håller du på med?
Det var en avvägning.
Jag ville få henne att sluta med vad hon nu höll på med.
Inte ryckas med av vännernas "go for it".
Ställ elände mot elände och välj.
Nu har vi pratat.
Hon säger att hon inte gjort nåt förbjudet.
Jag vet inte.
Men tror.
Försöker tro.
Och har ont i magen för att hon är besviken.
Med rätta.
Men hon då?
Vad håller hon på med?
Hon sa:
Jag hade tänkt berätta.
Men jag tänkte.
Det du inte vet har du inte ont av.
Det du inte vet har du inte ont av.
Den principen prövade Hon med Rocky.
Det gick åt helvete.
Nåt nytt.
Krävs.
Så.
Nu har jag ont i magen gånger tre.
Jag funderar på vad hon är, gjort, gör.
Varför kan hon inte svara?
Varför gjorde jag det?
Men samtidigt har vi pratat.
Fint.
Har vi pratat.
Om att våga berätta.
Om sånt.
lördag 21 november 2009
Friden slut
Det är uppenbart att Lyckliga Hon är ur balans för nånting.
Vänskapen mår fint. Familjelivet. En jättefin gårdagskväll med alla barn. Godis och Doobidoo och kortspel och skratt.
Vuxenpratandet haltar lite. Det är mer okänt om jobb och tankar. Inga frågor om mig och mitt jobb. Alls. Bara om hennes.
Men kärleken? Nja, nåt är det. En distans. De fina ord jag säger bemöts med tystnad. Frågor om hångel vid läggdags bemöts med ilskna "Varför frågar du?" när Hon inte vill. När vi pratade minimalt igår var hon irriterad och småanklagande. Vi pratade om att flytta ihop, och plötsligt var det mer problem och mer gränssättande från henne. Hennes romantiska längtan var borta. Det fanns bara längtan efter att bo ihop med vännen och familjeförsörjaren. Krasst.
Inga pussar.
Men framför allt. Hon sover isär. Hon kryper inte nära. Det är bara två nätter i rad. Jag vet att det bara är två nätter. Men jag vet att hennes agerande när hon sover eller ska sova, aldrig ljuger. Aldrig.
Friden är slut. Hon grubblar på nåt.
Vänskapen mår fint. Familjelivet. En jättefin gårdagskväll med alla barn. Godis och Doobidoo och kortspel och skratt.
Vuxenpratandet haltar lite. Det är mer okänt om jobb och tankar. Inga frågor om mig och mitt jobb. Alls. Bara om hennes.
Men kärleken? Nja, nåt är det. En distans. De fina ord jag säger bemöts med tystnad. Frågor om hångel vid läggdags bemöts med ilskna "Varför frågar du?" när Hon inte vill. När vi pratade minimalt igår var hon irriterad och småanklagande. Vi pratade om att flytta ihop, och plötsligt var det mer problem och mer gränssättande från henne. Hennes romantiska längtan var borta. Det fanns bara längtan efter att bo ihop med vännen och familjeförsörjaren. Krasst.
Inga pussar.
Men framför allt. Hon sover isär. Hon kryper inte nära. Det är bara två nätter i rad. Jag vet att det bara är två nätter. Men jag vet att hennes agerande när hon sover eller ska sova, aldrig ljuger. Aldrig.
Friden är slut. Hon grubblar på nåt.
fredag 20 november 2009
Våga lita, våga framtid
Jag måste skärpa mig nu. Det känns som om mitt undermedvetna hade läst av känslor som jag låtit slippa ut för tydligt. Det blir för mycket negativt nu.
Jag menar, det är ju inte negativt. I det stora hela. För första gången på väldigt länge - faktiskt sen i våras - är två saker uppfyllda samtidigt.
Ett. Jag är inte rädd för att Lyckliga Hon är på väg att lämna. Jag vågar känna att Hon nu när vi pratar om att flytta ihop framför barnen, faktiskt har valt det här. Att hon liksom jag vågar lita på att vi vill det här och att vi kan reda ut om det uppkommer problem.
Två. Jag känner (det har jag ju gjort rätt länge nu) total tillit i att Lyckliga Hon inte döljer något för mig. Att vänner bara är vänner och att drömmarna är i vår relation och inte kopplade till ett liv utan mig. Det har tagit tid att landa där efter alla Baristalögner och all annan oärlighet från Lyckliga Hon, men det har gått.
Och det är jävligt fina känslor som innebär att jag vill och vet att jag vill. Det är tron på vårt fina och tilliten till att vi kommer att landa i allt större trygghet som föder allt större självklarhet.
Nu tar jag helg. Ska strax cykla hem till Lyckliga Hon och ägna helgen åt familjemys, TV-spel med barnen och sång med hela familjen. Och pussar. Hoppas jag. Litar jag.
Jag menar, det är ju inte negativt. I det stora hela. För första gången på väldigt länge - faktiskt sen i våras - är två saker uppfyllda samtidigt.
Ett. Jag är inte rädd för att Lyckliga Hon är på väg att lämna. Jag vågar känna att Hon nu när vi pratar om att flytta ihop framför barnen, faktiskt har valt det här. Att hon liksom jag vågar lita på att vi vill det här och att vi kan reda ut om det uppkommer problem.
Två. Jag känner (det har jag ju gjort rätt länge nu) total tillit i att Lyckliga Hon inte döljer något för mig. Att vänner bara är vänner och att drömmarna är i vår relation och inte kopplade till ett liv utan mig. Det har tagit tid att landa där efter alla Baristalögner och all annan oärlighet från Lyckliga Hon, men det har gått.
Och det är jävligt fina känslor som innebär att jag vill och vet att jag vill. Det är tron på vårt fina och tilliten till att vi kommer att landa i allt större trygghet som föder allt större självklarhet.
Nu tar jag helg. Ska strax cykla hem till Lyckliga Hon och ägna helgen åt familjemys, TV-spel med barnen och sång med hela familjen. Och pussar. Hoppas jag. Litar jag.
Funderar över pussar
Människan kan vänja sig vid mycket och inte inse hur dålig det är för att vi är så fast i det vi befinner oss i. Det är väl känt att jag inte trivs med att vi inte har nåt sexliv att tala om. Men det är inte själva sexet, det är bristen på fysisk laddning som fattas. Visst skulle jag inte långsiktigt vilja leva utan sex, men jag vill absolut inte leva med distans emellan.
Det är nog därför en trumpen kväll av Lyckliga Hon får mig att fundera på om kriget ska börja igen. För någon månad sen avbröt hon sitt isoleringskrig mot mig. Plötsligt hade vi en relation igen. Plötsligt var Lyckliga Hon glad. Hon var uppsökande, ömsint, pussig och fnittrig. Ville sitta nära och ville röra vid mig.
Det slår mig att något förändrats senaste veckan. Distansen, att hon inte söker upp, att hon liksom tänjer på tider när hon ska komma till mig.
Och att hon inte vill pussas.
Jag väljer att se det som en trumpen vecka.
Det är nog därför en trumpen kväll av Lyckliga Hon får mig att fundera på om kriget ska börja igen. För någon månad sen avbröt hon sitt isoleringskrig mot mig. Plötsligt hade vi en relation igen. Plötsligt var Lyckliga Hon glad. Hon var uppsökande, ömsint, pussig och fnittrig. Ville sitta nära och ville röra vid mig.
Det slår mig att något förändrats senaste veckan. Distansen, att hon inte söker upp, att hon liksom tänjer på tider när hon ska komma till mig.
Och att hon inte vill pussas.
Jag väljer att se det som en trumpen vecka.
torsdag 19 november 2009
Det som inte går att ta på
Lyckliga Hon kom till mig igår kväll. Hon visste att dottern hade längtat. Att det blivit få hela kvällar.Men hon kom sent. "Jobbat."
Och det märktes direkt.
Hon ville inte vara där.
Det där som inte går att ta på.
Där det heter "mycket på jobbet", men där tröttheten är sluten.
Är det mycket på jobbet.
Berättar hon om jobbet.
Det vet jag.
Jag har hört henne säga "mycket på jobbet" förr utan att mena det.
Jag försökte få kontakt.
Tyst, försiktigt.
Utan effekt.
Det har varit väldigt lätt att vänja sig vid att vara omtyckt.
Jag väljer att se det som en trött kväll.
Och det märktes direkt.
Hon ville inte vara där.
Det där som inte går att ta på.
Där det heter "mycket på jobbet", men där tröttheten är sluten.
Är det mycket på jobbet.
Berättar hon om jobbet.
Det vet jag.
Jag har hört henne säga "mycket på jobbet" förr utan att mena det.
Jag försökte få kontakt.
Tyst, försiktigt.
Utan effekt.
Det har varit väldigt lätt att vänja sig vid att vara omtyckt.
Jag väljer att se det som en trött kväll.
Sex
En blogg på väg länge.
Den byter skepnad i tankarna.
Jag grubblar över det som är och inte riktigt landar.
Sex.
Tre gånger i höst.
Alltid ett par veckor emellan.
Alltid utan förvarning.
Plötsligt har Hon svarat på min beröring.
Det är fint.
Verkligen.
Lyckliga Hon har verkat nöjd.
Varit nöjd.
Såpass tror jag att jag märker.
Det är lite dammigt i de delarna av hjärnan. Tro mig.
Det är jättefint att se henne njuta.
Jag är totalt närvarande på henne och jag älskar det.
Men för mig har två av tre varit något tomt.
Inget möte.
Ändå skulle jag offra en fingertopp för att vara där igen.
Vi finns.
En kort stund finns vi på riktigt.Varför har jag så svårt att njuta?
Jag väcks av trygghet och glädje.
Det är avtändande med det kyska, förbjudna som Lyckliga Hon vill behöver.
Tystnadsplikt för att hitta lusten.
Jag tänds av att få visa åtrå och känna att det uppskattas.
Få älska och vara älskad.
Jag tänds av att vara åtrådd.
Beröringar, ord, öppna ögon, läppar som vill.
Vara älskad.
Det är inte.
Vardagen är tvärtom.
Sex som skuldbelagt ligger i luften.
Får inte visas, får inte finnas.
Lustdödande moralism.
Jag trivs inte.
Vill älska.
Vill mötas.
Min roll är att vara mannen i byrån.
Jag måste vilja.
Att säga nej har prövats.
Det förstör allt.
Jag bär.
Nattgammal is överallt.
Damned if you do. Var är mötet?
Ängsligt och nej-igt.
Slutna ögon är inget möte.
”Jag tappade dig visst nånstans på vägen”, sa hon.
Ja, men var du närvarande?
Såg du mig?
Den där känslan att jag inte får.
Om jag vill vara jag så blir det fel.
Jag är lyhörd så att jag utplånar mig själv.
När Hon var nöjd och glad.
Min tur.
Som att börja om för tolv år sen.
Allt är glömt om hur jag fungerar.
Och jag vet inte hur jag ska hittas igen.
Av henne.
Vad fan är svårt liksom?
Jag vill mötas.
Den byter skepnad i tankarna.
Jag grubblar över det som är och inte riktigt landar.
Sex.
Tre gånger i höst.
Alltid ett par veckor emellan.
Alltid utan förvarning.
Plötsligt har Hon svarat på min beröring.
Det är fint.
Verkligen.
Lyckliga Hon har verkat nöjd.
Varit nöjd.
Såpass tror jag att jag märker.
Det är lite dammigt i de delarna av hjärnan. Tro mig.
Det är jättefint att se henne njuta.
Jag är totalt närvarande på henne och jag älskar det.
Men för mig har två av tre varit något tomt.
Inget möte.
Ändå skulle jag offra en fingertopp för att vara där igen.
Vi finns.
En kort stund finns vi på riktigt.Varför har jag så svårt att njuta?
Jag väcks av trygghet och glädje.
Det är avtändande med det kyska, förbjudna som Lyckliga Hon vill behöver.
Tystnadsplikt för att hitta lusten.
Jag tänds av att få visa åtrå och känna att det uppskattas.
Få älska och vara älskad.
Jag tänds av att vara åtrådd.
Beröringar, ord, öppna ögon, läppar som vill.
Vara älskad.
Det är inte.
Vardagen är tvärtom.
Sex som skuldbelagt ligger i luften.
Får inte visas, får inte finnas.
Lustdödande moralism.
Jag trivs inte.
Vill älska.
Vill mötas.
Min roll är att vara mannen i byrån.
Jag måste vilja.
Att säga nej har prövats.
Det förstör allt.
Jag bär.
Nattgammal is överallt.
Damned if you do. Var är mötet?
Ängsligt och nej-igt.
Slutna ögon är inget möte.
”Jag tappade dig visst nånstans på vägen”, sa hon.
Ja, men var du närvarande?
Såg du mig?
Den där känslan att jag inte får.
Om jag vill vara jag så blir det fel.
Jag är lyhörd så att jag utplånar mig själv.
När Hon var nöjd och glad.
Min tur.
Som att börja om för tolv år sen.
Allt är glömt om hur jag fungerar.
Och jag vet inte hur jag ska hittas igen.
Av henne.
Vad fan är svårt liksom?
Jag vill mötas.
tisdag 17 november 2009
Lika bär blandas bäst
Vi satt och pratade igår jag och Lyckliga Hon om utseende och vad som är snygg och inte lika snygg. Eller ful. Då. Jag och Lyckliga Hon känner varandra så väl. Inte samma smak, men samma förståelse för vad utseende betyder och hur det kan tolkas.
Vi pratade om att välja partner. Självklart väljer vi vuxna på andra saker än utseende. Givet att smak är som bakar och att kärlek kan väckas av mycket annat än ett vackert utseende, tänkte vi vidare. Men nästan alla par vi kunde komma på var "ungefär" lika snygga. Vårt synsätt.
Vi tänkte vidare. Vi hittade undantag. En av hennes gamla manliga vänner har en fru som är på andra änden av skalan. Vi hittade ett par exempel på snyggare kvinna, fulare man. Krasst uttryckt. Inga exempel på motsatsen.
Vi pratade vidare och tänkte och tänkte, och till slut landade vi i en traditionell slutsats. Män kan få snyggare fruar. Men oftast är bägge ungefär lika snygga.
Är det därmed bevisat att vi är tonåringar livet ut?
Vi pratade om att välja partner. Självklart väljer vi vuxna på andra saker än utseende. Givet att smak är som bakar och att kärlek kan väckas av mycket annat än ett vackert utseende, tänkte vi vidare. Men nästan alla par vi kunde komma på var "ungefär" lika snygga. Vårt synsätt.
Vi tänkte vidare. Vi hittade undantag. En av hennes gamla manliga vänner har en fru som är på andra änden av skalan. Vi hittade ett par exempel på snyggare kvinna, fulare man. Krasst uttryckt. Inga exempel på motsatsen.
Vi pratade vidare och tänkte och tänkte, och till slut landade vi i en traditionell slutsats. Män kan få snyggare fruar. Men oftast är bägge ungefär lika snygga.
Är det därmed bevisat att vi är tonåringar livet ut?
söndag 15 november 2009
Målat med mera
En fin helg som inte ska tjatas sönder med ord.
Vi har målat i dotterns rum. Tillsammans. Haft det lugnt och mysigt. Träffat Mumindalen för trevlig kväll och vin och prat och tv-spelande.
"Älskar och känner livet återvända", skrev Hon, Lyckliga Frun min. Fint för henne. Jag har väntat ett tag nu.
Nej, vi har inte haft sex. Man kan inte få allt här i livet.
Men väggen är fin. Och minnet.
Vi har målat i dotterns rum. Tillsammans. Haft det lugnt och mysigt. Träffat Mumindalen för trevlig kväll och vin och prat och tv-spelande.
"Älskar och känner livet återvända", skrev Hon, Lyckliga Frun min. Fint för henne. Jag har väntat ett tag nu.
Nej, vi har inte haft sex. Man kan inte få allt här i livet.
Men väggen är fin. Och minnet.
lördag 14 november 2009
En lång halsduk
Jag hade letat runt. Jag ville ha en sån där lång* halsduk. Gärna med fransar. Stor, bullig uppe i halsen. Varm.
Men den dök aldrig upp, hittades aldrig. Förrän igår. Riktigt lång* och riktigt fransad och fin färg. På väg hem från jobbet och med lite tid fanns den där.
Jag köpte. Lite för dyr var den. Ändå liksom.
Sen kom jag hem med dottern. Visade halsduken. "Så lång den är pappa."
Sen kom Lyckliga Hon. Hon fick se halsduken. "Så fin den är." Hon provade. Och sen gav jag den till henne. Hon blev väldigt väldigt glad. Jag anar att Hon hade velat köpa en ny halsduk.
Mitt sätt.
Det blir bäst så här. Varmt inuti.
Jag får leta vidare. Det är inte så att jag har brist på halsdukar. Trots att dottern fick den vita sjal när jag köpt en ny grön. Och en varm magkänsla värmer mer än en halsduk.
* Fyra meter lång med fransar. 3,70 utan. Många varv blir det om man har smal hals.
Men den dök aldrig upp, hittades aldrig. Förrän igår. Riktigt lång* och riktigt fransad och fin färg. På väg hem från jobbet och med lite tid fanns den där.
Jag köpte. Lite för dyr var den. Ändå liksom.
Sen kom jag hem med dottern. Visade halsduken. "Så lång den är pappa."
Sen kom Lyckliga Hon. Hon fick se halsduken. "Så fin den är." Hon provade. Och sen gav jag den till henne. Hon blev väldigt väldigt glad. Jag anar att Hon hade velat köpa en ny halsduk.
Mitt sätt.
Det blir bäst så här. Varmt inuti.
Jag får leta vidare. Det är inte så att jag har brist på halsdukar. Trots att dottern fick den vita sjal när jag köpt en ny grön. Och en varm magkänsla värmer mer än en halsduk.
* Fyra meter lång med fransar. 3,70 utan. Många varv blir det om man har smal hals.
fredag 13 november 2009
Till besvikelse
Lyckliga Hon hade mejlat att Hon var ledsen igår. Om pengar. Jag borde anat att det inte skulle gå bra när jag kom till henne. Borde anat att ledsenhet hos henne alltid innebär samma sak. Hon kommer att vara sluten, trumpen och isolerande mot mig, och när jag till slut får läge att fråga så kommer hon att på något sätt vrida det till att det är mitt fel.
Det hände. Väl i säng flög haranger av klagande mot mig. Hon kunde inte förstå varför jag inte velat vara med på presenter till pojkarna, kunde inte förstå min fråga om hur dyra julklappar hon tänkt att vi ska köpa till varandra, hade klagomål på att jag bjöd på för lite saker och på att jag uppenbarligen inte älskade hennes pojkar och på att jag inte erbjöd mig att betala när Hon helst ville träffa Mumindalen hemma hos Lyckliga Hon. Mycket uppdämt missnöje vällde ut. Svårt att värja mig.
Mina tankar om hennes överfokusering på sin självständighet, att hon inte velat ha hjälp och stöd, hur svårt hon har med att känna tacksamhetsskuld och framför allt på hur isolerande och uteslutande hon varit mot mig i relationen, gick helt förbi. Jag "gömmer mig" om jag berättar att hon förbjudit mig att träffa pojkarna så mycket som jag vill eller att det varit jobbigt att Hon absolut inte velat prata om att bo ihop.
Till slut landade vi i ett lugn där Hon fått ösa ur sig klagomålen. Det blir som min mamma. Det måste klagas ur först, för att sedan lugna sig. Men kul är det inte.
Hon bad idag om ursäkt för att hon var ledsen, men det var ju knappast problemet. Hur man agerar ut ledsenheten är det centrala. Varför måste ledset alltid göras till mitt fel? Nu verkar Hon ha fattat det också. I alla fall lite. Det kom mer reflekterade ursäkter också. Om länge.
Det blir nog en fin helg till slut.
Det hände. Väl i säng flög haranger av klagande mot mig. Hon kunde inte förstå varför jag inte velat vara med på presenter till pojkarna, kunde inte förstå min fråga om hur dyra julklappar hon tänkt att vi ska köpa till varandra, hade klagomål på att jag bjöd på för lite saker och på att jag uppenbarligen inte älskade hennes pojkar och på att jag inte erbjöd mig att betala när Hon helst ville träffa Mumindalen hemma hos Lyckliga Hon. Mycket uppdämt missnöje vällde ut. Svårt att värja mig.
Mina tankar om hennes överfokusering på sin självständighet, att hon inte velat ha hjälp och stöd, hur svårt hon har med att känna tacksamhetsskuld och framför allt på hur isolerande och uteslutande hon varit mot mig i relationen, gick helt förbi. Jag "gömmer mig" om jag berättar att hon förbjudit mig att träffa pojkarna så mycket som jag vill eller att det varit jobbigt att Hon absolut inte velat prata om att bo ihop.
Till slut landade vi i ett lugn där Hon fått ösa ur sig klagomålen. Det blir som min mamma. Det måste klagas ur först, för att sedan lugna sig. Men kul är det inte.
Hon bad idag om ursäkt för att hon var ledsen, men det var ju knappast problemet. Hur man agerar ut ledsenheten är det centrala. Varför måste ledset alltid göras till mitt fel? Nu verkar Hon ha fattat det också. I alla fall lite. Det kom mer reflekterade ursäkter också. Om länge.
Det blir nog en fin helg till slut.
torsdag 12 november 2009
Noteringar under en resa
Jag brukar säga "jobbresa" eller "resa med jobbet", men ibland faller jag ironiskt in i barndomens "tjänsteresa". Använder någon det på riktigt?
Mysig resa. Jobb såklart. Vin med vännen Laptop. Lek med brorsbarn och prat med svägerska. Turboumgänge.
Jag såg en kvinna som var något märkligt. Hon var kobent över benen men hade fötterna riktade rejält utåt. Som vore hon även hjulbent. Det hela gav en mycket udda illusion av att hon var både kobent och hjulbent samtidigt. En känsla av att se något udda.
Vackert först rimfrostigt och sedan snöigt landskap från ett tågfönster.
En kollektivtrafikresa. Tre kvinnor som tagna ur min berättelse för Hon härom kvällen satt och pratade och fnittrade. Eller, en pratade och en fnittrade. Och en satt stilla. Hon tittade på mig. Jag på henne. Hon ännu mer på mig Jag gick av. Jag såg att hon följde mig med blicken och vi log mot varandra. Gick vidare.
Ett SMS om att Lyckliga Hon saknar mig, längtar efter mig. Pigs can fly.
Ett mejl från en skvallerbytta om att frun tror jag läser hennes blogg. Ingen har mejlat på flera månader om något. Då gällde det varningar om att hon inte verkade vilja vår relation. Nu var det åter paranoian.
Paranoian. Just det.
Nära, nära ett SMS-gräl. Funderar vidare på om Hon har ett behov av att klaga som lätt kommer upp eller om jag läser in det. Bägge sanna.
Väldigt lite prat med tvillingbror. Han var upptagen. För.
* * *
Mysig resa. Jobb såklart. Vin med vännen Laptop. Lek med brorsbarn och prat med svägerska. Turboumgänge.
* * *
Jag såg en kvinna som var något märkligt. Hon var kobent över benen men hade fötterna riktade rejält utåt. Som vore hon även hjulbent. Det hela gav en mycket udda illusion av att hon var både kobent och hjulbent samtidigt. En känsla av att se något udda.
* * *
Vackert först rimfrostigt och sedan snöigt landskap från ett tågfönster.
* * *
En kollektivtrafikresa. Tre kvinnor som tagna ur min berättelse för Hon härom kvällen satt och pratade och fnittrade. Eller, en pratade och en fnittrade. Och en satt stilla. Hon tittade på mig. Jag på henne. Hon ännu mer på mig Jag gick av. Jag såg att hon följde mig med blicken och vi log mot varandra. Gick vidare.
* * *
Ett SMS om att Lyckliga Hon saknar mig, längtar efter mig. Pigs can fly.
* * *
Ett mejl från en skvallerbytta om att frun tror jag läser hennes blogg. Ingen har mejlat på flera månader om något. Då gällde det varningar om att hon inte verkade vilja vår relation. Nu var det åter paranoian.
* * *
Paranoian. Just det.
* * *
Nära, nära ett SMS-gräl. Funderar vidare på om Hon har ett behov av att klaga som lätt kommer upp eller om jag läser in det. Bägge sanna.
* * *
Väldigt lite prat med tvillingbror. Han var upptagen. För.
måndag 9 november 2009
Bra på
Jag och Hon pratar ofta väldigt klokt om vad man är bra på och dålig på. Hur man tänker.
Olika människor har olika minne. Olika tänkande.
Själv är jag bra på att minnas bilder av ord. Förklaring. Jag minns ord jag läst som en bild. "Högst upp på en högersida" var tankar som kunde hjälpa mig att minnas saker på tentor. Det gick oftast bra. Stavar fel gör jag väldigt sällan. Så länge jag minns ordet i skriven form kan jag oftast komma ihåg det.
Jag har inte en aning om vilken del av hjärnan det är. Jag minns också husfasader, bokutsidor och annat väldigt bra. Jag kan bedöma storlekar och packa in lådor i bilar. Lätt. Jag är också bra på att minnas rimmade dikter, inledningsmeningar till böcker och liknande.
Däremot glömmer jag saker någon sagt. Jag minns ansikten men inte namnet.
Den här obalansen skapar vissa svårigheter och vissa knep för att komma runt dem.
Problem: Fem sekunder efter att någon presenterat sig är det borta.
Knep: Försöka tänka på namnet i skriven form, som en inre bild.
Nackdel: "Varför blundar du?"
Problem: Jag minns siffror dåligt trots att jag är siffernisse. Det blir svårt att minnas telefonnummer eller koder.
Knep: Jag minns mobil- och bankkortskoder som rörelsemönster på en telefonplatta. Jag minns telefonnummer som en ramsa, inte som siffror.
Nackdel: "trettifem" låter exakt likadant som "fyrtifem". Då försöker jag minnas bilden av telefonnumret utskrivet som stöd för minnet. Ibland går det åt helvete. Jag har glömt mitt eget telefonnummer.
Är det någon läsare som är extrem på hur ni minns saker och vad ni minns? Delge gärna.
Nördpoäng. Jag kan se typsnittet framför mig när jag försöker minnas ett telefonnummer.
Olika människor har olika minne. Olika tänkande.
Själv är jag bra på att minnas bilder av ord. Förklaring. Jag minns ord jag läst som en bild. "Högst upp på en högersida" var tankar som kunde hjälpa mig att minnas saker på tentor. Det gick oftast bra. Stavar fel gör jag väldigt sällan. Så länge jag minns ordet i skriven form kan jag oftast komma ihåg det.
Jag har inte en aning om vilken del av hjärnan det är. Jag minns också husfasader, bokutsidor och annat väldigt bra. Jag kan bedöma storlekar och packa in lådor i bilar. Lätt. Jag är också bra på att minnas rimmade dikter, inledningsmeningar till böcker och liknande.
Däremot glömmer jag saker någon sagt. Jag minns ansikten men inte namnet.
Den här obalansen skapar vissa svårigheter och vissa knep för att komma runt dem.
Problem: Fem sekunder efter att någon presenterat sig är det borta.
Knep: Försöka tänka på namnet i skriven form, som en inre bild.
Nackdel: "Varför blundar du?"
Problem: Jag minns siffror dåligt trots att jag är siffernisse. Det blir svårt att minnas telefonnummer eller koder.
Knep: Jag minns mobil- och bankkortskoder som rörelsemönster på en telefonplatta. Jag minns telefonnummer som en ramsa, inte som siffror.
Nackdel: "trettifem" låter exakt likadant som "fyrtifem". Då försöker jag minnas bilden av telefonnumret utskrivet som stöd för minnet. Ibland går det åt helvete. Jag har glömt mitt eget telefonnummer.
Är det någon läsare som är extrem på hur ni minns saker och vad ni minns? Delge gärna.
Nördpoäng. Jag kan se typsnittet framför mig när jag försöker minnas ett telefonnummer.
söndag 8 november 2009
Onödigt
Jag är tillbaka hos Hon efter att ha varit hemma och vänt några timmar. Vi har haft en fin helg där vi träffat Storasyster och Svågern och flickorna hemma hos Lyckliga Hon. Så länge sen som Lyckliga Hon hade gäster hemma. Jättemysigt var det. Rent allmänt en fin helg, utan konflikter, utan konstigheter. Bara vara. Tyvärr somnade en jättetrött Lyckliga Hon i soffan i lördags.
Och i morse var det likt men ändå annorlunda. En nyvaken, trött Hon vaknade snabbare än hon brukar. Borta var demonstrativt blundande. Istället ett möte. Det blev till och med en gammal favorit. Jag frågade "Vill du höra en historia?", och svaret ett gulligt "Kanske det". Det ändrades minuterna senare till ett "Gärna".
Fint som fan gick det.
Vi har pratat en hel del om flytta ihop. Vi tycker att det slösas så mycket tid på särboende nu. Det cyklas och åks buss och hämtas och lämnas och vi känner att det är onödigt. Vi skulle vilja bo ihop nu, i tillräckligt stort.
Än så länge är det bara drömmar. Det finns praktiska saker som ska lösas som inte kan ske nu. Men det kommer att bli. Säger hjärtat.
Vi klarade till och med av att dryfta en av de stora, jobbiga sakerna. Det associerades från vad har vi råd med? Vem ska betala vad? Då kom betalningen för pojkarna upp. Ingen lösning. Men inget gräl. Inga tvärsäkerheter. Nytt.
Och i morse var det likt men ändå annorlunda. En nyvaken, trött Hon vaknade snabbare än hon brukar. Borta var demonstrativt blundande. Istället ett möte. Det blev till och med en gammal favorit. Jag frågade "Vill du höra en historia?", och svaret ett gulligt "Kanske det". Det ändrades minuterna senare till ett "Gärna".
Fint som fan gick det.
Vi har pratat en hel del om flytta ihop. Vi tycker att det slösas så mycket tid på särboende nu. Det cyklas och åks buss och hämtas och lämnas och vi känner att det är onödigt. Vi skulle vilja bo ihop nu, i tillräckligt stort.
Än så länge är det bara drömmar. Det finns praktiska saker som ska lösas som inte kan ske nu. Men det kommer att bli. Säger hjärtat.
Vi klarade till och med av att dryfta en av de stora, jobbiga sakerna. Det associerades från vad har vi råd med? Vem ska betala vad? Då kom betalningen för pojkarna upp. Ingen lösning. Men inget gräl. Inga tvärsäkerheter. Nytt.
lördag 7 november 2009
Ombytta roller
Jag hjälper Lyckliga Hon att städa. Dammhögarna är enorma, pappershögar sedan flera månader ligger på golvet, fotbollsskor, benskydd och pennor ligger slängda här och där, kläder på golvet. Det har varit så ett tag nu.
Jag bygger en råtta av dammet och är glad och skämtsam. Jag kommenterar att det verkligen inte är så att det är hos mig det är mest ostädat.
"Bara för att det är så en dag betyder inte att det är så i allmänhet", svarar Hon.
Men pennor, pappershögar, dammråttan sedan två månader. "en dag"? "i allmänhet"?
Jag håller inte ens med. Det är inte mer ostädat hos mig. Hennes i allmänhet-anklagelse går mig helt förbi. Det är ganska pinsamt av henne. Jag stoppar undan tanken att Hon gör det för att Hon måste klaga på mig för att känna sig bättre. Vill inte tänka så.
Det har faktiskt hänt att jag retat mig på det ostädade, stökiga hemma hos henne. Jag inser att det är en motreaktion, en stolthet mot hennes eviga kritik mot mig som den som har stökigt och ostädat.
Egentligen (som i e g e n t l i g e n) hoppas jag att städanklagelserna mot mig är ett historiskt fenomen. Att Hon klarar av att lägga det bakom sig.
Leva i nuet. Se att bygga dammråttor kan vara ganska kul om man gör det tillsammans.
Jag bygger en råtta av dammet och är glad och skämtsam. Jag kommenterar att det verkligen inte är så att det är hos mig det är mest ostädat.
"Bara för att det är så en dag betyder inte att det är så i allmänhet", svarar Hon.
Men pennor, pappershögar, dammråttan sedan två månader. "en dag"? "i allmänhet"?
Jag håller inte ens med. Det är inte mer ostädat hos mig. Hennes i allmänhet-anklagelse går mig helt förbi. Det är ganska pinsamt av henne. Jag stoppar undan tanken att Hon gör det för att Hon måste klaga på mig för att känna sig bättre. Vill inte tänka så.
Det har faktiskt hänt att jag retat mig på det ostädade, stökiga hemma hos henne. Jag inser att det är en motreaktion, en stolthet mot hennes eviga kritik mot mig som den som har stökigt och ostädat.
Egentligen (som i e g e n t l i g e n) hoppas jag att städanklagelserna mot mig är ett historiskt fenomen. Att Hon klarar av att lägga det bakom sig.
Leva i nuet. Se att bygga dammråttor kan vara ganska kul om man gör det tillsammans.
Likhet - ironisk dito
Hösten blåser av träden. Ett fåtal gula löv syns på träden. Jag tänker tillbaka och inser att de där höstpromenaderna inte riktigt blev av. Återigen har jag sett hösten på avstånd. Det betyder inte att bilderna av all färgprakt, med allt från grönt till orange, inte finns kvar. Men jag har inte riktigt andats in den och befunnit mig i och under. Viktigaste förklaringen är sjukdom. Dryga två veckor försvårar promenader.
En ironisk reflektion slår mig. Det är med höstpromenaderna ungefär som vårt sexliv. Så nära men ändå inte där. Att se det eftertraktade, uppskatta det på håll, men ändå vilja men inte kunna röra, känna, göra.
En märklig likhet.
En ironisk reflektion slår mig. Det är med höstpromenaderna ungefär som vårt sexliv. Så nära men ändå inte där. Att se det eftertraktade, uppskatta det på håll, men ändå vilja men inte kunna röra, känna, göra.
En märklig likhet.
fredag 6 november 2009
Våga lita på
"Jag vill bo ihop", säger Hon.
Säger att hon längtar efter att gå och skava i vardag.
Blir glad av meningar som "skava som man skaver tills stenar blir lena".
Tittar lägenheter.
Längtar.
Och jag längtar med.
Men är beredd.
När kommer nästa reta sig?
Nästa demonstrativa tystnad?
Nästa krig mot mig?
Nästa oförutsägbara kris som hon skapar.
Jag vet att jag inte får göra misstag.
Men vet att det tids nog kommer ändå.
Bara för att jag vågar känna efter.
Vågar vara romantisk.
Vågar vara ärlig.
Vågar tro att det går att mötas.
Jag tror.
Jag längtar.
Säger att hon längtar efter att gå och skava i vardag.
Blir glad av meningar som "skava som man skaver tills stenar blir lena".
Tittar lägenheter.
Längtar.
Och jag längtar med.
Men är beredd.
När kommer nästa reta sig?
Nästa demonstrativa tystnad?
Nästa krig mot mig?
Nästa oförutsägbara kris som hon skapar.
Jag vet att jag inte får göra misstag.
Men vet att det tids nog kommer ändå.
Bara för att jag vågar känna efter.
Vågar vara romantisk.
Vågar vara ärlig.
Vågar tro att det går att mötas.
Jag tror.
Jag längtar.
"Jag vet när jag vill ha sex"
"Jag vet när jag vill ha sex".
Så sa Hon.
Och jag reagerade.
Det är något som är så defaitistiskt att all lust bara dör.
Inget Vi.
Att inget jag gör spelar någon roll. Alls.
Hon vet. Liksom.
Det dör.
"Min sexualitet är bara min ensak. Din är din."
Så sa hon också.
Och jag reagerade.
Det är delvis samma sak.
Det måste finnas ett Vi i attraktion.
I lust.
Utan Vi, ingen lust.
Och sexlusten som enbart "jag jag jag" är en förutsättning för otrohet.
Just nu är min sexualitet bara jag.
Förutom när hon vill.
Hon ändrade sig.
"Jag vet när jag inte vill ha sex".
Det är faktiskt stor skillnad.
Men jag drömmer om Vi varje dag.
Så sa Hon.
Och jag reagerade.
Det är något som är så defaitistiskt att all lust bara dör.
Inget Vi.
Att inget jag gör spelar någon roll. Alls.
Hon vet. Liksom.
Det dör.
"Min sexualitet är bara min ensak. Din är din."
Så sa hon också.
Och jag reagerade.
Det är delvis samma sak.
Det måste finnas ett Vi i attraktion.
I lust.
Utan Vi, ingen lust.
Och sexlusten som enbart "jag jag jag" är en förutsättning för otrohet.
Just nu är min sexualitet bara jag.
Förutom när hon vill.
Hon ändrade sig.
"Jag vet när jag inte vill ha sex".
Det är faktiskt stor skillnad.
Men jag drömmer om Vi varje dag.
torsdag 5 november 2009
Dumt att säga, dumt att känna
"Jag tycker om när du rör vid mig."
Att det kan vara så jobbigt med såna meningar. Den sades i morse när jag legat och klappat på Hon en stund, och några sekunders hand av henne på min bröstkorg avbröts och handen flyttades upp på täcket istället. Allt är som vanligt.
"Jag tycker om att röra vid dig". Röra är ett verb. Göra. Rimmar till och med.
Bilden av sig, upplevelsen hos någon annan. Möta. Röta?
Då blir det jobbigt att säga vad man vill, även om vi rent tekniskt är överens.
Jag har gjort misstaget att våga känna igen efter söndagens ömsinta sex. Jag vågade känna efter och låta känslorna ligga utanpå huden igen. Jag vet att jag inte borde, vet att det bara gör ont när hon fortfarande är mil bort. När ett täcke emellan är lugnast så. Nära, men ändå osynlig.
Och jag vet att det mesta är i mitt huvud.
Måste skydda mig. Och skydda henne. Inte leva ut. Inte än. Kontroll.
Men nån gång vill jag bara få känna och kännas.
Att det kan vara så jobbigt med såna meningar. Den sades i morse när jag legat och klappat på Hon en stund, och några sekunders hand av henne på min bröstkorg avbröts och handen flyttades upp på täcket istället. Allt är som vanligt.
"Jag tycker om att röra vid dig". Röra är ett verb. Göra. Rimmar till och med.
Bilden av sig, upplevelsen hos någon annan. Möta. Röta?
Då blir det jobbigt att säga vad man vill, även om vi rent tekniskt är överens.
Jag har gjort misstaget att våga känna igen efter söndagens ömsinta sex. Jag vågade känna efter och låta känslorna ligga utanpå huden igen. Jag vet att jag inte borde, vet att det bara gör ont när hon fortfarande är mil bort. När ett täcke emellan är lugnast så. Nära, men ändå osynlig.
Och jag vet att det mesta är i mitt huvud.
Måste skydda mig. Och skydda henne. Inte leva ut. Inte än. Kontroll.
Men nån gång vill jag bara få känna och kännas.
onsdag 4 november 2009
Sanning är delad subjektivitet
Det är så många saker där vi har en bild av oss själva.
Självklart har vi rätt till vår egen bild av oss själva.
Men det är hur vi uppfattas
som är Vi i andras ögon.
Våra beteenden är inte i ett vacuum.
Våra tankar däremot.
Den som inte bryr sig om det blir autist.
Jag tänker mycket på det.
På om jag pratar för mycket.
Lyssnar för lite.
Förnekar inte
Längre.
Det är behagligt att vara autist.
Ännu lättare om man skyller ifrån sig.
Det är viktigt hur vi är sedda.
Men våra tankar har vi full rätt till.
Inte enkelt men nödvändigt.
Pålitlig?
Hon tycker fortfarande.
Förutsägbar.
Samma.
Svårt då.
Håller tummar.
Självklart har vi rätt till vår egen bild av oss själva.
Men det är hur vi uppfattas
som är Vi i andras ögon.
Våra beteenden är inte i ett vacuum.
Våra tankar däremot.
Den som inte bryr sig om det blir autist.
Jag tänker mycket på det.
På om jag pratar för mycket.
Lyssnar för lite.
Förnekar inte
Längre.
Det är behagligt att vara autist.
Ännu lättare om man skyller ifrån sig.
Det är viktigt hur vi är sedda.
Men våra tankar har vi full rätt till.
Inte enkelt men nödvändigt.
Pålitlig?
Hon tycker fortfarande.
Förutsägbar.
Samma.
Svårt då.
Håller tummar.
måndag 2 november 2009
Utan möjlighet kan man inte välja
"Försök hålla mig borta!"
Det är skillnad på tonfallet.
Väl stor skillnad från dag till vecka.
För att jag ska trivas.
Jag skrev igår.
"Du är välkommen hit vilken dag som helst i veckan. Men gärna imorgon."
"Försök hålla mig borta!", svarade Lyckliga Hon.
Det skulle sällan falla mig in.
Men äntligen har jag valet.
Har vi möjligheten att vilja lika mycket.
Möjligheten att säga nej.
Är möjligheten att säga ja.
Nu är hon här.
Det känns fint.
Som vanligt.
Liksom.
Det är skillnad på tonfallet.
Väl stor skillnad från dag till vecka.
För att jag ska trivas.
Jag skrev igår.
"Du är välkommen hit vilken dag som helst i veckan. Men gärna imorgon."
"Försök hålla mig borta!", svarade Lyckliga Hon.
Det skulle sällan falla mig in.
Men äntligen har jag valet.
Har vi möjligheten att vilja lika mycket.
Möjligheten att säga nej.
Är möjligheten att säga ja.
Nu är hon här.
Det känns fint.
Som vanligt.
Liksom.
söndag 1 november 2009
Barnfri helg i fyra akter - vilken genre?
Jag vill bara klargöra först och främst. Det är varmt och vackert inuti. Det är minnen av en trevlig mysig helg. En helg där det som pratades, grälades, gräts, inte ledde till minnen av bittra gräl utan till minnen av möten. Men det var nära. Fyra akter.
Akt 1. Anspända förväntningar
Det där anspända som märktes hos henne mitt i det trevliga. Att hon håller sig en bit ifrån. Att läppar knappt öppnas. Förklaringen kom i sängen när vi pratade. Eller grälade? Minns inte. Hon hade varit så nervös av vetskapen om att jag skulle längta efter sex att hon inte vågat längta efter den barnfria helgen. Vi grälade. Inte farligt men lite. Jag vågade säga att det där kalla hos henne kanske beror på att hon gör för stor del av den paniken. Att Hon lever ut den.
Kvällens bästa: Två rätt trötta fredagspersoner åt lite enkelt, såg lite TV och somnade bredvid varandra efter att ändå ha förstått en del.
Bottennapp: Den eviga "Jag tycker faktiskt du kan åka hem nu" från Lyckliga Hon. Jag får höra det så ofta och hon menar det inte, men var faktiskt nära att åka.
Akt 2: Mysigt
Morgon. Som vanligt. Inga ytterligare kommentarer om rollfördelningen att jag vill och hon får säga nej. Men den var ju där
Dagen. Hem till mig för lite glass och kaffe. Gå i affärer i ganska sävligt tempo. Fika. Hungrig Hon på grinigt humör. Bio. Fantastiskt mysigt och helt friktionsfritt. Bara vara.
Akt 3. Vändningen
Ta med mat hem. Vi hamnade i prat om sex, och mitt i uppslitande missförstånd skedde ett möte. Hon missförstod mig horribelt om min rädsla. Jag uttryckte mig slarvigt. Jag grät, bara satt där och grät. Och då tror jag det vände. Vi såg en film. Vi somnade tyst och nära.
Akt 4: Beviset på att det var en vändning
Jag vaknade med rädslan att Lyckliga Hon skulle lämna helgen med känslan av att livet är ett evigt grälande, evig oenighet. Att det inte fanns ett möte. Jag låg länge och förberedde mig. Gjorde mitt för att inte behöva dra in henne i min längtan. Samlade tankarna.
Vi vaknade lugnt. Jag rörde henne inte ens. Vi pratade. Skrattade. Lyckliga Hon var ömsint och leende. Underbar. Vi duschade. Tillsammans. Vi hade sex. Ömsint, vackert, tillsammans. Fint.
Ikea. Utan sex.
Och vi skildes åt med lugn, kärlek och värme. De två allvarliga samtal vi hade där vi bägge var ledsna, blev ett möte. Men det var nära att helgen blev ett fiasko. Det måste betyda nånting att det inte blev så. Jag tror det var kärlek. Det var ett romantiskt drama med lyckligt slut.
Akt 1. Anspända förväntningar
Det där anspända som märktes hos henne mitt i det trevliga. Att hon håller sig en bit ifrån. Att läppar knappt öppnas. Förklaringen kom i sängen när vi pratade. Eller grälade? Minns inte. Hon hade varit så nervös av vetskapen om att jag skulle längta efter sex att hon inte vågat längta efter den barnfria helgen. Vi grälade. Inte farligt men lite. Jag vågade säga att det där kalla hos henne kanske beror på att hon gör för stor del av den paniken. Att Hon lever ut den.
Kvällens bästa: Två rätt trötta fredagspersoner åt lite enkelt, såg lite TV och somnade bredvid varandra efter att ändå ha förstått en del.
Bottennapp: Den eviga "Jag tycker faktiskt du kan åka hem nu" från Lyckliga Hon. Jag får höra det så ofta och hon menar det inte, men var faktiskt nära att åka.
Akt 2: Mysigt
Morgon. Som vanligt. Inga ytterligare kommentarer om rollfördelningen att jag vill och hon får säga nej. Men den var ju där
Dagen. Hem till mig för lite glass och kaffe. Gå i affärer i ganska sävligt tempo. Fika. Hungrig Hon på grinigt humör. Bio. Fantastiskt mysigt och helt friktionsfritt. Bara vara.
Akt 3. Vändningen
Ta med mat hem. Vi hamnade i prat om sex, och mitt i uppslitande missförstånd skedde ett möte. Hon missförstod mig horribelt om min rädsla. Jag uttryckte mig slarvigt. Jag grät, bara satt där och grät. Och då tror jag det vände. Vi såg en film. Vi somnade tyst och nära.
Akt 4: Beviset på att det var en vändning
Jag vaknade med rädslan att Lyckliga Hon skulle lämna helgen med känslan av att livet är ett evigt grälande, evig oenighet. Att det inte fanns ett möte. Jag låg länge och förberedde mig. Gjorde mitt för att inte behöva dra in henne i min längtan. Samlade tankarna.
Vi vaknade lugnt. Jag rörde henne inte ens. Vi pratade. Skrattade. Lyckliga Hon var ömsint och leende. Underbar. Vi duschade. Tillsammans. Vi hade sex. Ömsint, vackert, tillsammans. Fint.
Ikea. Utan sex.
Och vi skildes åt med lugn, kärlek och värme. De två allvarliga samtal vi hade där vi bägge var ledsna, blev ett möte. Men det var nära att helgen blev ett fiasko. Det måste betyda nånting att det inte blev så. Jag tror det var kärlek. Det var ett romantiskt drama med lyckligt slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)