Balansen mellan känslor och kontroll

Mantratjejen skrev en lång, klok kommentar om att jag borde ta kontroll över mina känslor och inte agera efter dem. Det är viktigt att jag tänker så eftersom jag så uppenbart tappade kontrollen i fredags, och jag har grubblat mycket på varför. Jag har ju egentligen så oändligt mycket bättre kontroll över mina känsloutlevelser än förut.

Jag överraskades av mina grubbel i fredags. När jag tänkt efteråt vad det berodde på, så är det att jag efter en fin månad tillåtit mig att känna fullt ut igen, vilket gjorde mig både räddare och mer sårbar. Okontrollerad, i någon mån. Det får mig att fundera på varför jag reagerade så starkt när Lyckliga Hon så tydligt var tillbaka i kriget mot mig. Att det fina flödet av kärlek och uppskattning till mig var borta.

Är jag okontrollerad? Nej, absolut inte om man jämför med förut. Lugnare i humöret, tryggare i reaktioner mot både dotter, släktingar, arbetskamrater och Frun. Tänk på att halvåret sen i mars har varit jävligt jobbigt för mig. Lyckliga Hon har varit tämligen isolerande kärlekslös, lynnig i humöret, ibland direkt otrevlig - you name it. Allt ackompanjerat av anklagelser om att allt är mitt fel. Hon har varit värd att lämna. Kort sagt. Men jag har överfungerat, stigit tillbaka, behållit lugnet. Relativt sett. Till största delen. Jag har också varit jobbig, men det är Hon som skapat klart mest drama.

Jag är coolare. Det är en effekt av min egen terapi och den harmoni den skapat. Och av tänkande om att våga lita på att det blir bra sen, men också att se det som är bra dag för dag och inte bara längta efter sånt som en gång varit. Inte helt lätt.

Men det har också funnits en avstängdhet i mig. Jag har stängt av mina känslor för Lyckliga Hon. Vetat om dem, men inte agerat efter dem i den utsträckning jag velat. Saknat i tystnad. Jag har varit extremt medveten om att vara med lågmäld och inte berätta om min längtan och åtrå. Skött den själv. Vackra känslor har jag inte vågat visa. Kontroll har varit ledstjärna. För att inte förvärra. Försöka nå fram. Till sist.

I detta har jag förställt mig, inte varit mig själv. Skavt med mig själv.

Så kom då den fina månaden när Lyckliga Hon var glad och avslappnad. Uppsökande och kärleksfull. Det fick mig att slappna av, att njuta av att vi åter var ett Vi. Så jävla skön känsla. Jag njöt och började slappna av, och vågade älska. Vågade vara mig själv. Tyvärr ledde detta till att jag i småsaker väckte irritation hos Lyckliga Hon, bara genom att vara mig själv. Sånt kan få vem som helst att tvivla på relationen.

Jag vågade lita fullt ut på att Hon var tillbaka, ville Oss. Jag började lita fullt ut på att det här skulle bli riktigt bra. Jag gjorde mig sårbar och tappade kontrollen över de känslor som finns inuti mig. När hon blev isolerande och helt asexuell, blev jag klängig och tjatig, om än med ett sorgset leende och inte anklagande.

När Hon sen försvann från Oss så tydligt, drog jag i mitt nattvak slutsatsen att Hon åter började tvivla på oss, kanske till och med bestämt sig för att lämna. Så som det så ofta varit.

Då satt jag inte lugnt i båten. Då tappade jag kontrollen.

Det gäller att grubbla på hur jag åter ska hitta balansen mellan kontroll och inte sluta känna kärlek och älska. I den processen gör jag mig mer oberoende av andra.

Det gäller också att inte blanda ihop min blogg med hur jag är. Bloggen är ett redskap för att fundera om mina känslor, samla tankarna om vad känslorna betyder och vad jag bör göra.

Jag är ganska långt på den resa du skriver om, men inte så långt som jag skulle vilja.

Nu är det tillbaka till tankeprocessen och hitta mantran i vardagen. Allt byggt på att inte göra mig sårbar. Det är svårt att göra det och ändå älska. Men det måste gå. Om bägge älskar.