Barnfri helg i fyra akter - vilken genre?

Jag vill bara klargöra först och främst. Det är varmt och vackert inuti. Det är minnen av en trevlig mysig helg. En helg där det som pratades, grälades, gräts, inte ledde till minnen av bittra gräl utan till minnen av möten. Men det var nära. Fyra akter.

Akt 1. Anspända förväntningar
Det där anspända som märktes hos henne mitt i det trevliga. Att hon håller sig en bit ifrån. Att läppar knappt öppnas. Förklaringen kom i sängen när vi pratade. Eller grälade? Minns inte. Hon hade varit så nervös av vetskapen om att jag skulle längta efter sex att hon inte vågat längta efter den barnfria helgen. Vi grälade. Inte farligt men lite. Jag vågade säga att det där kalla hos henne kanske beror på att hon gör för stor del av den paniken. Att Hon lever ut den.

Kvällens bästa: Två rätt trötta fredagspersoner åt lite enkelt, såg lite TV och somnade bredvid varandra efter att ändå ha förstått en del.

Bottennapp: Den eviga "Jag tycker faktiskt du kan åka hem nu" från Lyckliga Hon. Jag får höra det så ofta och hon menar det inte, men var faktiskt nära att åka.

Akt 2: Mysigt
Morgon. Som vanligt. Inga ytterligare kommentarer om rollfördelningen att jag vill och hon får säga nej. Men den var ju där

Dagen. Hem till mig för lite glass och kaffe. Gå i affärer i ganska sävligt tempo. Fika. Hungrig Hon på grinigt humör. Bio. Fantastiskt mysigt och helt friktionsfritt. Bara vara.

Akt 3. Vändningen
Ta med mat hem. Vi hamnade i prat om sex, och mitt i uppslitande missförstånd skedde ett möte. Hon missförstod mig horribelt om min rädsla. Jag uttryckte mig slarvigt. Jag grät, bara satt där och grät. Och då tror jag det vände. Vi såg en film. Vi somnade tyst och nära.

Akt 4: Beviset på att det var en vändning
Jag vaknade med rädslan att Lyckliga Hon skulle lämna helgen med känslan av att livet är ett evigt grälande, evig oenighet. Att det inte fanns ett möte. Jag låg länge och förberedde mig. Gjorde mitt för att inte behöva dra in henne i min längtan. Samlade tankarna.

Vi vaknade lugnt. Jag rörde henne inte ens. Vi pratade. Skrattade. Lyckliga Hon var ömsint och leende. Underbar. Vi duschade. Tillsammans. Vi hade sex. Ömsint, vackert, tillsammans. Fint.

Ikea. Utan sex.

Och vi skildes åt med lugn, kärlek och värme. De två allvarliga samtal vi hade där vi bägge var ledsna, blev ett möte. Men det var nära att helgen blev ett fiasko. Det måste betyda nånting att det inte blev så. Jag tror det var kärlek. Det var ett romantiskt drama med lyckligt slut.