Lyckliga Hon kom till mig igår kväll. Hon visste att dottern hade längtat. Att det blivit få hela kvällar.Men hon kom sent. "Jobbat."
Och det märktes direkt.
Hon ville inte vara där.
Det där som inte går att ta på.
Där det heter "mycket på jobbet", men där tröttheten är sluten.
Är det mycket på jobbet.
Berättar hon om jobbet.
Det vet jag.
Jag har hört henne säga "mycket på jobbet" förr utan att mena det.
Jag försökte få kontakt.
Tyst, försiktigt.
Utan effekt.
Det har varit väldigt lätt att vänja sig vid att vara omtyckt.
Jag väljer att se det som en trött kväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Under lång tid trodde jag på Lyckliga Hons berättelser om att hon var den stabila och du den lynniga som fick humörsänkningar och var grälsjuk. Jag ber om ursäkt att jag inte trott på din version förrän de senaste veckorna. Antagligen har du haft rätt länge.
SvaraRaderaJag vet att hon skapat mest drama åtminstone sen i somras, och jag hävdar att det var oavgjort i ett antal år innan dess.
SvaraRaderaFrågan jag måste ställa mig är varför jag kände sån skuld att jag lät henne definiera verkligheten till att jag var dramaskaparen. Det är tacksamt enkelt att projicera sin skuld på partnern. Men partnern måste ta emot. Det gör jag inte.