Faller neråt igen

Jag tänker tillbaka på hur jag agerat och reagerat sedan hennes sexlust försvann. Nån gång under semestern.

Efter semestern var det riktigt jobbigt. Inte bara för att hennes sexlust var borta, utan för att hon förde ett frontalkrig mot mig i nåt slags panik efter semestern. Det var liksom så surt i allmänhet att sex inte riktigt var aktuellt. Jag försökte prata om det, men tog inte initiativ så ofta. Hon frös under den här tiden ut mig i princip totalt.

Sen tog jag tag i mig under fortsättningen av hösten. Och under några månader var jag verkligen exakt som hon ville. Jag visade ömhet och kärlek men tog inte eller extremt sällan iniatitiv till sex. Den frågan upphörde att vara en konflikthärd mellan oss.

Men inget hände. Och jag är rädd att nåt slags bitterhet föds i mig där. Hon har alltid skyllt sin brist på sexlust på mig och hur jag är. Och nu var jag lugn och tog inte initiativ men inget hände. Inte mer ömhet från henne, inte en öppning om att prata klokt om sex. Och framför allt klarade vi inte av att beröra den outtalade viktiga frågan: ”Älskar du mig?” som alltid finns där. Vi möttes en gång i enighet om att vi bägge lämnade relationer som var sexuellt döda och inte ville ha det så. Att det är ett kristecken. Förbjudna resonemang.

Och sen plötsligt hände något. Hon avbröt kriget mot mig och kom tillbaka in i relationen. Slutade sätta gränser och slutade med sin demonstrativa isolering av mig. Vi hade det fint.

Och plötsligt hade vi sex en eller två gånger som var på riktigt för mig. Det var inte sex som i vi-har-sex-men-jag-är-inte-med, utan vi hade sex hjärtligt och närvarande och skitskönt. Det jag saknat så otroligt mycket.

Där tappade jag kontrollen över min längtan. I början var det inga problem. Vi trivdes bägge i relationen, även om sexet fortfarande haltade. Men jag började krypa närmare henne och vilja röra henne mer. Längtan.

Tyvärr kom min totalkrasch när hon åter blev frånvarande och småirriterad. All längtan efter den fina relationen med sex också och all bitterhet över det krig hon fört mot mig senaste halvåret som känts så orättvist. Hon har krigat mot en jag som var för flera år sen.

Och så plötsligt, i fredags, var jag åter den hon krigat mot. Alla insikter, alla kloka reflektioner och allt lugn som bortblåst.

Det är inte roligt alls att kasta bort ett viktigt år i sin utveckling över en vecka.