Människan kan vänja sig vid mycket och inte inse hur dålig det är för att vi är så fast i det vi befinner oss i. Det är väl känt att jag inte trivs med att vi inte har nåt sexliv att tala om. Men det är inte själva sexet, det är bristen på fysisk laddning som fattas. Visst skulle jag inte långsiktigt vilja leva utan sex, men jag vill absolut inte leva med distans emellan.
Det är nog därför en trumpen kväll av Lyckliga Hon får mig att fundera på om kriget ska börja igen. För någon månad sen avbröt hon sitt isoleringskrig mot mig. Plötsligt hade vi en relation igen. Plötsligt var Lyckliga Hon glad. Hon var uppsökande, ömsint, pussig och fnittrig. Ville sitta nära och ville röra vid mig.
Det slår mig att något förändrats senaste veckan. Distansen, att hon inte söker upp, att hon liksom tänjer på tider när hon ska komma till mig.
Och att hon inte vill pussas.
Jag väljer att se det som en trumpen vecka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag förstår att du saknar det. Det gör så stor skillnad på med eller utan. Och jag känner själv stor skillnad på när jag vill sitta nära och hålla om och inte kan låta bli att pussa mot när jag inte vill. Det ena är ett rus och det andra är trasig med skuld.
SvaraRaderaNu är vi nära, men vi hade en tuffare tid och då var det så svårt, det fanns inte där i mig. Jag trodde det var kört. Men jag är glad att det vände åter för nu kommer vi alltid veta det. Det kan kännas som helvete, men det kommer. Igen. Det går.
Hoppas ni kan hitta varandra, om ni är bra för varandra.
Jag vet inte hur vi ska kunna hitta det igen, eftersom blotta det faktum att jag åtrår henne (om än allt mer försiktigt och avtrubbat) får henne att känna panik och sluld.
SvaraRaderaMina positiva känslor görs till fula. Jag hatar det.
Ska själv fylla i den familjerådgivningslapp vi förträngt.
Och hålla tummarna för att mina delvis nedtryckta känslor kan återkomma. Jag vill inte leva som bara vänner så som Hon vill.